Joni: Enligt Bob Stanley

Nu ska jag tjata lite om "Yeah Yeah Yeah" igen. Bob Stanley utnämner "The Hissing of Summer Lawns" till Joni Mitchells bästa album. Han skriver det med samma självklarhet som att Bob Dylans bästa är "New Morning" eller Aretha Franklin inte nödvändigtvis är världens bästa soulsångerska.

Det är det som gör den boken värd att läsa. För även om den går igenom en uttjatad historia, så vill han ge sin personliga vinkling på den.

Att Bob Stanley för fram just "Hissing" är kanske inte så underligt, både musikaliskt och textmässigt är det så nära Joni liknat en Saint Etienne-skiva.

Sedan klagar Bob Stanley på att Joni Mitchell generellt klämmer in alldeles för många ord i sina texter. (Joni Mitchell verkar hålla med och säger att när Paul Simon började apa efter så slutade hon.)

Det må vara hänt att Mitchell packade in orden, men tyvärr kan man se ett tydligt samband mellan densiteten och kvaliteten i Joni Mitchells texter. Fram till sjuttiotalets slut hade hon så mycket att säga att hon inte hade råd att upprepa samma ord i en text, men på 80-talet började hon med taktiken att mässa samma ord om och om igen. "Ethiopia" är ett sådant exempel, där hon namnger landet fler än tjugo gånger.

I fall någon skulle ha missat vad det handlade om.

Joni: Bästa omslag

Brons: "Blue"
Borta är de föregående skivornas målade, detaljrika omslag. En fotograferad närbild - inget annat hade varit gott nog för den här samlingen sånger, där jaget (och du:et) står i centrum. (Och nej, jag äger inte "Blue" på vinyl, så ingen fin närbild av omslaget, men ni har sett det.)

Silver: "Hejira"
Bildspråket är inte direkt subtilt. Ett album om en slags pilgrimsfärd illustreras av en väg som leder in i Joni Mitchell. "Den inre resan". Men det är så elegant, lika stilren som musiken.



Guld: "The Hissing of Summer Lawns"
Joni Mitchells bästa omslag, med hennes mest otypiska insats som omslagskonstnär. Detaljerat, men stiliserat. Klarsynt.

Bildspråket kanske inte heller här är otydligt. Titelns väsande sprinklers är här verkligen en orm, buren av män (från det här fotot?). I bakgrunden: Manhattan, som flyter ihop med lummiga hus i Laurel Canyon. Och längst ner till vänster, ett fågelperspektiv på ett hus. Poolen är särskilt utmärkt ljusblå och på insidan av konvolutet ligger Joni Mitchell och flyter i den.

Det är ett lyxigt omslag. Det är en väldigt vacker grön färg, det är silvertryck och det är relieftryck på ormbärarna och ormen. Om ni vill den här på vinyl så är det de versioner med relief ni ska leta efter.



Bubblare: "Ladies of the Canyon", "Night Ride Home", "Clouds".

Joni: Sämsta omslagen

Brons: "For the Roses"
Det enda Joni Mitchell-omslag med ett standardaktigt fotografi. I mockastövlar och grön sammetsdress sitter hon mitt i vildmarken. Kollikock! Och - som jag frågat förut - vad är grejen med Jonis hudfärg?

Silver: "Taming the Tiger"
En selfie med en katt. Exakt det som Mitchell borde hålla sig för god för att utföra om hon vill bli tagen på allvar som målare.

Guld: "Turbulent Indigo"
Joni Mitchells ovana att likna sig vid Vincent van Gogh (till exempel i mellansnack på "Miles of Aisles") har här gått för långt, oavsett om det är gjort med glimten i ögat. Men det slog tillbaka: om hon ville visa upp sig som missförstådd och underskattad så var det ju inte enligt planen att "Turbulent Indigo" blev hennes mest framgångsrika skiva på länge.

Joni: "Trouble Man"

Få gör en Marvin Gaye-cover så kaxigt som Joni Mitchell.

Joni: En liten bok

I bokserien 33 1/3 avhandlas ett album i taget av olika skribenter. Utgåvan om Joni Mitchells "Court and Spark" är skriven av Sean Nelson, journalist och även musiker.

För att vara en som spelar själv fokuserar han väldigt mycket på sångtexterna. Eller snarare på berättelsen. "Court and Spark" om inte en roman, så i alla fall en novellsamling. En "Short Cuts". Sean Nelson fantiserar om att Robert Altman ska göra film av ett av spåren "People's Parties".

Alla som har ett förhållande till "Court and Spark" bör läsa den här boken. Alla som inte har det kan använda boken för att förstå hur Mitchell hamnat här.

Att jag gillar den här boken beror nog på att även jag främst gillar att analysera sångtexter snarare än ackordföljder. Dessutom delar jag Nelsons tolkning av Mitchells texter, som att "This Flight Tonight" och "My Old Man" (som i och för sig är från "Blue", men som ändå behöver redas ut i sammanhanget).

Möjligen drar jag gränsen vid Nelsons överdrivet freudianska lyssning av "Car on a Hill". Ibland är en bil bara en bil. Speciellt i L.A, som inte enbart är "city of the fallen angel" utan även bilarnas stad.

Joni: Laura Allan

En som inte finns på Spotify är Laura Allan, så hon kunde inte vara med listan med folk som inspirerats Joni Mitchell.

Fast egentligen hör hon inte hemma där. Laura Allan skivdebuterade först 1978 och kan därför ses som "efterföljare", men enligt Sheila Weller i "Girls Like Us" är det precis tvärtom.

Den nio år yngre Laura Allan träffade Joni Mitchell i Laurel Canyon i början av sjuttiotalet, där de båda spelade dulcimer. De sjöng ihop och Joni gillade det hon hörde. Enligt sångerskan Estrella Berosini, som också var med där, var det Laura sångstil som inspirerade Jonis frasering på "Blue".

Joni: Efter Joni

Joni Mitchell har varit en viktig föregångare och förebild för många.

Och då menar jag inte bara kvinnor (som i den typiska "Sångerskor som Tori Amos och Stina Nordenstam hade inte funnits utan 'Blue'"), utan många som inspirerats att antingen vara självutlämnande eller experimenterande. Det finns inte bara ett enda sätt att inspireras av Joni.

Här har jag samlat 20 låtar och artister som troligen inte skulle ha låtit som de gör utan Joni Mitchell. Det är inte efterapare, en del är till och med samtida med henne. På en av låtarna är Joni med själv i bakgrunden.

Här är spellistan Efter Joni Mitchell.

Joni: Demos

Vad jag vet så finns inget "förlorat album" av Joni Mitchell, som Beach Boys "Smile!", Princes "The Black Album" eller Neil Youngs "Home Grown" och "Chrome Dreams" fortfarande är.

Däremot finns det bootleggade demos inspelade inför "The Hissing of Summer Lawns". De finns att lyssna på här (mp3) eller här (YouTube).

De är betydligt mindre arrangerade än slutresultatet, men det är inga sovrumsinspelningar. Joni Mitchell visste vad hon ville nå fram till. Att hon var sin egen producent under hela sitt magnifika sjuttiotal, det talas det alldeles för lite om. Inte ens Polarprisets motivering tog upp det, trots att hennes mångsidighet betonades.

Den här demosamlingen visar också att "Dreamland" fanns redan här, men fick vänta två år till innan den spelades in. Det illustrerar med all tydlighet problemet att beskriva en musikers karriär efter när musiken släpptes.

Joni: Politiken

Joni Mitchells bästa politiska låt är "Little Green". I sin självupplevda beskrivning av en tonårsgraviditet på sextiotalet berättar hon att fadern har åkt till Kalifornien. Det är varmare där, har han hört. Som svar på brevet om födelsen skickar han en dikt.

Han är förlorad för dig, förklarar hon för dottern, och tillägger torrt: "He's a non-conformer".

Så tyckte hippiemän att de göra då, sticka från ansvaret och hänvisa till att de inte ville anpassa sig till den småborgerliga familjen.

Och där någonstans vände Joni Mitchell bilden av den "fria kärleken" som något verkligt fritt.

Det toppade hon aldrig. Inte med sina tidigare, hippiesånger om fred, miljö och kärlek som "The Fiddle and the Drum", "Big Yellow Taxi" och "Woodstock".

Och absolut inte i sina senare sånger, även om hon i "Lead Balloon" (1998) träffsäkert försvarar rätten att även som kvinna få vara förbannad.

Men ilskan tar ofta över. I många av Mitchells senare politiska sånger går det knappt att slå fast ett huvudsakligt tema. "Ethiopia" (1985) handlar om östafrikansk svält, men också om regnskogar och bekämpningsmedel och kändisar som engagerar sig i östafrikansk svält (sten i glashus?). "Sex Kills" (1994) handlar om... tja... sexfixering och gasläckor och oljeutsläpp och advokater och våldtäkter och barn med vapen och ozonlagret och...

Till slut suckar Joni Mitchell: "This massive mess we're in..."

Sådan uppgivenhet är aldrig en bra utgångspunkt om man vill väcka engagemang. Då är kvickheten från "Big Yellow Taxi" en bättre tankeväckare. Eller allra helst den personliga berättelsen i "Little Green".

Joni: Jew-else?

Jag har aldrig fattat varför Joni Mitchell i flera inspelningar av "For Free" uttalar "jewels" som "jew-else", när det ju inte ska rimma på till exempel "who else" utan på "schools", som hon därför måste göra om till "schoo-else".

Slut på meddelandet.

Joni: En annan bra bok

För den som vill läsa om Joni Mitchell i ett annat musikaliska sammanhang än ihopbuntad med Carole King och Carly Simon så rekommenderas Barney Hoskyns "Hotel California".

Den är berättelsen som i stället buntar ihop musik som gjordes i Los Angeles från 1967 till 1976, med Laurel Canyon, David Geffen, stämsång och en tillbakalutad atmosfär som gemensamma nämnare.

Eller förresten, de gemensamma nämnarna var betydligt fler, alla låg med varandra och alla spelade ihop. Hoskyns bok inleds med Rolling Stones figur från 1972 över vem som jobbat med vem, ett virrvarr av pilar.

I slutet av boken listar Hoskyns ett par sidor av de enligt honom viktigaste låtarna, i kronologisk ordning. De flesta av dem finns på Spotify, så jag slängde ihop en lista. Varsågod: Hotel California

Joni: Geffen

David Geffen säger i dokumentären "Inventing David Geffen" att han skämdes för "Free Man in Paris", den sång Joni Mitchell skrev om honom. Den var för avslöjande.

Robbie Robertson var också med på den franska semestern där Mitchell observerat hur Geffen slappnade av. Han menar att David Geffen samtidigt var stolt över uppmärksamheten. Och särskilt stungen av textens bild av en hybrisdrabbad showbizchef ("noone's future to decide"), det kan Geffen inte ha varit. Det var hans eget skivbolag som gav ut "Free Man in Paris".

Han behöver inte skämmas, det är ingen nidbild av musikindustrin utan ett ömsint porträtt av en vän. Visserligen inte vilken sorts vän som helst, utan en vän som kontrakterar en till sitt skivbolag och sedan säljer det. Och det gör han inte en gång under karriären, utan två.