Oh how you thrill me!

Med tanke på att den här sången har spelats snart 68 000 gånger under de korta två timmar den har legat uppe på Soundcloud, så kan man väl säga att OEMOTSTÅNDLIGA samarbetet mellan Mariah Carey och Miguel har mottagits med öppna armar.

Om ytterligare två timmar så börjar troligen de första bootlegremixarna att ramla in.

Bruce: Fredagskväll på Friends

Olika generationer som umgås, eller åtminstone vistas i samma lokal. I en Springsteen-publik finns lika många Mats och Agneta som det finns Mattias och Jenny. Till och med några Kevin och Natalie har hittat till Friends Arena.

Däremot var det väldigt få Mohammed och Nour i publiken.

Kanske hade Mohammed och Nour fått insidertips om att "Born to Run" skulle spelas från början till slut och därför valt lördagskonserten i stället, när "Darkness on the Edge of Town" fick samma behandling. (Eller nästa lördag, när det antagligen blir hela "Born in the USA"-albumet.)

Då gjorde de eventuellt rätt. För även om "Born to Run" är ett klassiskt album så hade nog Springsteen och the E Street Band ändå spelat titellåten och "Thunder Road". Och jag vet inte om just "Meeting Across the River" gör sig i arenamiljön. Då vill jag hellre höra "Racing in the Street" eller "Candy's Room". Å andra sidan: är det något Springsteen-album man ska höra framföras i följd så är det väl just "Born to Run". Det är så noga upplagt, en tonårsopera, så att få höra det i just den formen var en upplevelse.

Dessutom spelade de även på fredagen flera låtar från "Darkness..." och tidigt i showen rev de av "Spirit in the Night".

Det är omöjligt att inte imponeras av Springsteens uthållighet och showmanship, trots att jag hade höga förväntningar. Mannen ser helt overkligt vältränad ut. Om jag har en sån rumpa när jag är 63 kommer jag också vilja skaka mina höfter inför tusentals applåderande människor.

Springsteen har heller ingen avgränsad del av konserten som heter "interagera med publiken". Från första till sista minuten är han nere vid de uppsträckta händerna, räcker över mikrofonen, springer fram och tillbaka längs staketet. Responsen från de längst fram är också - självklart - fantastisk och fanatisk. Där står unga män som sjunger med i varenda ord, till och med i tråkiga nya sånger som "Death to My Hometown".

Jag ser deras munrörelser på tv-skärmarna från min plats längre bak, där fanatismnivån som jämförelse kan exemplifieras av några Agnetor som småpratar sig igenom hela "Tenth Avenue Freeze-Out". Blåssektionen klarade sig ändå oskadd igenom "fredagskväll med tjejerna!" fram till mina öron och lät helt lysande.

Springsteen har i fyrtio år gett allt för publiken och gett publiken allt de vill ha. Åtminstone det en minsta gemensamma nämnare av 50 000 människor vill ha. Han spelar en önskelåt per konsert också, utvald från publikens gulliga kartongskyltar som visar hela spektrat av hur man kan gilla Bruce. (Om du bara får önska EN ENDA låt av Bruce Springsteen, varför väljer du då "Cadillac Ranch"?!?)

På fredagskonserten valde han "Mountain of Love", en låt från 1960 av onehitwondret Harold Dorman. Det var den enda sång som framfördes ensam med akustisk gitarr. Det var väldigt, väldigt långt till att få höra något från "Nebraska".

Det finns inga önskningsskyltar om de nya låtarna. Jag såg inga kartongbitar som bad om något senare än "Back in Your Arms" från 1995. Till och med det stack ut som ett modernt val. Kanske för att man vet att Springsteen ändå kommer spela en väldigt massa nytt, det är så han kan komma undan beskyllningar om att enbart vara en nostalgiker, ett coverband för egna låtar.

Kvällens sista låt är däremot "Twist and Shout" med inslag av "La Bamba". Som sagt: den minsta gemensamma nämnare av vad folk vill ha.

Nu avslutar jag den här Bruce-fokuseringen, som den senaste tiden nästan varit som en studiecirkel med mig själv. En studieprick, en studiepunkt. Och nu: punkt slut.

Bruce: Bästa skivorna

Brons: "Tunnel of Love"
Underskattad är väl ett för starkt ord, men bara för att den har ett ostigt 1987-sound så får nog en del för sig att det är något annat än en lysande samling sånger. Och den här produktionen har åldrats väl, med "Spare Parts" som enda undantag. Dessutom: Springsteen visar sin styrka som textförfattare när han vrider och vänder på ett och samma tema utan att upprepa sig.



Silver: "Greetings from Asbury Park, N.J."
Jo, förutsägbart att sätta ett debutalbum högt på en sån här lista. Men det här är verkligen som ett debutalbum ska vara: fyllt av vilja som svämmar över alla breddar. Den hör hemma så här högt upp mycket tack vare "For You", "Spirit in the Night" och "It's Hard to Be a Saint in the City", den starkaste avslutningstrion på något av Springsteens album.



Guld: "Nebraska"
Jo, det är väldigt förutsägbart att sätta den här skivan överst. Att lyfta fram den dystre Springsteen, i motsats till partymaskinen. Men det här är verkligen Springsteens mästerverk, en mörk biltur utan återvändo. Att de här inspelningarna gavs ut i de här råversionerna direkt, i stället för trettio år år senare i en samlingsbox, visar att Springsteen mitt i all sin vilja att nå ut till massorna ändå är en modig musiker. "Hey mr. deejay woncha hear my last prayer hey ho rock 'n roll deliver me from nowhere..."


Hedersomnämnanden till "The Promise", "Darkness on the Edge of Town" och "Born to Run".

Bruce: Sämsta skivorna

Det här känns ju inte särskilt schysst eller nödvändigt, men om jag ska råda er att hålla er bort från några Springsteen-skivor så är det "We Shall Overcome - the Seeger Sessions", "Magic" och "Working on a Dream".

Alla innehåller väl åtminstone något bra spår, men på den sistnämnda finns till exempel "Queen of the Supermarket", Bruces version av "Snabbköpskassörskan" med Di sma undar jordi.

Den allra senaste skivan, "Wrecking Ball", är lite bättre, men innehåller en del av det "irländska stånket och flåset" (som Markus Larsson uttryckte det om första Oslo-konserten) som lever kvar från Seeger-skivan.

Bruce: Fiktionen

Den förhoppningsvis nu avslutade "debatten" om vad den numera medelålders Håkan Hellström borde sjunga om, den kommer inte upp om Bruce Springsteen. Jens Liljestrand kommer inte be honom skriva en rocklåt om hur det är att ha en dotter som är olympisk ryttare.

För en sådan dotter har han ju.

Springsteen har fyllt sina skivor med så mycket fiktion, ofta berättat i första person, att ingen längre förväntar sig att det ska handla om honom. Inte ens när det faktiskt gör det.

Som "Tunnel of Love", ofta kallad ett "skilmässoalbum" men inspelad och släppt långt innan Springsteen och Julianne Phillips lämnade in pappren. Nu följde jag inte diskussionerna 1987, men om folk läst in att det var Springsteen som var sångens "Cautious Man" så hade de väl inte blivit förvånade när han sedan fick ihop det med sin körsångerska?

Var det för att Springsteen redan innan dess sjungit så mycket om smågangsters, fabriksarbetare, byggarbetare, Vietnamveteraner, seriemördare, motorvägspoliser och annat löst folk?

Springsteen är inget av det, har aldrig varit, inte ens fabriksarbetare. Han är faktiskt inte ens "born to run", trots några omtalade bilresor över hela kontinenten. Som han sa till Andres Lokko 1998:

"Jag har skrivit enormt mycket om att ställa sig upp och bara åka i väg, springa i väg, fly och lämna allt. Men under den största delen av mitt liv har jag ändå bott i New Jersey, ungefär tio minuter från mitt barndomshem. Så jag har alltid känt mig som en del av båda sidorna av historierna i de här sångerna."

Även utan en förmaning från Jens Liljestrand fick Springsteen på "Tunnel of Love" för sig att han på något sätt måste kommentera sin nyfunna rikedom och samtidigt få in budskapet att materiella tillgångar inte är allt. Albumet inleds därför med "I Ain't Got You", den där han äger en utländsk bil och en Rembrandt, men ändå inte är lycklig.

I David Remnicks New Yorker-artikel berättar Steve Van Zandt att den låten ledde till ett av barndomsvännernas största gräl:

“I’m, like, ‘What the fuck is this?’ And he’s, like, ‘Well, what do you mean, it’s the truth. It’s just who I am, it’s my life.’ And I’m, like, ‘This is bullshit. People don’t need you talking about your life. Nobody gives a shit about your life. They need you for their lives. That’s your thing. Giving some logic and reason and sympathy and passion to this cold, fragmented, confusing world—that’s your gift. Explaining their lives to them. Their lives, not yours.’ And we fought and fought and fought and fought. He says ‘Fuck you,’ I say ‘Fuck you.’ I think something in what I said probably resonated.”

Jo, kanske tog Bruce till sig något. Förväntar er därför inga sånger om Jessica Springsteens banhoppning och var tacksamma för det.

Bruce: Uppgörelsen

En inuit jag känner hörde av sig och sa att efter dagens DN-grafik som visar att varken Bruce-fans eller Beliebers har lyckats claima Grönland så har både Per Bjurman och ett större antal tonårsstjejer landat med chartrade plan, redo att göra upp.

Okej, det är inte en inuit jag "känner". Men vi följer varann på Instagram.

Bruce: Kvinnliga covers

Springsteen kommer från en värld med tydliga könsroller. Så när kvinnliga sångare har gjort Springsteen-covers är det intressant att se hur de har anpassat texten.

Hur det än görs öppnar det för nya tolkningar, ibland helt nya bilder av vad som berättas.

I Bat for Lashes version av "I'm on Fire" vänder Natasha Khan helt naturligt på perspektivet och sjunger "Hey little boy, is your mama home?" Till och med den som försökt tänka bortom Lolita-tolkningen av originalet ser nu framför sig en äldre kvinna och en yngre man.

Tracey Thorn hittar en mellanväg och ändrar hälften i Everything But the Girls inspelning av "Tougher Than the Rest". Hon har justerat till "maybe your other girlfriends", men i andra versen är det fortfarande en beskrivning av vad kvinnor brukar leta efter. Det gör att originalets självdistans vänds på ända, till att säga "du är visserligen ingen Romeo, men jag får väl ta vad jag kan få".

Sedan finns det hemska exemplet: Pointer Sisters "Fire". De har vänt på perspektivet i sångtexten, så alla "you" har blivit "I" och så vidare. På så sätt har de behållit könsuppdelningen. Ansågs det 1978 verkligen otänkbart att en kvinna skjutsar runt en man i en bil som hon äger? Om originaltexten  har en bismak av date rape, så blir det med det här framförandet ännu mera märkligt: "I say I don't like it, but you know I'm a liar".

Bruce: "Born to Add"

Som sagt, en ikonisk bild. Redan 1983 gjorde "Sesame Street" den här skivan. Och titellåten är faktiskt bra. Självklart är det första som Bruce Stringbean & the S. Street Band adderar bilar.

För övrigt upptäcker jag nu att "Sesame Street" även gjort en låt med titeln "Barn in the USA".

Bruce: Snyggaste skivorna

Brons: "The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle"
I efterhand var det kanske inte en jättesmart idé av Bruce att använda ett gammalt vykort som omslag på debutalbumet. Det tog han igen på uppföljaren, med en eftertänksam bohemlook.

Silver: "Tunnel of Love"
Det var ett genidrag (av mästerfotografen Annie Leibovitz?) att gestalta Springsteens kvävning i äktenskapet genom att kamma honom och dra på kavaj och bolo tie.



Guld: "Born to Run"
Svårt att undvika den här. En ikonisk bild och även om posen är tillgjord ut så ser det där leendet helt ärligt ut. Bromance Springsteen.

Hedersomnämnanden till "Darkness on the Edge of Town", "Live 1975-1985" och "The Promise".

Bruce: Fulaste skivorna

Brons: "Lucky Town"
Vi kan väl bara ställa Bruce här i sin hockeyfrilla framför en målad vägg och så får han stoppa ner händerna DJUPT i fickorna och så Word Art:ar vi några skitstora röda bokstäver över alltihop. Det kan ju i alla fall inte bli det fulaste som går att uppnå 1992?

Silver: "Human Touch"
Nej, för det fulaste 1992 blir om vi gör samma typografi och lägger det över en bild på Bruce händer runt sin berömda gitarr, ni minns den från omslagen till "Born to Run" och liveboxen, minns ni dom, när Bruce var BRA, men vi lägger texten ovanpå så att det på avstånd knappt går att se vad det föreställer.

Guld: "Working On A Dream"
Nej men visst, vi tar en bild som är nästan exakt som skivan från året innan ("Magic") och sedan låter vi någon leka med Photoshop och göra så att Bruce får en mycket underlig hudfärg och en ännu underligare hårfärg. Och så tar vi bort alla rynkor i pannan. Men den där skäggflärpen, den får vara kvar!

Bruce: Läsaren

I den här krönikan, som även den tar upp Juholt-intervjun i Novell, menar Daniel Sandström att ett sätt att få pojkar att läsa böcker är att ge dem flera förebilder?

Jo, det gör han ju och det stämmer ju.

Men menar han också att en av de förebilderna är Bruce Springsteen? Sextiotvåårige, gitarrspelande, bredbente gubben Bruce Springsteen. Vilka pojkar är det i så fall vi pratar om? Är det Håkandebattens "pojkmän"?

Bruce: (S)pringsteen

Så här på första maj passar det ju att bekräfta det här med att Bruce är sosse. Det vet ju alla.

Jag har hört att han uttalat sig om att det här med Omar Mustafa inte var så välskött, men att Bruce ändå ställde sig bakom omvalet av Veronica Palm.

Dessutom: i senaste (och sista) numret av Novell bekräftar Håkan Juholt att alla sossar måste gilla Springsteen.

Juholt är också skeptisk inför konserterna på Friends arena. Det här utbytet mellan Juholt och Adam Svanell är ju rätt roligt:

Juholt: Han fick ju fem getingar, eller var det sex, i somras i Göteborg. Varför ska han då komma tillbaka ett halvår senare?
Svanell: Är du orolig inför ...
Juholt: Inför konserterna? Ja, jag tror inte att det kan bli bra.
Svanell: Inför partiets framtid, tänkte jag säga.