Joni: Det första trumslaget

Hur kan det ha känts att ha varit ett Joni Mitchell-fan 1972, om man var med i de mest batikbärande falangerna, när man gått och köpt "For the Roses" och hör en betydligt mer polerad, producerad Mitchell?

Och framför allt, vad tänkte man i det tionde spåret, där 1.30 in i "Blonde in the Bleachers" som börjat som en pianoballad, men när Joni sjunger "she tapes her regrets to the micryphone stand" (jo, det är så hon sjunger) så kommer det in... en trumma!

Jo visst, det hade även förut förekommit andra former av slagverk och handtrummor som bongos, till exempel i den föregående låten "You Turn Me On I'm A Radio", men det där var första gången som trumpinne mötte skinn i en Joni Mitchell-låt.

Det är som om något öppnar sig i Joni Mitchells karriär där. Att hon kunde skriva sångerna i en stuga i den kanadensiska skogen, men de behövde inte låta så på skiva.

Att det tog nästa fem album innan den första trumpinnen dyker upp är ju rätt anmärkningsvärt, med tanke på hur intresserad av rytmer Joni Mitchell blev sedan. Hon samplade burundiska trummor, flög in brasilianska slagverkare och blev ihop med sina trummisar, först John Guerin och sedan Don Alias.

Trumpinnen på "Blonde in the Bleachers" hölls däremot av Russ Kunkel, ännu en av de där studiomusikerna som nästan ingen har hört talas om, men som ALLA har hört. Han finns garanterat i din, eller din mammas, skivsamling. Det blir lätt så när man spelat på "Tapestry", med Bob Dylan och Neil Young och med James Taylor, Jackson Browne, Stevie Nicks, Linda Ronstadt och alla andra som befunnit sig i Los Angeles och velat få till det där... soundet.

Russ Kunkel bekräftat dessutom bilden sjuttiotalets L.A. som en soppa av ihoptrasslade relationer. Han har hunnit med att vara gift med Mama Cass' syster Leah, sedan gift med Nicolette Larson och ännu senare förlovad med Carly Simon.

Joni: Männen

Rolling Stone sabbade tidningens relationer med Joni Mitchell när man 1972 utsåg henne till "Old Lady of the Year" och redogjorde för alla hon haft ihop det med i ett diagram.

Men det är inte så konstigt att man är intresserad av Joni Mitchells kärleksliv. När hon haft ihop det med och skrivit sånger om så många män som i sin tur har gjort så mycket intressant.

Hon har skrivit om David Crosby ("The Dawntreader"), Graham Nash ("Blue Boy", "Willy","My Old Man"), Leonard Cohen ("That Song About the Midway","The Gallery"), James Taylor ("This Flight Tonight", "For the Roses"), Sam Shepard ("Coyote") och Jackson Browne ("Car on the Hill" och långt senare i "Not to Blame").

Flera av de här har i sin tur skrivit om henne, men inte på hennes nivå. Nashs "Our House" är gullig, men inte mer. James Taylor ska i och för sig ha skrivit en av sina bästa låtar, "You Can Close Your Eyes", riktad till Joni Mitchell.

Det här är hyfsat etablerade sanningar, men säkert är det svårt att veta. Enligt Sheila Weller så handlar "A Case of You" om både Cohen och Taylor. Jag vet inte om Mitchell skrev något om sina korta affärer med Stephen Stills eller J.D. Souther.

Men spelar då det här någon roll? Jo, om man vill ha hjälp att veta hur olika sånger hänger ihop. Albumet "Blue" kan framstå om en enda sammanhållen berättelse, men handlar om sex-sju olika män, olika relationer. Att den ändå hänger ihop och visar ett mönster gör den enligt mig till något större.

Joni: Ambivalensen

Det är ingen slump att en av Joni Mitchells mest kända sånger heter "Both Sides Now", en gestaltning av "å enda sidan, å andra sidan". Eller att en annan heter "I Don't Know Where I Stand". Få andra låtskrivare har så många gånger fångat ambivalens och tvekan med perfekt tonträff.

Joni Mitchell har till och med skrivit ett helt album om att vackla mellan kärlek och frihet: "Court and Spark". Som hon sjunger i "Help Me": "We love our lovin', but not like we love our freedom".

Den känslan har passerat dem som inte varit ute efter mer än en kärlekssång och därför zoomat in öronen på textraden "I think I'm falling in love with you". Men när älskar kluvenhet i popmusik kan man inte sluta lyssna efter den hos Joni Mitchell.

Jag hittar den till och med där den kanske inte finns. Eller finns, men dolt djupt nere. För att ta exempel bortom Joni Mitchell: "We've Only Just Begun" eller "Wouldn't It Be Nice" tycker jag är sorgliga, eftersom man vet att sådan naiv framtidstro aldrig kommer hålla. Det slutar i anorexi, som för Karen Carpenter, eller mentalsjukdom, som för Brian Wilson.

I "My Old Man" hör jag bara hur huvudpersonen krampaktigt upprepar att hon och hennes kille minsann inte behöver gifta sig för att vara ihop, när det egentligen är solklart att hon vill det.

I "This Flight Tonight" hör jag hur hon ångrar att hon satte sig på det här flyget på väg hem till sin kille. Det var inte särskilt bra när hon åkte. Han rör henne så kärleksfullt, men tittar på henne så kritiskt. Med champagne och klyschig popmusik i flygplanslurarna försöker hon mota nervositet inför det kommande mötet.

Det är vad jag hör. På allvetande Wikipedia står däremot: "It tells of the singer's regrets as she leaves her lover on a flight and wishes to return". Jaså, säger ni det. Då får den tolkningen vara å ena sidan, så är jag å andra.

Joni: En bra bok

För mig var Joni Mitchell, Carole King och Carly Simon inte någon naturlig trio. Gruppen hade varit lika närbesläktad om den utökats med Laura Nyro. Eller snarare kunde Nyro fått ersätta Simon, vars produktion inte är i nära lika bra som de andras.

Ändå lyckades Sheila Weller i sin bok "Girls Like Us" (2008) knyta ihop de tre liven för att berätta om kvinnors frigörelse (och bakslag) under 60-, 70- och 80-talen. Allt speglades i deras musik.

Det är tre olika öden, där några års skillnad i ålder nästan gjorde dem till olika generationer. King föddes 1942 och blev vuxen tidigt, gift och mor vid 18 års ålder. Simon föddes 1945 och hennes debutsingel handlade om en kvinna som inte vill gifta sig.

Och så mitt emellan Mitchell, född 1943, med ett i hemlighet bortadopterat barn som decennielångt själsligt ärr.

Till skillnad mot Mark Bego så har Sheila Weller grävt fram ny kunskap. Hon har intervjuat hundratals människor som var med när det hände, inklusive väldigt nära vänner. Chuck Mitchell får ge sin motbild till sin exfrus bestämda version att det var han som skilde henne från sin dotter, för att han inte ville uppfostra någon annans barn.

Wellers bok har inslag av "vem låg med vem", vilket väl särskilt kittlar när det finns så många beröringspunkter. Mitchell var ihop med Jame Taylor, King lär ha varit förälskad i honom, Simon gifte sig och fick barn med honom.

Och Hollywoods häradsbetäckare Warren Beatty drogs till alla tre huvudpersonerna, bland annat en höggravid Carole King. Hon tackade nej. Carly blev däremot övertalad och "You're So Vain" ska väl åtminstone delvis handla om Beatty.

Joni Mitchell hade en kort affär med Beatty i början av 1973. Han fick däremot ingen låt. En del är inte värda det.

Joni: Kvinna, framför allt

Det är svårt för Joni Mitchell att komma undan epitetet "kvinnlig". Som i att bli kallad "en av rockhistoriens viktigaste kvinnliga artister".

Joni Mitchell var en av de första att få Polarpriset, men går ändå till historien som den första KVINNAN att ha fått priset.

Hur hon än vrider sig har hon könet först.

Men även om man försöker att komma undan den vinklingen så har Joni Mitchell verkligen varit viktig som kvinnlig artist, som förebild. Hon var med att bryta den mall som Dylan och hundratals andra byggde upp. Tillsammans med Joan Baez, Laura Nyro, Carole King och andra visade hon vägen för många.

Och precis som många kvinnor har hon fått frågan "Är du feminist?" och så har det blivit snack när hon har svarat nej. Det svaret har däremot inte varit oväntat. Joni Mitchell har alltid hängt med männen.

På hennes 19 studioalbum medverkar totalt nio andra kvinnor. Då är storbandet på "Both Sides Now" inräknat.

Joni: Dottern

I efterhand är det underligt att det inte kom fram tidigare. En ung Joni Mitchell hade tvingats göra ett livsavgörande val och lämnat sin dotter till adoption.

Det borde ha blivit känt. Hon sjöng ju om det i den förkrossande "Little Green" på "Blue", det som annars ansågs vara ett dagboksalbum. Det diskuterades om vilka sånger på "Blue" som handlade om James Taylor, Jackson Browne eller Graham Nash, men det Mitchell beskriver i "Little Green" är inte mindre självupplevt än "My Old Man".

Det var hon som var barnet som fick ett barn.

Att vara tjugoett år gammal konstskolestudent och ogift (med fadern ute ur bilden, på väg till Kalifornien), det var inte rätt sätt att få barn i sextiotalets Kanada. Joni Mitchell dolde graviditeten och dottern för sina konservativa föräldrar. Det går att göra det i Kanada, avstånden är långa.

Även när hon blev äldre dolde hon det, men som en seriebrottsling i en dålig film verkade hon vilja åka fast och strösslade sina sångtexter med ledtrådar.

I "Woman of Heart and Mind" från 1972: "I am a woman of heart and mind / With time on her hands / No child to raise". Eller i "Let the Wind Carry Me" från samma år: "I get that strong longing and I wanna settle and raise a child up with somebody". Lyssna noga: aldrig att hon inte haft något barn och därför tänker på att skaffa ett - hon har inte något barn att uppfostra.

Och allra tydligast i "Chinese Cafe" från 1982: "My child's a stranger / I bore her / But I could not raise her". 

Ändå dröjde det ända till nittiotalet innan historien kom ut. Och ända till 1997 innan Joni Mitchell återförenades med den då 32-åriga Kilauren Gibb. Och blev mormor på kuppen.

Joni: Lyssna på stråkarna

Av någon anledning finns inte albumet "Don Juan's Reckless Daughter" på Spotify, så den blev helt orepresenterad på gårdagens lilla lista.

Kanske hade "Dreamland" platsat med sina brasilianska rytmer, men allra mest hade jag velat ha med "Off Night Backstreets". Det är en Joni Mitchell-låt som Tindersticks gärna skulle få göra cover på.

Inte minst för Jaco Pastorius fantastiska bas, en duettpartner till Jonis röst. Men också för de svepande stråkarna i första refrängen, de som dyker upp vid 0:50. Och som sedan aldrig återkommer. Så jobbar ett geni.

Joni: Lilla listan

Joni Mitchells karriär har sammanfattats på många olika sätt. Samlingsskivan "Hits" från 1996 gavs ut parallellt med "Misses". Sedan har det släppts tre till samlingar, där bara den Saskatchewan-tematiska "Songs of a Prairie Girl" känns begriplig.

Här är min version av en snabböverblick. Tjugo spår från hela karriären, med men tyngdpunkt på de verkligt bra åren. Där var det svårt att välja bort. Hela "Court and Spark" är ju till exempel lysande, även de dåliga spåren.

För dig som aldrig lyssnat på Joni Mitchell kan det här vara en introduktion. Du som kan din Mitchell får gärna skälla ut mig för urvalet. Eller göra en egen lista.

Varsågod, här är Lilla Joni Mitchell-listan.

Joni: En dålig bok

Det här med de Internet-researchade musikbiografierna, kan vi verkligen acceptera att det får fortsätta?

Mark Begos "Joni Mitchell" är just en sådan. Om han lämnade skrivarlyan en enda minut under arbetet så märks det i alla fall inte för läsaren.

Mark Bego inleder visserligen med två anekdoter av klassiskt snittom hur han a) för första gången såg Joni Mitchell live, b) för första och enda gången pratade med henne ett par minuter. Sedan är resten en kronologisk och ytlig beskrivning av hennes liv och karriär. Ner till detaljer som exakt var hon spelade i varje stad på turnéer, redovisat i löptext.

För enkelhets skull är det ett kapitel per album, det blev väl lättast så för Bego.

Var redaktören har varit i den här bokens tillblivelse vet jag inte. Någon hade kunnat berätta för Mark Bego att han inte behöver upprepa att Mitchell inte var på Woodstock. Eller citera All Music Guides recension av "Court and Spark" som om den var samtida med skivan.

Nåja, det är den typen av petimeteranmärkningar som en dålig bok förtjänar. En bra bok förlåter man eventuella brister.

Imorgon ska jag tipsa om en bra bok om Joni Mitchell.

Joni: Första skivan

Min första skiva med Joni Mitchell var ett lånat CD-exemplar av "Blue".

Så klart, höll jag på att skriva.

Det här var ju 90-talet och på 90-talet lånade man skivor av varandra. Och bland Joni Mitchells skivor var det "Blue" som gällde. Den självutlämnande, avskalade, den mest "äkta".

Ändå blev jag inte så drabbad av den. Jag minns mest att jag fastnade för titelspåret. Det var så direkt, det gick inte att värja sig.

Kanske träffade det extra hårt eftersom ryktet om Joni Mitchell, den allmänna bilden, var att hon var svår. Komplicerad. Krånglig. Ungefär "hon var okej i början när hon var folksångare och sen bra när hon var singer/songwriter, men sen fick hon för sig att göra asså typ *jazz* och då blev hon dålig". Jag vet inte om någon sa så rakt ut, men det är vad jag kan efterhandskonstruera som min kunskap om Joni Mitchell på nittiotalet.

Det finns väl ett uns av sanning i det. Men att därför inte ta sig längre än till "Blue" är som att tro att Woody Allen var bäst i sina "early, funny ones".

En vecka om Joni Mitchell

Om en vecka fyller en av musikens största 70 år. Det firar vi här på Extra allt genom att fram till dess gå igenom allt som är värt att veta om jubilaren, kameleonten från Saskatoon: Joni Mitchell.

Eller tja, "allt som är värt att veta", kanske inte. Men vi gör på precis det sätt som när vi djupdykt i Bruce Springsteen, Beyoncé och Prince. Med den skillnaden att vi inte får avsluta veckan med att se Joni Mitchell live i Stockholm.

Det kommer jag aldrig få göra, hon har inte turnerat sedan 2000. Visserligen gjorde hon ett kort inhopp under en hyllningskonser som ordnades för henne i somras, men det var i Kanada.

Därmed undanhåller hon ganska många att nånsin få en fullständig bingorad i rockgiganter man sett live. Dylan kan man se när som helst, Neil Young också (men inte när hans gitarrist gör illa handen), Paul Simon och Paul McCartney håller igång, Stones och Springsteen verkar aldrig sluta, till och med original-Beach Boys återförenades kort. Van Morrison kan man gå och se för att ha sett honom, men man bjuds troligen inte på så bra musik.

Den närmaste parallellen till Mitchell är väl Bowie, som hållit sig undan sedan 2004.

Men nu ska vi sluta tjata om de där andra och ägna oss åt Joni Mitchell. I en hel vecka. Det är Extra allts sätt att säga att Joni Mitchell inte får underskattas.

Supermix 15 november

Om ni redan nu börjar få fullt i er kalender - kom ihåg att skriva in Supermix på Babylon fredag den 15:e november.

Det blir höstens enda Supermix, er enda chans att låta oss blåsa bort höstlöven åt er. Så passa på att äta Babylons legendariska panerad kumminost och dricka några glas Bundaberg's Ginger Beer.

Skriv in det i kalendern. Skriv in det med bläck.

Och laminera kalendern.