Veckosammanfattning på en tisdag

Onsdag: Fred Armisen
Som en underlig kombination av presskonferens, show och reklamtillställning mötte vi Fred Armisen på Strand. Om det handlat om någon mindre sympatisk komiker än Armisen skulle jag tyckt det var en slapp tillställning. Han drog några trötta Sverigeskämt, han spelade lite trummor, han imiterade Elvis Costello, han visade filmklipp ur "Portlandia", han besvarade publikfrågor, han sa hur han älskade Robyn och Lykke Li, han sjöng med Bebban från Shout Out Louds. Tyvärr gjorde han inte Nicholas Fehn, den politiske kommentatorn från "Weekend Update". Men han bevisade att han är en trevlig man.

Torsdag: D'Angelo
Jag har nog aldrig varit på en konsert med så laddad stämning som i Filadelfiakyrkan. Alla där inne visste att det här inte bara var comebacken till Sverige, som turnéstart var det comebacken till världen. Det här var en världshändelse. "Han kommer ställa in" viskades det när stjärnan dröjde och det kändes så troligt att jag blev arg på jinxandet. Men så stod han ju plötsligt där och bara det förlåter att det blev väldigt fläskfunkigt. För han sjöng bra och spelade nya låtar som lät bra. Vi får välja att minnas det och välja att glömma bort trumsolon och den jobbiga versionen av "Brown Sugar".

Fredag: Connan Mockasin vs Michael Mayer
Det har inget att göra med att jag vill lyssna på musik som är SUPERAKTUELL, men det känns trist att jag missat Michael Mayers remix av "Faking Jazz Together". Det är ju sånt jag gillar, Mayer + pop, särskilt när det är pop av nyazeeländska excentriker. Den här remixen släpptes i typ september, men nådde mina öron först när Fredrik spelade den på 1900 i fredags. Betyder det här att jag måste gå igenom den där jäkla Ace-bloggen varje vecka?

Lördag: Fokus
När Juholt valdes byggde Torbjörn Nilsson sin artikel på Shakespeare-liknelser. Vid avgången inleds texten med tolv kungar från det medeltida Sverige. Nästa vecka: Löfven som Noa, tar ombord två av varje sort till partiledningen?

Söndag: Årets första och sista semla
Det tar mig ungefär ett år att arbeta upp lusten för en semla. Så i år blev det - redan tre veckor innan Fettisdagen - en miniversion från Åsö bageri. Den var god och den var fullt tillräcklig.

Måndag: HIMYM s07e14
Efter att någon gång i höstas ha fått för oss att se denna serie är vi nu ikapp med "How I Met Your Mother". Nästa avsnitt sänds i USA i nästa vecka, då får vi se hur det går för Ross och Rachel, nej jag menar Sam och Diane, nej jag menar... äsch, jag kommer knappt ihåg vad de heter. Jag bryr mig om skämten, inte kärlekshistorierna.

Tisdag: Sophia Knapp
"Det här borde väl du gilla?" är ett vedertaget uselt sätt att inleda ett musiktips. Därför är det extra roligt när musiktips som pingas till en på Twitter verkligen passar. Sophia Knapps "Close to Me" inleds med akustisk gitarr, men vid 1.27 byter hon spår och blir Agnetha eller Frida på soloutflykt. Som inspirationskällor nämner hon Gal Costa, Françoise Hardy, The Mamas and the Papas, Linda Perhacs, Carly Simon, France Gall, The Ronettes, Stevie Nicks, Kate Bush, Diana Ross and the Supremes och Marianne Faithfull. Ja tack.

Ikväll!

Som en bro över mörka vatten lägger sig ikväll en duo ned.

När det står ”2/3 av Supermix” så är det oftast den så kallade ”Kärleksduon”, det vill säga Sara och Fredrik. Ikväll är det däremot Fredrik och jag som ställer oss bakom skivspelarna på 1900, Regeringsgatan 66, klockan 21.30–02.00.

Det är första gången jag och Fredrik spelar skivor ihop på mer än tre månader. En återförening i stil med Paul och Art i Central Park, men utan covers på Everly Brothers.

Det är fredag och det är dags att lämna Julio på skolgården, låta Celia hålla på med den där andre i sängen och känna dig lite groovy.

Visst finns det 50 sätt att lämna sin älskare, men det finns 1900 sätt att inleda helgen.

Två låtar var bra nog

Nej, Akademin tyckte att Madonna, Elton och de andra var för dåliga. Endast två melodier (av totalt 39 som uppfyllde reglernas krav) nominerades till priset för bästa sång: en av Bret McKenzie till "Muppets" och en av Sergio Mendes.

Bret och Sergio! Vilken duo! Jag tycker att de kan få priset båda två om de lovar att spela in något tillsammans. (Och de kan ju ta med sig Kermit.)

Nu börjar vi tippa

Ja ja, igår var det Guldbaggen och Questlove fick pris. Men i dag presenteras Oscarsnomineringarna. Det är mycket större och startskottet för den enda gång på året som jag deltar i någon form av vadslagning.

Att tippa Oscarsvinnare är en svår konst, eller nej, det är inte så svårt egentligen. Att innan galan hinna se filmerna som fått flesta nomineringar är mest en kul hobby, inte ett underlag för tippningen. Priserna har ju ofta svag koppling till faktisk kvalité, även om årets Oscarsfavorit ”The Artist” ju faktiskt verkar vara något annat än bara en ”The King’s Speech” eller ”Dansar med vargar”.

Latast Oscarstippar man genom att strunta i att se filmerna och bara skriva av vilka som vann priser på Screen Actors Guild och framför allt Golden Globes. Att döma av det kommer kategorin ”Bästa originalsång” i år bli mer spännande än vanligt. Det kommer nämligen inte som brukligt bli Randy Newman som tävlar mot sig själv om Oscarstatyetten.

Gruppen nominerade har i stället potential att bli en riktig supergrupp. Det motsvarande Golden Globe-priset kunde ha gått till Madonna, Elton John och Bernie Taupin, Mary J. Blige, Glenn Close (!) eller Chris Cornell.

Till slut vann Madonna, tillsammans med låtskrivarproffsen Julie Frost och Jimmy Harry. Men tyvärr är låten ”Masterpiece” inget mästerverk. Som sagt, ofta svag koppling till faktisk kvalité.

VU

Det var länge sedan det var så här mycket prat i medierna om Velvet Undergrounds outtakes-album från 1985.

Samling till samling

Jag funderar starkt på att utöka min samling av musikrelaterade tea towels. Alltså kökshanddukar av det där urbrittiska slaget, sladdriga och med tryck som ofta försämrar den önskade funktionen: att suga upp vätska.

Just nu har jag ett (1) objekt, med brunt Badly Drawn Boy-tryck. Det är min mest utpräglat engelska ägodel.

Snart har jag kanske fördubblat beståndet, eftersom The 2 Bears erbjuder en handduk i ett paket med albumet "Be Strong". Trycket verkar berättar om artister de gillar.

Tyvärr får man även med två pingisracket och en pingisboll.

Jag vill verkligen inte börja samla på musikrelaterad pingisutrustning. Och tro mig: har jag väl börjat finns det risk att jag fortsätter.

Strejk

Just idag beror den uteblivna uppdateringen av Extra allt inte på att det är mycket nu, utan självklart på att jag protesterar mot SOPA och PIPA.

2011 avslutat

Man vet att man är nere i det engelska panelshowsträsket när ett år inte känns riktigt avslutat innan man har sett "The Big Fat Quiz of the Year".

Detta årliga Channel 4-program sammanfattar året, med fokus på det allra viktigaste: bisarra nyheter, Internetfenomen och brittisk reality-tv. Tre stycken tvåmannalag med komiker och en inslängd kändis svarar på frågorna för att få antingen poäng eller skratt.

Tyvärr var upplagan för 2011 inte särskilt bra. Stackars programledaren Jimmy Carr hade dåligt material att jobba med, både i sitt manus och bland de tävlande. Den heterosexuelle (eller?) "Little Britain"-mannen David Walliams gjorde allt för att framstå som homosexuell, Jamie Oliver pratade mat och tog tävlingen på allvar och Eddie Izzard verkade förvirrad av sammanhanget. Den sedvanliga enda alibikvinna, i år Miranda Hart, saknade egen vilja och lekte följa John med allt Walliams gjorde.

Positivt var att den alltid sympatiske David Mitchell hade odlat utväxt skäggstubb och såg ut som Thom Yorke. Och vi fick ett väldigt tydligt besked från Jonathan Ross: han gillar ris.

Nästa år önskar jag återkomster av Noel Fielding och Rob Brydon.

God jul

Nu är julkalendern i mål. Från oss alla på Extra allt, inklusive tomte-Totoro, till er alla: en riktigt god jul!

Extra allt tar ledigt, men för er som vill ha julläsning kan jag rekommendera några av årets mest klickade inlägg:

Minnesmixen över Trish Keenan
Åsa-Nisses stöld från Polisskolan
Att gilla "Peanuts" och att gilla Snobben
Richard Brautigan och biblioteksklassificeringar
När jag publicerades på Namn och Nytt
En "best of" med My Morning Jacket
En minnesvärd musiklärarvikarie
Sånger att somna till

Julkalendern: Årets album

Det borde bli slut på det här klyschiga pratet att all kanadensisk musik är hemsk. Det är inte bara Celine Dion, Rush och Bryan Adams. Julkalendern 2011 toppas av nattsvart kanadensisk r'n'b.

Om någon för tre år sedan hade spått det, då skulle jag skrattat. Nu är det inte heller riktigt så, men nästan. Drake och The Weeknd är båda från Toronto, men Frank Ocean är född i New Orleans och bor i Los Angeles. Tillsammans har de här tre herrarna gjort årets bästa och dystraste soul.

Kanske beror det på att han inte är kanadensare, men Frank Ocean är inte riktigt lika melankolisk som de andra, med en Eaglessampling, en Coldplaycover och försiktigt hoppfulla "We All Try". Man måste tro på något, sjunger han, men det behöver inte vara att livet är enkelt eller att människan har varit på månen.

Bitterheten finns där hos hela tiden, inte bara i Nicole Kidmans inklippta svartsjukeutbrott från "Eyes Wide Shut". Det är också helt rimligt att Frank Ocean är olycklig när flickvännen inte lyssnar på hans nya låtar längre, utan bara spelar Drake i bilstereon.

Drake och The Weeknd är det synd om mest hela tiden. Drake verkar vilja att vi ska lida med honom och samtidigt beundra honom. Det är inte den typ av självömkan jag i normala fall brukar gilla, men Drake berättar även obehagliga historier så att man känner sympati. "I've had sex four time this week, I'll explain, having a hard time adjusting to fame" som han säger i sitt fyllesamtal till exet i "Marvin's Room". Den är inspelad i och döpt efter den studio Marvin Gaye ägde.

Där spelade Gaye bland annat in "Here, My Dear", det ultimata skilsmässoalbumet. Riktigt på den nivån av gudabenådad bitterhet är inte Frank Ocean, Drake eller The Weeknd, men ingen annan har varit lika nära i år. Eller på flera år. Dessutom har de tiden för sig. Ingen av de tre är äldre än 25 år och när Marvin Gaye gjorde "What's Going On" hade han fyllt 31.

Mellan allt liggande och anpassande till kändisskap har Drake hunnit med en hel del musikskapande. Debutalbumet kom (försenat) ut sommaren 2010 och mindre än 18 månader senare kom uppföljaren "Take Care".

På ett av albumspåren gästar The Weeknd, som om det inte räckte med hans egna tre mixtapes: "House of Balloons", "Thursday" och "Echoes of Silence". Den senaste släpptes i onsdags, till en så förväntansfull publik att Weeknds officiella sajt kraschade av nedladdningar. Utgivningstakten handlar alltså inte om att casha in, både Frank Ocean och The Weeknd har gett bort sina skivor. De har på så sätt kunnat ta kontroll över utgivningen.

Frank Ocean har haft möjlighet att bjuda på fullängdaren "Nostalgia, Ultra" och läcka demon "Thinking About You" eftersom han fått betalt när han gästat Jay-Z och Kanye West på "Watch the Throne" och - framför allt - skrivit "I Miss You" åt Beyoncé.

Ska jag rangordna de här tre samlade produktionerna under 2011 hamnar Frank Ocean överst. Jag tar ett djupt andetag och utnämner Frank Oceans "Nostalgia, Ultra" till årets album.

Julkalendern: "County Line"

Cass McCombs – County Line

Julkalendern: Jamie XX

Det har varit ett bra år för Jamie Smith, alias Jamie XX. Vi lärde känna honom som medlem i the XX, men i år har han själv stått i strålkastarljuset.

Han har hunnit remixproducera ett helt album med Gil Scott-Heron, remixa Radiohead och Adele, släppa den steeldrumsmaximerade "Far Nearer"-singeln, producera Drake och samplas av Rihanna. Dessutom fortsätter strömmen av the XX-covers.

Att the XX:s debutalbum har blivit så inflytelserikt beror visserligen mycket på melodierna och texterna, men mest på stämningarna Jamie XX skapade: svängigt, torrt och mörkt.

I vår kommer the XX:s minst sagt efterlängtade uppföljare. Jamie XX har sagt att den ska vara klubbigare. Det är bäst att han ser till att vara nöjd med ljuden han skapar, för de kommande åren får han nog ägna åt att att hjälpa andra uppnå samma sak.