Julkalendern: Jamiroquai

Det var oförutsägbara tider i år. Inte minst märktes det när Jamiroquai blev aktuell igen. 

Inte bara vid ett tillfälle blev nittiotalets acidjazziga pälsmössa oväntad nutidsförebild, utan minst TRE gånger. (Och om jag minns rätt så är tre exempel det beviskrav som gäller i ”Spanarna”, så ursäkta om den här luckan inte har ambitionsnivå högre än bara lite ovanför Jonas Hallberg.)

Först var det vid det visserligen inte helt oförutsägbara amerikanska statskuppsförsöket i januari. Jo visst, det var tydligen en överraskning för underrättelsetjänsterna och polisstyrkorna att knasbollarna faktiskt tänkte storma Capitolium. Och därför kunde de lyckas. Mitt ibland dem stod en ansiktsmålad, barbröstad pälsmösseman: the Qanon Shaman. Jacob Chansley (som fick tre års fängelse) var så lik Jamiroquai-sångaren att Jay Kay fick gå ut och dementera att det var han.

Sedan - helt väntat - blev det Melodifestival och Danny Saucedo dansade bland covidklaustrofobiska kartongväggar som rörde på sig, så att det blev som videon till "Virtual Insanity".

Och - mest närliggande Jamiroquai själv - visade Manchester-bandet Secret Night Gang med sin "Journey" att det 2021 går att göra musik som låter som Jamiroquai och ändå vara hipp. 

Ska jag dra till med ett fjärde exempel är det väl att ganska många har anammat Jamiroquais kombination av att högljutt vilja rädda miljön men också köra sportbil.

Julkalendern: "The Way I Made You Cry"

Hur det kan ha dröjt ända till 2021 innan jag hört San Francisco-bandet Cool Ghouls är ju en gåta. De har hållit på sedan 2013 och varit på samlingsskivor med andra kaliforniska band jag lyssnat på.

Men kanske var det lika bra. För vad Cool Ghouls släppt i år är bättre än vad de tidigare gett ut. Och allra bäst är "The Way I Made You Cry", som nästan låter Todd Rundgrensk. Fantastiskt samspel av piano, gitarr, blås och nasal sång.

Lyssna på den och på "Helpless Circumstance", sedan kan ni ärligt talat hoppa över resten.

Julkalendern: Clubhouse

Inget gör en vanemässig "late adopter" som undertecknad mer nöjd än när något bara blåser förbi. Det där som helt plötsligt *alla* skulle hålla på med, det var lika plötsligt något ingen höll på med. Jag kom inte för sent till festen, för festen hade redan tagit slut, kanske blev det inte ens en fest.

Som det talade sociala mediet Clubhouse, ett sorts Heta linjen. Var det i februari som det exploderade? Antalet användare sköt i höjden, invites såldes tydligen på Ebay för hutlösa summor, på Twitter var flödet en lång radda av folk som tipsade om att ikväll skulle det-här-och-det-här hända på Clubhouse.

Nu är det december och klubbhuset är dammigt och tomt. Early adopters är ofta early abandoners.

Julkalendern: Jorja

Ja, det är bara tre år sedan Jorja Smith senast hade en egen lucka i Extra allts julkalender. Men hon förtjänar att lyftas fram så mycket igen. Den bästa brittiska sångrösten just nu.

Vad hon än är med på låter coolt - i brist på bättre, mindre utslitet ord. I år har Jorja Smith samarbetat till höger och vänster med diverse andra britter man inte hört talas om (Jaykae, Shaybo, Wesley Joseph, Sasha Keable - who even are you?), släppt egna singlar och så en EP.

Och här tar årets julvärd Sally Brown sig en rundtur på en ovanligt dyr vinylversion av den EP:n.

Extra allt sammanfattar året

Imorgon börjar Extra allts traditionsenliga julkalender, för sjuttonde gången. Vi sammanfattar året som gått med en lucka per dag fram till julafton.

Förra året var det så klart mycket covid-19-relaterat, men också Bacharach, "Normal People" på tv, Arlo Parks och ett hejdå till Trump. Vad tror ni det blir i år?

Och vem tror ni blir årets julvärd? Ni ser skuggan här ovanför, komplett med änglautstyrsel, men imorgon kliver hon ut i adventsljuset.

Veckans skivor i oktober och november

Jag har glömt att sammanfatta skivköpen i oktober, så ni får två månader i en svep. Det blev mycket ”classic rock” från tidigt sjuttiotal av män, eller tja, kanske snarare musik ur ”The Music Snob’s dictionary” om ni minns den.

David Crosby "If I Could Only Remember My Name" (1971) Visst är rangordningen så här? 1. Y, 2. N, 3. C, 4. S. Men ibland lyssnar man på "Laughing" och vill putta upp Crosby förbi Nash.

Tirzah ”Colourgrade” (2021) Förra albumet var 2018 års bästa. Det är inte det här, tyvärr. Tirzah och producenten Mica Levi har skruvat upp kantigheten och skevheten. Men det finns ändå stunder, som "Hive Mind". Ibland räcker inte stunden nästan en hel låt, som när det i "Send Me" helt plötsligt på slutet prompt ska in en distad gitarr. 

Paul McCartney ”McCartney” (1970) På sin solodebut gjorde Paul allt (Linda körade lite) och kanske hade det ibland behövts nån annan som sa att "nja, kul att spela, men är det kul att lyssna på?" (Har någon gjort en edit på "Momma Miss America" utan bluesgitarr?) Å andra sidan: "Every Night", "Maybe I'm Amazed" - och "Junk"!

Frank Sinatra ”Watertown” (1970) Det spöregnade och jag var ensam inne på Pet Sounds, så det passade bra när den här stod i backen för nyinkommet begagnat. 

John Martyn ”Solid Air” (1973) Det är klart att någon #månadensmartyn måste bli detta album (som jag bara har på en CD nedpackad i källaren) - det är Martyns mest klassiska. Men är det egentligen hans bästa? Jag är inte så säker, jag får nog återkomma.

Nina Simone ”It Is Finished” (1974) Fe-ruk-tane-svärt snyggt omslag på denna mycket fina liveskiva. Jag köpte den på höstlov i Göteborg, på Linné skivbörs. Den var lite dyr, men det var det värt.

Richard & Linda Thompson "I Want to See the Bright Lights Tonight" (1974) Titellåten är min allra mesta fredagslåt, inpräntad från att den alltid ljöd i mina hörlurar när jag gick från jobbet efter en arbetsvecka - inte ens i det stadie av livet när helg betydde "a couple of drunken nights rolling on the floor", men kanske blev låten ännu viktigare av det? Att låtsas som att jag skulle ta en taxi till dansen, när jag ju snarare skulle ta bussen hem och läsa Fokus. (Resten av albumet har också sina stunder, men man undrar ju varför inte Linda fick sjunga allt.)

Saint Etienne ”Her Winter Coat” (2021) Alla vinylspressningsfirmor ägnar sig tydligen åt att  massproducera antingen Adeles nya eller deluxeåterutgivingar av typ Gwen Stefani, så Saint Etienne kan inte klämma sig in. I stället ges årets julsingel ut som två flexis och en CD-singel. Jag kommer aldrig orka bli Saint Etienne-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.

Aretha Franklin ”Young, Gifted & Black” (1972) Som ett lyckligt sammanträffande med Simone-skivan så stod den här plötsligt och väntade på mig i Pets Sounds back för "New Arrival Rarities". Som allt annat där var den lite dyr, men det var det värt. Jag äger nu två 33-varvutgåvor av "Rock Steady" och kan spela dem på 45 varv och kanske mixa fram och tillbaka, om nån vill komma och rappa lite ovanpå?  (Fast ni måste ta hit en extra vinylspelare och en mixer.)

John Martyn "Glorious Fool" (1981) Inte något jättebra album, men jag tänker att jag ska ha det (och det är ju kul att Martyn gör cover på sin egen "Couldn't Love You More", så jag la en order på ett billigt ex på Discogs. Jag kommer aldrig orka bli John Martyn-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.

Morgonrock - en spellista för hösten

Höstmornar är till för att göra te och scones medan det fortfarande är mörkt. Att sitta och se ljuset komma och sprida sig över himlen och träden. Men veta att solen inte värmer som förut, så man gör rätt att stanna inomhus. Man behöver inte klä på sig riktigt än, utan kan hänga kvar i morgonrocken.

Och då ska man förstås också lyssna på morgonrock, musikgenren.

Varsågoda: Morgonrock - hösten 2021

Det är lugn, mjuk och mestadels ullig musik som inte blåser undan ångan från ditt teet och dina scones. Mycket av det är återupptäckta och återutgivna artister från sjuttiotalet, det man kan kalla "Numero Group"-musik.

Men det är också nytt, ungefär var sjunde låt är för det senaste året. Däremot kanske det inte alltid hörs...

Sedan kan jag ju inte undvika att låttitlar styra urvalet. Det finns därför många låtar som mornar: "Morning Song for Sally", "Early Morning Breeze", "Morning Sun", "New Day", "Good Morning Blues", "Morning Sunshine", "Waiting for the Sunrise", "When the Sun Comes Up", "Coffee Morning", "Morning River", "Be There in the Morning" och - inte att förglömma - "Morning".

Det finns låtar om hösten och dess regn och rusk: "Autumn Eyes", "Autumn Song", "Good Morning Rain", "Here's That Rainy Day", "Long Time in the Rain", "It Comes with the Breezes", "Winds Have Changed", "Falls on Me" och - inte att förglömma - "Autumn".

Det finns låtar som anknyter till höstdeppighet ("Sad About the Times", "Boredom", "Past the Point of Caring", "No One to Talk My Troubles to") men också uppmuntran ("Don't Let It Get You Down", "Ain't No Weight", "Have You Been Good to Yourself"). 

Jag tror vi kan klara oss igenom hösten, bara vi kommer ihåg morgonrocken (klädesplagget) och morgonrocken (musikgenren).

 

Spellistan borde räcka en hel morgon och förmiddag, men för den som vill ha mer höstmusik så rekommenderar jag:

Morgonrock - hösten 2020, min egen lista från ett år sedan

Morgonrock vol 2 - hösten, min lista från 2015

Autumn Hymnal, en nyligen upplagd mix från Aquarium Drunkard

Veckan skivor i september

Ännu en månad av skivköpande. Jag känner allt mer att om de lokala skivbutikerna går i konkurs trots mina ansträngningar så kommer jag bryta ihop, som om det är jag som bär dem på mina axlar. Åtminstone på Pet Sounds är det dock ofta fullt av äldre män som lutar sig över disken och frågar "Dylanboxen på vinyl, kommer den in igen?"

Diverse artister "Psychedelic Soul" (2021) En karriäröversikt om mästerproducenten. Det hade kanske varit kul med ännu fler låtar man inte hört och färre uttjatade, men allt blir ett sammanhang, tillsammans med en fin text i häftet. Annars hade jag nog beställt direkt från skivbolaget Ace Records i England, men i det allmänna krånglet efter Brexit var det skönt att den fanns hos Bengans. (Nu har dock Ace meddelat att man för leveranser till Sverige ska slippa krångla med tull!)

Laura Nyro "Christmas and the Beads of Sweat" (1970) Man behöver ju äga alla hennes skivor, eller hur? Här är ju till exempel "Blackpatch" med. Och så Nyros enda singel som artist som ens närmat sig en topplista. Paradoxalt nog en cover, Goffin/Kings "Up on the Roof".

 

John Martyn "Live at Leeds" (1976) Som sagt så börjar det nu bli färre och färre luckor i Martyndiskografin, så även om det här mest är för långa versioner av låtar man gillar i original så får man slå till. Den här köpte jag - som så många andra av "månadens Martyn" - på An Ideal for Living på Södermannagatan, en butik av ett slag som snart inte finns.

 

Jorja Smith "Be Right Back" (2021) Kommer fler lockas att köpa musik fysiskt när man som här får en EP till priset av ett deluxealbum? 380 kronor för 25 minuter musik, det är det ju liksom inte troligt att kidsen kommer betala. Men Jorja är Jorja och jag gillar den här, som släpptes i våras. Nu när den finns fysiskt så kan jag stå ut att betala dyra pengar och hoppas att alla i kedjan (skivbutiken, vinylpressaren, skivbolaget, artisten, låtskrivarna etc) delar upp dem rimligt emellan sig...

Musikåret 2021 - tredje kvartalet

 

Ännu ett kvartal har gått, ännu en gång har jag försökt välja ut enbart 25 låtar. Som en service till er.

Som vanligt blev det en väldigt blandad påse, antagligen är det väldigt få (förutom jag) som gillar allt, men det finns å andra sidan något för alla.

Många är gamla favoriter, som ni vet att jag gillar: Saint Etienne, Alexis Taylor, Jorja Smith, Baba Stiltz, Sufjan Stevens, Damien Jurado. Men en del är nya: Madi Diaz, Yebba, Sylvie, Michael Seyer, Faye Meana. 

Och nederländsk/turkiska Altin Gün har jag väl aldrig haft med förut? Ni kommer att nynna "Kisasa Kisas" hela dagarna. Och även om jag inte kan turkiska så tror att det är riskfritt, det verkar vara en väldigt uppbygglig text.

Varsågoda: Extra allt 2021 Q3

Veckans skivor i augusti

Augusti blev en något oengagerad radda av skivköpsveckor. Hälften begagnade halvchansningar, hälften Internetbeställningar. Så därför har jag inte orkat sammanfattat det förrän nu. 

Men: själva musiken var det - oftast - inget fel på.

Marc Benno "Minnows" (1971) Nja, alldeles för mycket blues överlag på detta album, men jag köpte den för "Speak Your Mind". Den är mjuk och fin och jag hade med på i uppskattade spellistan Morgonrock - höst 2020.

Diverse artister "Choctaw Ridge - New Fables of the American South 1968-1973" (2021) En samlingsskiva med countrymusik, post-"Ode to Billie Joe". Textförfattarna släppte sargen, om man säger. Tyvärr har jag ännu inte fått den här skivan i fysisk form och lyssnar därför motvilligt på de 22 av 24 låtar som finns på Spotify, utan nöjet av att samtidigt läsa Bob Stanleys kommentarer i häftet.

 

Little Anthony & the Imperials "Out of Sight, Out of Mind" (1969) En sen skiva från gruppen bakom till exempel "Hurt So Bad". Låtskrivargeniet bakom den, Teddy Randazzo, har med flera låtar här, men den stora överraskningen var nog "Goodbye Goodtimes", skriven av Little Anthony själv. (Det här albumet finns inte på Spotify.)

 

John & Beverley Martyn "Road to Ruin" (1970) De gjorde bara två album tillsammans, även om de sedan fortsatte att samarbete och vara gifta ytterligare ett decennium. Den här skivan är ju fantastisk: "Auntie Aviator"! "Primrose Hill"! "Say What You Can"! Nämnde jag "Auntie Aviator"? Jag har nu nått fram till det stadiet av #månadensmartyn att alla de lättåtkomliga skivorna redan finns i min skivhylla. Den här har jag sedan länge gett upp hoppet om att i fin utgåva hos en närliggande handlare, så jag beställde från Manchester.

Veckans skivor i juli

 

Projektet att köpa en skiva i veckan har fortsatt, även under semester. Det har dock funnits vissa utmaningar med att försöka köpa fysiska skivor, när jag har befunnit mig i landsbygd där jag på sin höjd har haft tillgång till loppisar. Mina skivhyllor är inte så desperat tomma att jag tänker fylla dem med dansband eller Pelle Karlsson - och det var faktiskt mest sådant jag hittade. 

Så jag passade på att beställa lite ny musik.

Floating Points, Pharoah Sanders & the London Symphony Orchestra "Promises" (2021) Det här var soundtracket till mitt påsklov och kommer nog hamna högt i många årsbästalistor - så det känns som en skiva värd att äga fysiskt. Däremot vet jag inte egentligen om vinyl är den bästa formen - att behöva vända sida mitt i kommer väl göra avbrott i flödet? Vi får se - jag har beställt den för upphämtning på Bengans på Drottninggatan, som väl är Stockholm citys sista skivaffär?

John Martyn "Piece by Piece" (1986) Något otippat att kunna köpa månadens Martyn i antikladan i Vadstena. Men det är en otippad lada det där, med en skivavdelning fylld av mestadels skräp - och så oväntade guldkorn. Jag gick även därifrån med en Curtis Mayfield.

Faye Webster "I Know I'm Funny Haha" (2021) Ett kort mellanspel i hemkvarteren och det gick att gå och köpa en färsk, fysisk skiva: den fjärde fullängdare Webster hunnit släppa (hon debuterade som 16-åring). Ett lojt album, på ett bra sätt, men också lite för jämntjockt, på ett dåligt sätt. Men jag ska se om den växer med fler lyssningar.

Alexis Taylor "Silence" (2021) Förbeställning av kommande soloskivan från en av mina absoluta favoritröster. Tyvärr vågar jag inte riktigt hoppas att han kommer få till ett solomästerverk och är inte helt övertygad av första singeln "Dying in Heaven".

Saint Etienne "I've Been Trying to Tell You" (2021) En till förbeställning, där första singeln var mer lovande och lite fint knasig. Jag beställde den flådigaste deluxe-versionen - trodde jag. För några dagar senare annonserades en boxversion... Saint Etienne är nog en av få grupper som har en publik som är villiga att direkt beställa boxversioner av ohörda album. Jag kan tänka mig att även typ Metallica och Kiss gör det. Eller kanske U2.

Musikåret 2021: andra kvartalet

 

Det är semester och tid att vara i nuet, eller möjligen blicka framåt mot en höst som ju kommer bli mycket bättre än allt som varit. Eller hur? Mycket bättre.

Men ändå: här är en tillbakablick på den bästa musiken från april, maj och juni. 

Det är efterlängtade återkomster från Extra allt-älsklingar som Unknown Mortal Orchestra, Aldous Harding, Helado Negro och Tirzah. 

Det är remixade versioner av favoritröster som Neil Finn och Stuart Staples. 

Det är såsigt med min nye modeförebild Mndsgn (till vänster ovan) och det är pumpande takt och klassiskt housepiano i "Holding On Too Long". 

Det är pretentiöst och politiskt med Sault och Emma-Jean Thackray och det är lättsinnigt och flörtigt med Durand Jones.

Varsågoda: Extra allt 2021 Q2