Prince: Bästa balladen

Andra kan prata om "The Question of U", "The Morning Papers", "Nothing Compares 2 U" eller "The Most Beautiful Girl in the World", men den allra bästa balladen Prince har gjort är ändå "Sometimes It Snows in April".

Det är dessutom en av hans allra mest Joni Mitchell-inspirerade stunder. Vilket alltså är en bra sak.

Prince: En bok

Prince är en gåta. Ett enigma inslaget i en rebus, i mitten av en kärlekssymbolformad labyrint, inlåst bakom Paisley Parks höga stängsel.

Det finns massor om honom som skulle behöva redas ut och förklaras. Inte minst hans eget intresse av dimridåer.

Hur har han som på 80-talet var moralens väktares främste fiende hanterat att bli kristen på gamla dagar? Var hans krig mot Warner Bros befogat eller bara paranoia? Hur påverkades Prince av sonens död? Av faderns död?

I den senaste av böcker som skrivits om honom, Matt Thornes “Prince”, besvaras tyvärr ingen av dessa frågor.

För Matt Thorne är det allra viktigaste egenskapen hos Prince nämligen att han är oerhört produktiv. Det är en så viktig egenskap att den överskuggar allt annat. Boken är därför en genomgång av Princes karriär genom en diskussion om allt han producerat: utgivet, outgivet, sidoprojekt, liveversioner, skrotade album. Inte någon regelrätt förteckning av inspelningssessioner av typen "A Revolution in the Head", som refereras på baksidan, men inte heller någon ordentlig biografi.

Thorne, som är författare till ett par romaner, är ett stort Prince-fan. För honom har Prince alltid rätt, men samtidigt väldigt ofta fel. Alltid rätt därför att Prince som Ett Stort Geni ska få ha sitt privatliv i fred, ofta fel för att han inte gör samma val som Thorne skulle ha gjort.

För Thorne finns det den artist som Prince skulle ha kunnat vara. Om han bara tagit bort det-eller-det spåret, om han bara ändrat låtordningen på ett album, om han bara fortsatt spela med the Revolution, om han fortsatt utforska en viss musikalisk inriktning - då, minsann, då hade Prince varit den artist som han är i Thornes hjärna.

Men varför Prince är den han faktiskt är, i verkligheten, det får vi läsare tyvärr veta alldeles för lite om. Det här är en biografi där en så grundläggande uppgift som föremålets födelsedatum inte ens skrivs ut. Vi förväntas redan veta det.

Matt Thorpe kanske firar 7 juni varje år med en frukost av sjöstjärna, kaffe och lönnsirap, men vi som inte riktigt är där behöver läsa en annan bok.

Prince: Bästa alias

1. Alexander Nevermind
2. Joey Coco / J Coco
3. (kärlekssymbolen)
4. Christopher
5. Jamie Starr
6. Paisley Park
7. Camille
8. Freddie "The Phantom"
9. Skipper
10. Rocker Happyfeller
11. Tora Tora
12. Gemini
13. The Artist Formerly Known As Prince / TAFKAP / Taffy
14. The Artist

Prince: My Name is PR(ince)

Fortfarande när Prince kommer på tal så återkommer frågan “Heter han så nu igen?”.

Osäkerhet även 13 år efter att Prince slopat symbolen och återgått till sitt dopnamn. Och frågan kommer hänga kvar länge.

Det säger en hel del om hur marginaliserad Prince är i dag. Han fortsätter att släppa skivor och turnera, men han gör det under radarn och det är delvis självvalt.

Allra mest säger det däremot om vilket ofantligt genomslag det fick när han 1993 skrotade sitt namn. Vilken bomb! PR-värdet går inte att överskatta. Inget annat identitetsbyte kan komma i närheten - inte Puffy, inte Snoop, inte ens Cassius Clay. De tog sig bara andra namn, som enkelt går att skriva och uttala. Amatörer.

Bob hund verkar på senare tid vara mindre intresserade av att göra bra musik och mer inne på att få PR genom att ge ut skivor i ett exemplar eller auktionera bort alla sina saker. Ett enklare sätt att få uppmärksamhet skulle ju vara att säga att nu heter de inte Bob hund, nu heter de hundsymbolen.

Det hade varit en bra nyhet. Om inte Prince redan slagit rekordet.

Prince: Min första skiva

Min första skiva med Prince... den kan jag inte minnas lika lätt som med Beyoncé eller Springsteen. Jag hade inga skivor med Prince när jag var liten. Jag gillade Michael Jackson och saxofonerna hos Orup, så Prince hade väl varit en logisk fortsättning, men jag var för feg.

Mina tidigaste minnen av Prince är från affischerna som min kompis storebror hade i sitt rum. De var väl från Okej, som spelade på att Prince var “den fräcke” och Michael Jackson “den snälle”.

Vi småsyskon valde Michaels sida.

Från Okej gick rykten på skolgården om att Prince låtsades ha sex med sin gitarr på scenen. Eller “sex”, det sa man väl inte i lågstadiet. Och kanske var det inte med sin gitarr utan faktiskt med en kvinna, jag minns inte ryktet. Men jag minns darrningen det orsakade. Prince var helt enkelt för snuskig.

Inte på ett käckt eller larvigt snuskig som Sabrina eller äckelframkallande som WASP med sina köttslamsor, utan faktiskt pirrande på riktigt. Prince kändes farlig.

Och det var han ju. Och är. “Darling Nikki” är fortfarande så utmanande att Rihanna kan köra den på konserter. Den faran har åldrats bättre än Sabrina och WASP.

Prince

Om en vecka spelar Prince i Stockholm, för första gången på elva år.

Som en uppladdning inför Stockholm Music & Arts kör vi en Prince-vecka här på Extra allt.

På grund av semester blir den här förberedelsen inte lika intensiv som dem inför Springsteen eller Beyoncé. Jag har heller inte orkat mig igenom någon intensiv återstudie av hela Prince katalog. Inte bara för att den är gigantiskt, utan också för att den - ärligt talat - innehåller så mycket skräp på senare tid.

Men det blir ändå något. Prince Rogers Nelson är en av de allra största.

Glad midsommar

Traditionsenligt har min Supermix-kollega Fredrik gjort en spellista för den tidiga sommaren.

Det är tillbakalutat, flöjtigt, svängigt men inte för svängigt. En hel del franskt, en del brasilianskt. Dessutom stråhattarna av för nyligen avlidna Lou Bond och Richie Havens.

Här är den: Supermix: hits for early summer days vol.5!

Räcker inte den så hoppas jag att ni lyssnat på tidigare års volym 1, volym 2, volym 3 och volym 4. Tack, Fredrik!

Yo no soy marinero

För övrigt var förbandet till Neil Young & Crazy Horse på O2 i London inga mindre än Los Lobos. Så nu har jag under loppet av bara två månader sett två coverversioner av "La Bamba" i jättearenor.

Det kan få räcka så.

Det stora gråhåriga oljudet

- Frankly, sometimes tonight we kinda sucked, säger Neil Young på slutet av måndagens konsert. Han verkar mena det och bjuder på ett till extranummer.

Jag håller med honom om han menade "Walk Like A Giant" från senaste skivan, utsträckt till tjugo minuter, inklusive fem minuters rundgångsövning. Eller den fuzzade versionen av "Hey Hey, My My (Into the Black)", komplett med ölbrölande allsång från alla i Londons O2 Arena till "rock'n'roll will never die".

Nej visst, rocken kanske aldrig dör, men den blir gammal. De fyra männen som intar scenen har spelat ihop i ungefär fyrtio år. De har liksom vuxit ihop, till en enda gråhårig, kulmagig klump. I början av konserten står de tätt ihop, på några kvadratmeter av jättearenan. De står vända mot varandra och spelar noggrant. Det är så de får till det där lugna flyt som gör att en Neil Young-låt kan vara värd att lyssna på bara för att glida med. Det är inget avancerat, men det görs med precision.

Men sedan börjar de ta ut svängarna mer och det blir sämre. Neil Young vacklar runt på tå med sin gitarr. Det har han gjort sedan sjuttiotalet, så det har inget med ålder att göra, men det har alltid varit roligare för ögat än örat.

Jättearenan tystnar och krymper när han tar fram akustisk gitarr och spelar "Red Sun" och "Comes A Time". Inte ens två av hans bästa ballader, men ändå fruktansvärt vackra. Mer än tjugo år skiljer dem åt, men de låter lika gamla, som tidlös country. Kanske för att de var gråhåriga sånger redan från början, upphovsmannen har bara kommit i fatt.

Svampsoppa för öronen

Att skriva om musik är som att dansa om... bla bla. Men jag tycker att de flesta liknelser mellan musik och mat fungerar. Man kan gilla många olika sorters smaker/musikstilar, viss mat/musik har framför allt en praktisk nytta, viss mat hade behövt mer salt på samma sätt som viss musik hade behövt mer bas, etc.

Och för att ta ännu ett exempel: före detta Coral-medlemmen Bill Ryder-Jones album "A Bad Wind Blows in my Heart" är en svampsoppa.

Det är utmärkta råvaror, det är utmärkt tillagat, det finns en hyfsad balans i kryddningen. Tyvärr har någon kört lite för länge med stavmixen.

Det är därför en alltför slät soppa. Där falerar matliknelsen, men bara för att just de två begreppen används så ofta, var för sig. Ryder-Jones skiva är varken "slät" som i slätstruken (fast ja, nästan) eller "en soppa" som i ett stort misslyckande, det är "en slät soppa" som i att varje sked smakar likadant. Han sjunger likadant, arrangemangen är liknande, känslan är ungefär likadan.

Bill Ryder-Jones serverar sin svampsoppa i en stor skål som en huvudrätt (album), när den borde ha varit en liten förrätt (EP). Om man lyssnar på delar av den, så är spår som "He Took You in His Arms", "The Lemon Trees #3" och "A Bad Wind Blows in My Heart Pt 2" några av de finaste jag hört den här våren.

Men det är en annan grej: varför släppa ett svampsoppealbum på våren?

Kalifornisk spellista

Jag slängde ihop en kalifornisk spellista: California 100

100 låtar med många hits ("Regulate", "Dreams", "Car on a Hill"), men även några personliga favoriter ("In a Turkish Town", "Constant Companion", den alternativa versionen av "Birds"), några covers ("Dirty Work", "California Dreamin'", "For a Dancer") och några nya låtar ("Slater", "San Fransisco", "#Beautiful").

Så lyssna och det kan gå precis som John Phillips sjunger: "A little good luck and you'll get stuck in L.A."

Joss

Whedon grew up in New York, a small, shy child with two older brothers who were "bigger and meaner". He found solace in the world of comic books. "This idea of helplessness is appalling to me, so I would write characters who could do things," he says, adding almost in a whisper, "because I was not one of them."

Ur dagens intervju med Joss Whedon i Guardian.