Knivigt mellanläge

The Knife har nått en väldigt särskild position i svenskt musikliv, mitt emellan smalt och brett, och den här våren ser de till att utnyttja den. De släpper en svår konstskiva men får ändå utrymme på kvällstidningarnas nöjessidor såväl som på kultursidorna. De tar chansen att säga något om samhället.

Och de ordnar konserter som får formen av minifestivaler. Som i Hangaren i Alby igår kväll och just nu i skrivande stund. Biljetterna säljs slut direkt och förväntningarna är höga.

Även The Knifes sena fullängdsdebut som liveartister på Berns mars 2006 var ett uttalat försök att göra något annat än en konsert, något mer. Påkostade projektioner skulle ge en "audiovisual experience". Å andra sidan är det ju precis vad de flesta konserter är, eller rättare sagt blir om allt går rätt.

Karin Dreijers Fever Ray på konsertscen var ett aningen mer konventionellt liveband, men lyckades förvandla till och med ett eventkliniskt tält på Way Out West till en pulserande, shamanistisk lägereldsfest med laser och masker.

Nu går The Knife längre än bara masker. De hyr in tio dansare att framföra konserten, att spela ett band. Till en början är det en så stark illusion att vi tror att hon där vid mikrofonen, i huvan, upplyst bakifrån, att det verkligen är Karin Dreijer. Att någon annan är Olof Dreijer. Att de andra faktiskt spelar på instrument, även om väl ingen i publiken tro att inget av musiken är förinspelat.

Vanan av att se musik framföras är däremot så ingrodd att publiken applåderar efter ett solo som "spelas" på ett blåsinstrument, korrekt beskrivet av Stefan Thungren i SvD som inlånat från Mos Eisley.

Dansarna byts av vid mikrofonerna. Det går upp för oss att ingen av dem är Karin Dreijer, men en sjungande man dyker upp på en projektionsduk och det tror jag var hon. Fast vänta, andra tror att hon faktiskt var med på scenen. Vill tro att hon var med på scenen. Huvorna har i alla fall åkt av, rekvisitainstrumenten tas bort undan för undan och illusionen ska blekna bort långsamt. 

Mot slutet framträder två av dansarna på en scen-på-scenen, medan de andra som publik, så att scenkantens gräns mellan ett vi och ett dom suddas ut. Vi ska bli en enda dansade folksamling, som en sömlös övergång till det efterföljande technodansgolvet.

Ja, här hittar jag alltså på en programförklaring för de typer av tankar som jag utgår från ligger bakom hur föreställningen är upplagd. Eller "föreställningen", jag vet inte, den här kvällen hamnar mitt emellan olika beteckningar. Vad var det egentligen?

Var det ett framträdande som en del av en klubbkväll? I så fall var det väldigt påkostat och snyggt, framför allt rekvisitan. Dessutom var det ju ljudet bra, en rejäl bas skakade dammet från tusentals Converse. Jag har "Silent Shout" på hjärnan hela tunnelbaneresan hem.

Var det ett examensarbete från en dansakademi? I så fall välrepeterat, väl framfört och bitvis effektfullt.

Var det en ny typ av konsert från ett band med väldigt fritt spelrum? Nja.

Inte en baseballroman

Gör inte som jag. Låt inte Chad Harbachs "The Art of Fielding", inköpt på grund av extrem närvaro i varenda en av New Yorks bokhandlar för ett år sedan, låt den inte sedan stå och damma i bokhyllan bara för att du tror att det är en roman om baseball.

Jo, det är det ju. Också.

Men framför allt är det en roman om en massa annat, som att bli vuxen, att ta itu med sin rädsla, att ta farväl av sina läromästare, att bli kär.

Så det spelar ingen roll om du inte förstår alla baseballens termer och regler. Förresten är Harbach tillräckligt skicklig så att matchbeskrivningarna ändå blir spännande.

Låt den inte heller stå och damma för att den är en amerikansk bestseller, en berättelse om fyra män men bara en kvinna, ännu en bok om college. Allt det leder bara till "The Art of Fielding" blir film snabbare (det har talats om en HBO-serie) och då är det bättre att ha läst boken först.

"The Art of Fielding" är nämligen även en bok om böcker. Och böcker om böcker blir väl sällan särskilt bra filmer?

Så alltså: "The Art of Fielding", den bästa icke-baseballroman om baseball som jag inte läste förra året.

Kan inte sluta lyssna

Ben Garrett verkar vara fullkomligt sprängfull av sådana här sånger. Efter singeln "On Your Own" släpptes det här ytterligare smakprovet från hans kommande album "Power". Det är inte hans debut, men tydligen har Garrett bett att få ta bort 2009 års "Dark Young Hearts" från iTunes med mera, för att få börja på ny kula.

Och vilken fantastisk kula det är.

Triptyk från Konditori Valand

Supermix på Calexico's 24 maj

Franska robotduos avkräver tystnadslöften för att få höra deras nya musik.

Trion bakom Supermix gör tvärtom - uppmuntrar alla att jubla och tjoa för de toner de spelar på Hornstulls nyaste mexikanska restaurang och bar.

Som vanligt bjuder Supermix (Sara Martinsson, Fredrik Bergh och jag) på folkrock för finsmakare, halvobskyr långsamdisco och popmusik du läser om i morgondagens tidning.

Det är mindre än två veckor kvar, så boka in fredagen 24 maj i kalendrarna.

Fill me with song

Tack till fantastiska Aquarium Drunkard och Chances With Wolves för att jag fick upptäcka den här versionen av en av Donovans allra bästa: "Wear Your Love Like Heaven".

Jag borde väl känt igen direkt att det är Eartha Kitt som sjunger, från ett album där hon även gör två andra (sämre) Donovan-covers.

Oh how you thrill me!

Med tanke på att den här sången har spelats snart 68 000 gånger under de korta två timmar den har legat uppe på Soundcloud, så kan man väl säga att OEMOTSTÅNDLIGA samarbetet mellan Mariah Carey och Miguel har mottagits med öppna armar.

Om ytterligare två timmar så börjar troligen de första bootlegremixarna att ramla in.

Bruce: Fredagskväll på Friends

Olika generationer som umgås, eller åtminstone vistas i samma lokal. I en Springsteen-publik finns lika många Mats och Agneta som det finns Mattias och Jenny. Till och med några Kevin och Natalie har hittat till Friends Arena.

Däremot var det väldigt få Mohammed och Nour i publiken.

Kanske hade Mohammed och Nour fått insidertips om att "Born to Run" skulle spelas från början till slut och därför valt lördagskonserten i stället, när "Darkness on the Edge of Town" fick samma behandling. (Eller nästa lördag, när det antagligen blir hela "Born in the USA"-albumet.)

Då gjorde de eventuellt rätt. För även om "Born to Run" är ett klassiskt album så hade nog Springsteen och the E Street Band ändå spelat titellåten och "Thunder Road". Och jag vet inte om just "Meeting Across the River" gör sig i arenamiljön. Då vill jag hellre höra "Racing in the Street" eller "Candy's Room". Å andra sidan: är det något Springsteen-album man ska höra framföras i följd så är det väl just "Born to Run". Det är så noga upplagt, en tonårsopera, så att få höra det i just den formen var en upplevelse.

Dessutom spelade de även på fredagen flera låtar från "Darkness..." och tidigt i showen rev de av "Spirit in the Night".

Det är omöjligt att inte imponeras av Springsteens uthållighet och showmanship, trots att jag hade höga förväntningar. Mannen ser helt overkligt vältränad ut. Om jag har en sån rumpa när jag är 63 kommer jag också vilja skaka mina höfter inför tusentals applåderande människor.

Springsteen har heller ingen avgränsad del av konserten som heter "interagera med publiken". Från första till sista minuten är han nere vid de uppsträckta händerna, räcker över mikrofonen, springer fram och tillbaka längs staketet. Responsen från de längst fram är också - självklart - fantastisk och fanatisk. Där står unga män som sjunger med i varenda ord, till och med i tråkiga nya sånger som "Death to My Hometown".

Jag ser deras munrörelser på tv-skärmarna från min plats längre bak, där fanatismnivån som jämförelse kan exemplifieras av några Agnetor som småpratar sig igenom hela "Tenth Avenue Freeze-Out". Blåssektionen klarade sig ändå oskadd igenom "fredagskväll med tjejerna!" fram till mina öron och lät helt lysande.

Springsteen har i fyrtio år gett allt för publiken och gett publiken allt de vill ha. Åtminstone det en minsta gemensamma nämnare av 50 000 människor vill ha. Han spelar en önskelåt per konsert också, utvald från publikens gulliga kartongskyltar som visar hela spektrat av hur man kan gilla Bruce. (Om du bara får önska EN ENDA låt av Bruce Springsteen, varför väljer du då "Cadillac Ranch"?!?)

På fredagskonserten valde han "Mountain of Love", en låt från 1960 av onehitwondret Harold Dorman. Det var den enda sång som framfördes ensam med akustisk gitarr. Det var väldigt, väldigt långt till att få höra något från "Nebraska".

Det finns inga önskningsskyltar om de nya låtarna. Jag såg inga kartongbitar som bad om något senare än "Back in Your Arms" från 1995. Till och med det stack ut som ett modernt val. Kanske för att man vet att Springsteen ändå kommer spela en väldigt massa nytt, det är så han kan komma undan beskyllningar om att enbart vara en nostalgiker, ett coverband för egna låtar.

Kvällens sista låt är däremot "Twist and Shout" med inslag av "La Bamba". Som sagt: den minsta gemensamma nämnare av vad folk vill ha.

Nu avslutar jag den här Bruce-fokuseringen, som den senaste tiden nästan varit som en studiecirkel med mig själv. En studieprick, en studiepunkt. Och nu: punkt slut.

Bruce: Bästa skivorna

Brons: "Tunnel of Love"
Underskattad är väl ett för starkt ord, men bara för att den har ett ostigt 1987-sound så får nog en del för sig att det är något annat än en lysande samling sånger. Och den här produktionen har åldrats väl, med "Spare Parts" som enda undantag. Dessutom: Springsteen visar sin styrka som textförfattare när han vrider och vänder på ett och samma tema utan att upprepa sig.



Silver: "Greetings from Asbury Park, N.J."
Jo, förutsägbart att sätta ett debutalbum högt på en sån här lista. Men det här är verkligen som ett debutalbum ska vara: fyllt av vilja som svämmar över alla breddar. Den hör hemma så här högt upp mycket tack vare "For You", "Spirit in the Night" och "It's Hard to Be a Saint in the City", den starkaste avslutningstrion på något av Springsteens album.



Guld: "Nebraska"
Jo, det är väldigt förutsägbart att sätta den här skivan överst. Att lyfta fram den dystre Springsteen, i motsats till partymaskinen. Men det här är verkligen Springsteens mästerverk, en mörk biltur utan återvändo. Att de här inspelningarna gavs ut i de här råversionerna direkt, i stället för trettio år år senare i en samlingsbox, visar att Springsteen mitt i all sin vilja att nå ut till massorna ändå är en modig musiker. "Hey mr. deejay woncha hear my last prayer hey ho rock 'n roll deliver me from nowhere..."


Hedersomnämnanden till "The Promise", "Darkness on the Edge of Town" och "Born to Run".

Bruce: Sämsta skivorna

Det här känns ju inte särskilt schysst eller nödvändigt, men om jag ska råda er att hålla er bort från några Springsteen-skivor så är det "We Shall Overcome - the Seeger Sessions", "Magic" och "Working on a Dream".

Alla innehåller väl åtminstone något bra spår, men på den sistnämnda finns till exempel "Queen of the Supermarket", Bruces version av "Snabbköpskassörskan" med Di sma undar jordi.

Den allra senaste skivan, "Wrecking Ball", är lite bättre, men innehåller en del av det "irländska stånket och flåset" (som Markus Larsson uttryckte det om första Oslo-konserten) som lever kvar från Seeger-skivan.

Bruce: Fiktionen

Den förhoppningsvis nu avslutade "debatten" om vad den numera medelålders Håkan Hellström borde sjunga om, den kommer inte upp om Bruce Springsteen. Jens Liljestrand kommer inte be honom skriva en rocklåt om hur det är att ha en dotter som är olympisk ryttare.

För en sådan dotter har han ju.

Springsteen har fyllt sina skivor med så mycket fiktion, ofta berättat i första person, att ingen längre förväntar sig att det ska handla om honom. Inte ens när det faktiskt gör det.

Som "Tunnel of Love", ofta kallad ett "skilmässoalbum" men inspelad och släppt långt innan Springsteen och Julianne Phillips lämnade in pappren. Nu följde jag inte diskussionerna 1987, men om folk läst in att det var Springsteen som var sångens "Cautious Man" så hade de väl inte blivit förvånade när han sedan fick ihop det med sin körsångerska?

Var det för att Springsteen redan innan dess sjungit så mycket om smågangsters, fabriksarbetare, byggarbetare, Vietnamveteraner, seriemördare, motorvägspoliser och annat löst folk?

Springsteen är inget av det, har aldrig varit, inte ens fabriksarbetare. Han är faktiskt inte ens "born to run", trots några omtalade bilresor över hela kontinenten. Som han sa till Andres Lokko 1998:

"Jag har skrivit enormt mycket om att ställa sig upp och bara åka i väg, springa i väg, fly och lämna allt. Men under den största delen av mitt liv har jag ändå bott i New Jersey, ungefär tio minuter från mitt barndomshem. Så jag har alltid känt mig som en del av båda sidorna av historierna i de här sångerna."

Även utan en förmaning från Jens Liljestrand fick Springsteen på "Tunnel of Love" för sig att han på något sätt måste kommentera sin nyfunna rikedom och samtidigt få in budskapet att materiella tillgångar inte är allt. Albumet inleds därför med "I Ain't Got You", den där han äger en utländsk bil och en Rembrandt, men ändå inte är lycklig.

I David Remnicks New Yorker-artikel berättar Steve Van Zandt att den låten ledde till ett av barndomsvännernas största gräl:

“I’m, like, ‘What the fuck is this?’ And he’s, like, ‘Well, what do you mean, it’s the truth. It’s just who I am, it’s my life.’ And I’m, like, ‘This is bullshit. People don’t need you talking about your life. Nobody gives a shit about your life. They need you for their lives. That’s your thing. Giving some logic and reason and sympathy and passion to this cold, fragmented, confusing world—that’s your gift. Explaining their lives to them. Their lives, not yours.’ And we fought and fought and fought and fought. He says ‘Fuck you,’ I say ‘Fuck you.’ I think something in what I said probably resonated.”

Jo, kanske tog Bruce till sig något. Förväntar er därför inga sånger om Jessica Springsteens banhoppning och var tacksamma för det.

Bruce: Uppgörelsen

En inuit jag känner hörde av sig och sa att efter dagens DN-grafik som visar att varken Bruce-fans eller Beliebers har lyckats claima Grönland så har både Per Bjurman och ett större antal tonårsstjejer landat med chartrade plan, redo att göra upp.

Okej, det är inte en inuit jag "känner". Men vi följer varann på Instagram.