Julkalendern: Nya litterära genrer vs urgamla

Apropå Bannerhed och "Korparna", så kändes det skönt att en sådan bok vann Augustpriset ett år när lifestylelitteraturen har slagit knut på sig själv för att hitta på marknadsföringstricks.

För när böcker säljs på ICA, mindre speciella än limited edition-versionen av Polly, hur gör man då för att övertyga om att just den här boken - den är inte som alla andra.

Martina Bonnier försökte få ett försprång från modebloggschiclit genom att med "Obsession" skapa något som både var en roman och modebok. Sågningarna var så brutala (läs här eller här) att till och med jag nästan ville läsa den. Sophia Wolf Lösnitz tyckte också att hon skapat en ny genre och ville att hennes debutroman "Stockholm rosé" skulle namnge den.

Men det är för krystat. För desperat. För sent.

Det är däremot aldrig för sent för en skildring av barndom på landsbygd, en urgammal litterär genre som ändå fortsätter att beröra. Hur mycket man än festar på Stureplan eller under Skanstullsbron så är jordbrukslivet, eller åtminstone landsbygdslivet, aldrig långt borta. Skuldkänslorna över att lämna moderjorden märktes också i Kristofer Ahlströms debut "Bara någon att straffa".

Tydligen åker även den manlige huvudpersonen i "Obsession" ut på landet. "Gymnastikskorna av vitt skinn från Dior Homme var egentligen alltför streetbetonade för en knagglig grusväg" ska Martina Bonnier tydligen ha skrivit. Men vilka fåglar sjöng i snåren? Även för mig, som knappt kan skilja en gråsparv från en fiskmås, är det faktiskt mer intressant.

Julkalendern: Nya namn

• Frank Ocean (sångare)
• Thomas Bannerhed (Augustbelönad romandebutant)
• Carolina Fredriksson (Augustnominerad romandebutant)
• Michael Kiwanuka (sångare)
• Ulrik Munther (svensk Bieber)
• Lisa Aschan (regissör, "Apflickorna")
• Alexandra-Therese Keining (regissör, manusförfattare, "Kyss mig")
• Anna Calvi (sångare) 
• Lana Del Rey (sångare)
• Mac Miller (rappare)
• Amanda Mair (sångare)

Julkalendern: Järvinen

Det största problemet med Anna Järvinens tredje soloalbum är att välja ut det bästa spåret. Är det "En sommardag som stängs av" eller "Annas vals"?

Sommardagen har stråkar som aldrig borde få ta slut. Men valsen är ju ett melankoliskt mästerverk, med orgeln som ligger och flyter under allt innan den får bubbla upp på slutet. Och den vackraste svenska poppoesin i år:

"Det är lätt att glömma / att om en timma / ligger stenarna runtom vår grav / Det börjar skymma / Allt är klart"

I kvällens quiz var vi...

Julkalendern: Oslo och Utøya, 22 juli

«Når en mann kan forårsake så mye ondt

- tenk hvor mye kjærlighet vi kan skape sammen»

Helle Gannestad, senare citerad av Jens Stoltenberg m.fl.

Julkalendern: Beyoncé

Inte för att Beyoncé Knowles har släppt årets bästa skiva eller årets bästa singel. Hon har inte heller släppt sin egen bästa skiva eller sin egen bästa låt (även om "I Miss You" är lysande). Men hon har - trots det - ändå visat att hon är störst.

När hon på MTV Video Music Awards i augusti meddelade att hon är gravid utlöste hon en lavin på Twitter: 8868 tweets per sekund. Rekord.

I år blev hon också den första kvinna som headlinat Glastonbury-festivalen.

Och hon inspirerade årets t-shirt.

Extra allt sammanfattar 2011

Imorgon inleds årets julkalender här på Extra allt. Vi sammanfattar 2011 med det bästa, det viktigaste, det mest typiska och även ett par exempel på det sämsta. En sak per dag fram till julafton.

När jag tittar tillbaka på tidigare julkalendrar hittar jag både fullträffar och missar. Jo, 2010 var Tracey Thorn, Håkan&Robyn-hysteri och Julian Assange. 2009 var genombrottsåret för The XX och Twitter, som inte visar några tecken på att vara på väg att försvinna.

Men 2008 blev inte kulmen för flugbärandet och Lasse Johansson i "P1 Morgon" kan verkligen inte ha varit en av de bästa sakerna med hela 2006.

Om 2011 har vi däremot bara fullträffar i julklappssäcken. Vad tror ni att det blir?

Samplingstips

För det är FORTFARANDE ingen som har använt sig av det där blåsröjet vid 2.59 i Laura Nyros "Gibsom Street" från 1969. Åtminstone vad jag vet.

Muppmössor

Om drömmar "tar udden av svåra minnen och gör det lättare för oss att gå vidare i livet", vad betyder det att jag drömmer att jag hittar mössor i form av Mupparna på en begagnataffär?

Det måste ha något att göra med den Totoromössa jag nyligen köpte till en nyfödd kompis.

Tyvärr visar det sig att de muppmössor som finns i verkligheten mycket fulare än de i drömmen. Sedan när är Fozzie gul?

Det bubblar igen

Det här med att Anna Hellsten och Annina Rabe har dragit igång Shampoo Rising igen, det måste jag ju nämna.

Trams! (på ett bra sätt)

Det är ingen överraskning att jag skulle gilla en film där Greta Gerwig dansar.

Jag skulle gilla en film där Greta Gerwig steppar sig fram oavsett hur tramsig den är. Och det är tur, för Whit Stillmans comeback "Damsels in Distress", tretton år efter "The Last Days of Disco", är en väldigt, väldigt tramsig film.

Som vanligt hos Stillman får vi möta ett antal unga, öververbala människor med väldigt egna inställningar till livet och kärleken. Violet (Gerwig) styr sin grupp på ett östkustcollege, fast besluten om att hjälpa alla behövande. Det är hon själv som avgör behovet.

Violet riktar särskilt in sig på dem som visar minsta tecken på självmordsbenägenhet och de fruktansvärt korkade killarna i studentföreningarna. Vägar till lycka är bland annat att ta till sig visdomen i slitna klichéer och att lukta på motelltvål.

Och att steppa.

Visst hade manuset kunnat putsas. Mycket är genialiskt, som fraternity-killen som inte kan färgerna men försvarar sig med att college faktiskt är ett ställe där man ska lära sig nya saker. Men vissa skämt upprepas ungefär sju gånger för mycket och många trådar bara släpps.

Så vad Stillman har ägnat tretton år vet jag inte. Kanske satt han där i sin franska exil med Stora Projekt, idén om Den Stora Amerikanska Filmen, men körde fast och tänkte: varför inte bara göra något tramsigt?

Ibland är trams verkligen vägen till lycka.

My Münchenbryggeriet Jacket

Tro varken på de som skriver att My Morning Jacket på Münchenbryggeriet igår var en "stor besvikelse" eller de som skriver att Jim James är Jesus.

Sanningen är att det var en konsert som började maffigt, sedan blev rejält seg (enligt någon tidtagare spelade de "Dondante" i 17 minuter, komplett med reverbsaxofonsolo), men som till sist räddades av extranumren. Det går inte att hamna fel med "Touch Me I'm Going to Scream Pt 2", "Wordless Chorus" och Jim James i en cape.

De två låtarna var däremot inte höjdpunkterna för alla. En kille bredvid mig i kön till garderoben sa till sin kompis "Nu kan jag checka av i protokollet att ha headbangat till 'One Big Holiday', när Gud frågar så kan jag svara ja på den!"

Som om Gud skulle fråga det...

Alla vet ju att det är falsettlåtarna som går hem i Himmelriket.