Varsågoda: Extra allt löphits 2025
Gott nytt år!
Att P. Diddy inte var någon trevlig prick visste man ju redan, så rättegången förändrade inte mycket. Och varken Sydney Sweeney eller Deborah Messing har jag brytt mig så mycket om.
Karla Sofía Gascón blev struken innan man ens visste vem hon var.
Vilka mer?
Som vanligt en låt per artist, men ganska snällt när olika artister gästat varandra. Låtarna är inte rankande, utan lagda i lyssningsvänlig ordning. Det börjar lugnt, blir mer stökigt och slutar sedan närmast meditativt. Hitta en startpunkt utifrån din sinnesstämning.
Här borde finnas något för (nästan) alla. Det är pop och soul och rock och rap och jazz och folk och house och disco och indie och country. Det är brittiskt, amerikanskt, svenskt, brasilianskt, franskt, tyskt, spanskt, turkiskt, nyazeeländskt, australiskt och säkert flera andra nationaliteter. Det är hits och det är udda spår ingen bryr sig om. Det är favoriter och nykomlingar.
Varsågoda: Extra allt 2025!
Så har jag vaskat fram en kortare spellista med bra covers från året som gått. Och visst finns det några halvt onödiga covers även där. Även jag uppskattar att få höra Josh Rouse sjunga "Somebody's Baby" (Jackson Browne), Olivia Dean göra "The Dress" (Dijon), Courtney Barnett köra "Lotta Love" (Neil Young) - jag gillar originallåtarna och jag gillar artisterna, så summan blir större än delarna.
Men en oväntad cover är så klart roligare, som när Kieran Hebden och William Tyler släppte en elvaminutersversion av Lyle Lovetts "If I Had A Boat". Jag gillade också när Hebden som Four Tet tog sig an Mazzy Stars "Into Dust". Även om det väl snarare är en remix så fick den vara med.
Årets bästa cover? Det är när Dawn Richard ovan på en låt av Joseph Shabason sjunger delar av flera olika Sade-låtar.
Varsågoda: Extra allt covers 2025!
Vilka covers har jag missat?
PS: Den långa spellistan med årets 100 bästa låtar kommer senare i veckan!
Nu är ju inte New York City det egentliga USA, men ändå. Jag läste Martin Gelins sorgsna farväl i bokform, som riktade en bitter udd även mot de priviligerade Brooklynintellektuella som pratar, men mest spelar med i status quo.
Som redan har märkts i den här julkalendern har USA stört mig i år. Det finns mycket värre som har hänt i andra delar av världen, men man tänker ju att USA ska veta bättre. Det tog därför emot lite att boka resan och det kändes lite extra nervöst att vänta i kön till Immigration. Skulle de be att få kolla igenom mina konton i sociala medier? (Hur många Negroni är det okej att ha lagt upp på Instagram för att bli insläppt i Trumps USA?)
Dessutom hade vi hört att även New York som stad hade förändrats på sistone. Fler tomma butikslokaler, fler hemlösa, marijuanarök överallt.
Men så kommer man dit.
Bokhandlarna är proppfulla och charmigt överbemannade. Brooklyns kvarter med brownstonehus har alltid en skuggig sida av gatan. Tacos från en food truck parkerad bredvid ett skolbussgarage är typ de bästa jag ätit. Skyltar om “best pizza in New York” ljuger, men det är ändå en jäkligt bra slice man får. På Lower East Side finns en butik som heter Sweet Pickle Books, där den som lämnar in begagnade böcker får en burk pickles i utbyte. Ovanför vågorna vid Rockaway Beach svävar drönare som spanar efter hajar. Man kan sitta i vilket gathörn som helst och se folket passera.
Och man kan se “Hamilton” på Broadway, där den ska ses, i “the greatest city in the world” som systrarna Schuyler sjunger. Det är det väl fortfarande?
I vissa fall har det dock varit varianter av den renläriga versionen. Som det glas där årets julvärd Olaf har satt sig. Där har Camparin bytts ut mot Lingari, norrländsk bitter med lingon, havtorn och en massa annat.
I jultider kan man också byta Camparin mot vissa typer av glögg, till exempel årets upplaga av Blossas årgångsglögg. Blossa själva verkar tycka att man ska ta två delar glögg mot en del vermouth och en del gin, men jag tror man kan nöja sig med lika delar så glöggen inte tar över.
Ändå ville jag se “Severance”, i all dess dystopiska klaustrofobi. Kanske för att sympatin för Adam Scott kommer automatiskt, oavsett vem han spelar. Jag har inte ångrat mig. Scott är i fint sällskap med John Turturro, Christopher Walken, Patricia Arquette och nya namn som Britt Lower och Tramell Tillman.
Serien utspelar sig till stor del långt ner i underjordiska kontor, med långa vita korridorer och lysrörsljus. Där nere lever de anställdas avskilda personlighetshalvor som bara är medvetna på jobbet. Men inte heller utomhus, för de halvor som bara är medvetna på fritiden, är det särskilt muntert. Det råder permanent grå slaskvinter. Alltid vinter, men aldrig jul, som i Narnia under isdrottningen.
Så kanske är poängen med att se “Severance” att tänka att ens egen vardag hade kunnat vara värre. Tyvärr verkar säsong tre dröja ända till 2027.
Kan man gissa att väldigt få Bondskurkar i framtiden kommer att ha rakade huvuden, megalomaniska drömmar om rymden och skruvade idéer om att störa världsekonomin för att själva bli rika?
Kanske kommer till och med filmer som "I hennes majestäts hemliga tjänst", "Moonraker" och "Goldfinger" att digitalt redigeras så att vi möter helt andra versioner av Ernst Stavro Blofeld, Hugo Drax och Auric Goldfinger? Om Lucas kunde lägga till saker i "Star Wars" i efterhand så varför inte.
Precis som när Disney köpte ut Lucas kan man nu vänta sig massor av Bond, med spin-off-serier för Miss Moneypenny och Felix Leiter eller unge Blofeld.
För att Bond, som Goldfinger sa, inte förväntas tala utan helt enkelt dö, det är nog uteslutet.
Det fortsätter flöda musik från Brasilien som kanske inte bryter några nya musikaliska marker, men förvaltar arvet från 1970-talet väl.
Som Phylipe Nunes Araújo, Tim Bernardes, Nyron Higor, Rogê, Zé Ibarra, Bruno Berle och Dora Morelenbaum.
Och som Sessa, vars senaste album värmt i höstmörkret.
Ja ni som vet, ni vet. Eller vet ni?
Det här är den typen av meme som gör det så svårt att leva 2025. Man försöker hänga med, men kan omöjligen göra det. Den här grejen hade redan hållit på i veeeeeeeckor innan den nådde mina öron eller ögon, alltså var den möjligen redan passé.
Vilket är helt i sin ordning, jag är en medelålders gubbe. Jag är däremot inte lika mycket medelålders gubbe som Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, som gjorde six seven vid ett skolstudiebesök - och blev tillsagd av läraren. Det störde.
Trots att man är för gammal, så försöker man förstå olika memes och trender. Vad är det här, vad betyder det? Men med six seven finns det inget att förstå. För även om det går att reda ut varifrån det kommer så är det inget, det har ingen innebörd. Det är två siffror som sägs på ett visst sätt.
Och det är exakt vad som gör det här värt att ta upp i en sammanfattning av 2025. Att något som är ingenting kan bli något, medan mycket som verkligen är något blir ingenting.
Hela kanadensiska Foxwarrens senaste album är inte fantastiskt. Men öppningsspåret...
"Dance" är bara ljuvlig. Samplad piano, stråkar, flöjt och så Andy Shaufs försiktiga sång ovanpå.
I årets sista Stockholms musikquiz slutade vårt lag fyra, två ynka poäng från pallen (som hade kunnat tas vid en missad Sam Fender eller av att veta säkert vilken ö Public Enemy kommer i från). I årstabellen slutar vi dock troligen i topp, men jag är inte helt säker.
Generella trender i år är väl att Taylor Swift inte längre nödvändigtvis är med i varje quiz, men nästan. Chapell Roan och Dua Lipa dyker nästan alltid upp. Och i princip varje gång sitter man där och försöker skilja Molly Sandén från Oliva Lobato från Ida-Lova från Myra Granberg från Miriam Bryant från Hanna Ferm - eller om det är någon obskyr låt med Veronica Maggio... Och i år har man väl kunnat lägga till Fanny Avonne på den listan.
Jag har ingen aning om vad ganavya sjunger om, min tamil är inte vad den kanske borde. Men det är någon sorts bön har jag läst mig till, sjungen med ackompanjemang av en yaazh, ett uråldrigt och återupplivat instrument.
Förra året var det bland annat Nilüfer Yanya, Arooj Aftab, gnagarmän, “hawk tuah”, Kendrick vs Drake, Rayguns breakdance och Karolina Ramqvist. Vad tror ni det blir i år?
2024 var julvärden Spike. Årets julvärd är en annan av Snobbens bröder. Olaf är känd för att kanske inte vara snyggast eller smidigast, men stundvis uppvisa en torr humor.
Dessutom har han en tjusig öronlappsmössa, som väl dock nu kan bytas till tomteluva?.
PS: för den som vill ha mer så har jag tidigare gjort: Morgonrock höst 2024. Morgonrock höst 2022, Morgonrock - hösten 2021, Morgonrock - hösten 2020 och Morgonrock vol 2.
Tredje kvartalet avslutades för flera veckor sedan, så kanske har ni suttit som på (skivspelar)nålar i väntan på en behändig sammanfattning av musiken.
Här får ni lite drygt 90 minuter av det bästa från juli, augusti och september - nästan så att det hade fått plats på en kassett.
Det är många gamla bekanta, men också nya förmågor med intressanta namn: vad sägs om Greazy Alice, Tyler Ballgame och Hot Apple Band? Varför en man med det coola namnet Hudson Whitlock döper sitt soloprojekt till något så enkelt som Brenda blir ännu mer obegripligt i den konkurrensen.
Varsågoda: Extra allt 2025 Q3!
Passande nog är det lördag i dag också. I kväll är Amy Poehler värd och hon får presentera Role Model.
Själva femtioårsfirandet klarades obegripligt nog av redan i februari, för att själva grejen var femtio säsonger. Men valet av Poehler för denna kväll känns väl speciellt, hon är ju ändå SNL royalty. (Och en av mitt livs största kändisspottings, när jag såg henne i receptionen på Chateau Marmont.)
”Av alla dina specialintressen är det här svårast att förstå” sa en gång en vän om att jag brydde mig så mycket om SNL. Det här var dock någon gång för femton år sedan. Sedan dess har jag tappat lusten att se skådisar utan närvaro läsa repliker från cue cards i sketcher med förutsägbara upplägg, omtuggade för femtielfte gången. Ursäkten att de ju faktiskt behövt få ihop en hel show på en vecka känns så tunn, ingen har väl tvingat dem att använda mindre tid än nödvändigt?
Men ändå… programmet har ju något. Upplägget är så dumt och medvetet försvårande, men rent och till stor del oförändrat i femtio år. Och ibland lyckas de, ibland lyckas de något så överjävligt.
Jag lyssnar nu ikapp Lonely Islands och Seth Meyers podcast om deras år på 30 Rock - det är omöjligt att inte ryckas med i entusiasmen. Och de har rätt att de där åren var ”an golden era”. Wiig, Poehler, Forte, Armisen, Hader, Rudolph, Sudeikis, Fey - helt sjuk koncentration talang. Det är dock förutsägbart att tycka att den SNL-generation man såg mest av i lättpåverkad ålder även var den bästa.
Vi får se när snart 81-årige skaparen och demonproducenten Lorne Michaels kliver av - och till vem han lämnar över. Kanske gör han det ikväll?
Det lite längre svaret är att de två varianter som vi blindtestade mot båda inköptes i USA. På Systembolaget finns ingen färdigblandad Negroni, oräknat alkoholfri Nejgroni, som ju inte låtsas vara en Negroni.
Varken Tanquerays version eller No 21 Negroni (blandad i Italien) skiljer sig från en ”riktig” drink i färg, men i smak var de tydligt snällare, sötare, mindre bittra. Det var inget problem att skilja dem från en gjord från scratch.*
Så fortsätt blanda själv: gin, Campari och söt röd vermouth (till exempel Cocchi storico).
* ”If you want to make a Negroni from scratch, first invent the universe” som Carl Sagan aldrig sa.
Negroni Bianco
Rör med is och sila upp i ett glas med en stor isbit. Garnera med citronskal.
Luxardo Bitter Bianco behöver man beställa från Systembolaget.
Cin-Cyn
Rör med is, häll upp i ett glas med en stor isbit, dekorera med apelsinskal.
Lite mindre bitter än en vanlig Negroni, av att byta ut Camparin. Cynar är en italiensk apertivo gjord på bland annat kronärtskocka. Den finns i Systembolagets beställningssortiment.
Tyvärr använde jag den möjligheten för lite när vi hade fanzinet Austin på nittiotalet. Jag var för feg eller lat för att jaga fatt på de artister jag ville skriva om. Eller så förberedde jag mig dåligt för de intervjuer som blev av och hoppades på att personkemi skulle räcka för en bra pratstund. Så blev det inte alltid. De två ynka numren av Austin är därför inte så bra.
Jonas Jonasson i bob hund minns jag däremot som ett bra telefonsamtal och det är en fin liten intervju. (Och väldigt medvetet att låta någon annan än sångaren få komma till tals, vilket blir särskilt kokett när frontmannen i fråga är Thomas ”citatmaskinen” Öberg.)
Det här var vintern 1996/97. Bandet hade släppt sin andra fullängdare, den som väl egentligen inte hette men nu alltid kallas "Omslag: Martin Kann".
Några citat ur artikeln:
"Jag och Thomas började spela kring -81. Vi träffades när han såg mig köpa en Kraftwerkskiva och så började vi prata. Vi spelade ren syntpop. Vi visste inte så mycket, men vi försökte. Det var mest ljud och lite melodier och ibland någon smäll. Det bästa vi visste var att lägga in en smäll."
"Jag tycker inte om när man inte spelar på syntarna, utan bara låter för att låta."
”Det som är speciellt med oss är att vi så mycket spelar en grupps musik. När vi alla är nöjda med vad vi gör så bildar vi en väv.”
”Jag trivs mycket bra med min roll på scen, fast jag har mycket att göra. När jag inte spelar finns det alltid knappar att trycka på.”
Bilderna i artikeln är från hösten 1996, när bob hund spelade i Falun. Det var en väldigt fin konsert. Några av våra falukompisar fick vara med och spela blås på "Sommaren rasar". Och vid något tillfälle var en till oss närstående lillebror uppe på scenen och gav basisten Mats axelmassage, medan Mats fortsatte spela.
I dag spelar bob hund sin allra sista konsert. Jag tror inte det blir några axelmassager från publiken. Men kanske kommer Jonas och Thomas lägga in en smäll?
PS: Jag har försökt lista mina tio favoritlåtar med bob hund. Så här blev det.
Det är antagligen bara jag, men musikåret 2025 känns fortfarande inte fantastiskt.
Det är dock fortfarande knepigt att sålla fram endast 25 låtar från de tre senaste månaderna, men jag jobbade mot klockan och har nu fått ihop en spellista.
Pulp och Saint Etienne är med, som om 90-talet aldrig tog slut. Yung Lean gör sin debut på en av dessa listor. Jorja Smith, El Perro Del Mar, Unknown Mortal Orchestra, Four Tet och Nilüfer Yanya har - så att säga - varit med förr.
Så varsågoda: Extra allt 2025 Q2!
Och glad sommar!
Men det är så klart bra att kasta in handduken innan man ballar ur.
Jag har skrivit mycket om Saint Etienne här på Extra allt under åren. Det kommer nog ändå behöva bli en rejäl summering i höst.
Det stämmer så klart inte, men eftersom jag ändå samlat på mig en hel del passande låtar så kan jag lika gärna lägga ihop dem.
Jag tror att jag som ofta kommer att låta påsken ljudsättas av verkliga fåglar i träden, Floating Points och Pharoah Sanders "Promises" samt Damien Jurado.
Men det behövs flöjter. Och även en gnutta mer sväng, så det har jag samlat. En del brasilianskt blev det, och spanskt, italienskt, japanskt och libanesiskt. Precis som våren så påminner musiken om att det finns en hel värld där ute.
Så in och lyssna på Ronnie Vons "Baby de tal", en fantastisk brasiliansk låt från 1970 som tog mig igenom de sista veckorna av kvarhängande vinter.
Varsågoda: Extra allt vår 2025!
Tidigare våriga spellistor finns här, här, här, här och här.
Har jag fel eller har musikåret inletts något svagt? Har något kommit som tagit våra öron med storm? Vilket är ens årets hittills bästa album?
Men självklart har det gått att få ihop en spellista med 25 låtar från januari, februari och mars. Ganska många fick strykas. Exempelvis föll Håkan Hellström på att han sjunger "gloriiiii" i stället för "glory" och till slut störde det mig för mycket. Så ja, där märker nu hur jämn matchen var.
Sampha lyckades däremot smyga sig in två gånger, men inte som huvudartist. För det gäller strikt "en låt per artist"-regel.
För första gången har Lisa Nilsson kvalificerat sig till en sådan här spellista. Jag tycker i och för sig att låtmaterialet på nya albumet är bättre än framförandet, men ”Silverregn” är fin och har inte minst ett ambitiöst outro - vilket man ju gillar.
Sedan är det Damon Albarn, El Perro Del Mar, Eddie Chacon, Japanese Breakfast, Little Simz - massor av bekant.
Så varsågoda: Extra allt 2025 Q1
