Saint Etienne: Mer om mixen

Apropå den mix med Saint Etienne-relaterad musik som Fredrik gjort, så kan det kanske vara på sin plats att kommentera innehållet lite. Förutom att det är bra musik finns det också diverse anledningar till att just de här låtarna är med.

Saint Etienne - Cool Kids of Death
Från "Tiger Bay".

Saint Etienne - Johnny in the Echo Cafe
B-sida till "Avenue".

Dialogsnutt ur "Kvarteret Korpen"
Thommy Berggren får hjälp av liten en skånsk flicka att hänga tvätt i inledningsscenen till Bo Widerbergs film från 1963. Är det inte ungefär en sådan film som Saint Etienne hade samplat ifrån om de varit svenskar? (Och det är de ju nästan.)

Stakka Bo - "Great Blondino" (Coco Walsh Mix)
Det är Saint Etienne som har gjort remixen.

Glenroy Richards - "Wicked Can't Run Away"
Den använder Youthman riddim, precis som "Carnt sleep" från "Foxbase Alpha" gör.

Afrique - "House Of Rising Funk"
Gittarren är samplad i...

Saint Etienne Daho - "Jungle Pulse"
...som alltså är en franskspråkig version av "Filthy", tillsammans med Étienne Daho.

Dusty Springfield - I Can't Wait Until I See My Baby's Face"
Samplades i "Nothing Can Stop Us Now", en idé Pete och Bob tydligen fick precis innan inspelningen när de lyssnade på Dusty i bilen på väg till studion.

Bo Donaldson & The Heywoods - "Who Do You Think You Are"
Saint Etienne har också gjort en cover på den här, ursprungligen av Jigsaw.

Air France – "No Excuses"
Göteborgarna Air France är några av Saint Etiennes arvtagare och förra året remixade de "Spring".

Eggstone - "Wrong Heaven"
Producerad av Tore Johansson i Tambourine Studios i Malmö, precis som "Good Humor"-albumet. Även om det är Fredrik som gjort mixen så är det här EXAKT en låt jag hade tagit med, min favorit med Eggstone.

The 6ths - "Kissing Things"
Stephen Merrittss projekt med gästsångare och den här gången var det Sarah Cracknell.

Saint Etienne - "Johnny in the Echo Café" (Reprise)
Ah, Fredrik fick in en reprise! Precis som på "Tiger Bay"!

White Antelope - Silver Dagger
En gammal folksång som Saint Etienne byggde "Like A Motorway" på, här framförd av Robin Pecknold från Fleet Foxes under sitt alias White Antelope.

Tammy St John – "Dark Shadows and Empty Hallways"
Nej, hon heter inte så på riktigt, hon föddes som Judith Coster. En av alla dessa obskyra 60-talssångerskor som Saint Etienne gillar, och don't we all? Hur som helst gör jag det, men hade inte hört den här förrrän den var med på Saint Etiennes blandskiva "Songs for Mario's Café". Och visst är det den vackra textraden "And if you see my baby, just tell him there ain't no rainbows for me" som är upphovet till låttiteln "No Rainbows for Me" på "So Tough"?

Saint Etienne: Samlingarna

Det finns massor av samlingsskivor med Saint Etienne. Ovanför ser ni några av dem, antagligen har jag missat någon. Ja vänta, det ser jag direkt. "I Love to Paint" saknas. Förutom de här kom flera av studioalbumen förra året ut i deluxe-utgåvor med en bonusmaterial.

Spelar man in och ger ut så många utspridda låtar som Saint Etienne byggs så klart ett behov upp av att samla dem, i kommersiella utgåvor eller i begränsad upplaga till fancluben. Eller i ännu mindre upplaga. Som tack till de som svarat Bob Stanley på MySpace om några skivor han behövde hitta brände han 72 exemplar av "Saint Etienne Now 4"med fyra outgivna låtar. Omsorg!

Det är synd att allt i den här strida strömmen av musik inte håller lika hög klass. Det finns många menlösa små stycken stämningsmusik, ibland så intetsägande att det är svårt att ens lägga på minnet att låten som heter så behöver man aldrig lyssna på igen.

Att vara komplettist med Saint Etienne-skivor är därför inte bara jobbigt och dyrt, utan till viss del även med begränsad musikalisk belöning. Men till exempel gör samlingen "Nice Price!" att fler får höra den här fina demoversionen av "Burnt Out Car", i vanliga fall en eurorökare:

Saint Etienne - "Burnt Out Car" (demo)

Saint Etienne: Bob Stanley

Sarah Cracknell i all ära och Pete Wiggs likså, men för mig är det ändå Bob Stanley som ÄR Saint Etienne. Kanske för att han i sin kombination av mest vältalig (och sämst teknisk musiker) personifierar Saint Etienne som musikälskare med hjärtan som bultar för soft rock, euro, psychrock, girl groups, etc. Att han dessutom själv står bakom en massa bra musik, det kommer sedan.

Våren 1999 kom han till Uppsala för att spela skivor på Östgöta nation. Jag och Jocke Lindberg intervjuade honom för studentföreningstidningen Polmagasinet. Jag ska låta er slippa artikeln i sin helhet, men några bitar är värda att saxa.

Det här var ett år efter "Good Humor", skivan som spelats i Malmö och producerats av Tore Johansson. Innan dess var han mest känd för det han gjort med Eggstone och Cardigans. Med sin livebandskänsla, mycket blås och mycket koskälla var den ett steg bort från Londons klubbgolv för Saint Etienne.

"Bob Stanley verkar inte helt nöjd med skivan, även om han inte säger det rakt ut.
- Jag tycker inte att skivan låter gammal, men Tore är emot all modern utrustning. 'Så ni vill alltså låta som Seal?' frågade han varje gång vi nämnde något modernt..."

Bob Stanley berättade också om nästa skiva, som de fyra dagar efter intervjun skulle börja spela in i Berlin. Jag citerar när han säger att han "lyssnat mycket på instrumental, elektronisk musik som Kriedler" (felstavning av Kreidler). Jag drog i artikeln parallellen till Cardigans, som då på sitt senaste album "Gran Turismo" hade blivit lite hårdare och mer metalliska. Det visade sig sedan inte alls vara vad som hände på resultatet av Saint Etiennes Berlinvistelse, den ambienta "Sound of Water".

Men jag hade av någon anledning helt snöat in på Cardigans-liknelser:

"Kommer då Saint Etienne följa Cardigans även i liveshowens utformning, det vill säga springa och köpa läderkläder?
- Jag kan riktigt se oss göra det. Vi kan inte göra så mycket med vårt framträdande, har man en sångerska av den sorten blir det så. Jag är alltid rädd för att vi ska bli för rockiga. Förut hade jag mardrömmar innan giggen, att vi skulle låta som Fleetwood Mac."

Fransk pop, del 5: Etienne Daho

Etienne Daho – “Weekend à Rome”

Saint Etienne kallas ofta (med rätta) för anglofiler, men de är frankofiler också. Det bevisas inte bara av namnet, utan också av att det här är andra gången i den här serien jag har Bob Stanley att tacka för att ha upptäckt en fransk artist.

Bob, Sarah, Pete och Etienne Daho gjorde en EP under namnet Saint Etienne Daho (fattarni, muahahaha!). Och så spelade de in ”He’s on the Phone”, en upphottad cover på Etiennes ”Weekend à Rome” från 1984.

Etienne är ytterligare en av de många franska superstars som få utanför Frankrike bryr sig om. När jag var i Paris i våras skulle Etienne släppa en liveskiva med sina största hits. Det är andra gången han gör det, så jag tänkte att intresset skulle vara måttligt.

Men en eftermiddag flydde vi in från spöregnet mot ett av FNAC:s många skiv/bok/film-varuhus. Utanför stod en femtio meter lång kö av människor som en och en halv timme senare hoppades få Etiennes autograf. Någonstans i Frankrike sitter nog några och tackar Etienne för att han hjälpte dom upptäcka Saint Etienne.

Saint Etienne: "Tiger Bay"

Saint Etienne tillhör inte klassen albumartister. Även om de har gjort väldigt tematiska album, och till och med väldigt uttalade temaalbum som "Tales from Turnpike House", så kommer de troligen gå till historien för enstaka singlar.

Men ändå. De har gjort ett av mina favoritalbum, om jag någonsin skulle tvingas - troligen av mig själv - att lista dem. Det är "Tiger Bay", släppt sommaren 1994.

Det var här min kärlekshistoria med Saint Etienne började på riktigt. Asfaltsgrå techno om vardagstristess varvas med lågmälda visor. En bro blir byggd mellan brittisk ulldoftande folkmusik och bubblande dub.

Här var omslaget för första gången inte urbant och blickade längre tillbaka än till 60-talet, med trions ansikten inmålade i en 1800-talstavla. Det är över huvud taget ett väldigt nedtonat album, även deras första utan insprängda dialogsnuttar. "Tiger Bay" är mästerligt både i sina beståndsdelar, med singlar som"Hug My Soul" och "Pale Movie", och i sin helhet. "Western Wind" försvinner in i "Tankerville" och kommer ut på andra sidan för en repris. Sömlöst och vackert uttänkt.

Därför är det väldigt märkligt att just låtordningen på "Tiger Bay" har blivit förstörd. De stackars amerikanerna fick aldrig höra den ursprungliga versionen, utan fick bland annat uptempolåten "I Was Born On Christmas Day" inslängd. Omslagsbilden byttes till ett gruppfoto.

Och återutgåvan från 1996 har ytterligare en annan låtordning, med "He's on the Phone" ditklistrad, och ytterligare ett annat omslag.

Det spelar ingen roll att de spår som har lagts till var för sig är bland det bästa Saint Etienne har gjort. Det är alldeles utmärkt att "I Buy American Records" sprids mer än vad den gjorde som b-sida till "Hug My Soul", men den hör inte hemma där. Lyssna på den här nedan i stället och håll dig i övrigt till den ursprunliga "Tiger Bay".

Saint Etienne - "I Buy American Records" (1994)

Saint Etienne-vecka

På fredag spelar jag, Sara och Fredrik, dvs Supermix-trion, skivor på Spy Bars Gubbrum. Det ingår i deras serie "The Gubbrummet Songbook", hyllningar av artister man gillar.

Vår kväll tillägnar vi Saint Etienne. En trio hyllar en annan, helt enkelt.

Få band är sådana musikälskare som Sarah, Bob och Pete i Saint Etienne. Deras passion för allt från Dusty Springfield och fransk pop till Andrew Weatherall och Giorgio Moroder har givit oss ”He's on the Phone”, ”Heart Failed (in the Back of a Taxi)” och ”You're in a Bad Way”. Vi visar nu vår kärlek till Saint Etienne, deras föregångare och deras efterföljare. Det sker tillsammans med den nordligaste soulen, den mjukaste rocken, den djupaste dubben och den glittrigaste euron!

Innan dess kommer jag återkomma till Saint Etienne här på Extra allt. Gruppen alltså, inte fotbollslaget. Men visst skulle man vilja ha en brödrost för gruppens fans också. Den kanske kan bränna in texten "Join Our Club".

Saint Etienne Revisited

Ikväll spelar Saint Etienne på Strand i Stockholm. Jag har ingen aning om vilken sorts show de tänker ställa upp med: tre personer och förinspelad musik eller fullt, funkigt liveband. Och vilket är egentligen att föredra?

För drygt ett år sedan hade Supermix en specialkväll på Gubbrummet ägnad denna utmärkta trio. Vi är alltså redan färdigförberedda, men får vi DJ:a på efterfesten ikväll? Nej nej, det ska tydligen nån som heter Andres Lokko göra.

I samband med den kvällen hade jag lite Saint Etienne-special här på Extra allt, som det nu kan vara läge att gå tillbaka till. Börja med grundkursen och läs sedan om det oändliga flödet samlingsskivor, min tolv år gamla intervju med Bob Stanley, doldisen Ian Catt, Kylie Minouges cover, Saint Etiennes covers på Right Said Fred och Gil Scott-Heron, deras bästa skiva "Tiger Bay", chokladmjölken som inspirerade "He's on the Phone"-omslaget och om min fina halsduk.

Under tiden kan du lyssna på Fredriks mycket fina, och välförtjänt uppmärksammade, Saint Etienne-mix. Mer om den kan du läsa här.

Saint Etienne: Covers

Som sagt i grundkursen så var ju Saint Etienne i den allra, allra första början tänkt som ett coverband. Jag är väldigt glad att de övergav den idén och skrev "Nothing Can Stop Us" och "Pale Movie" och "Lose That Girl" och alla de andra.

På bonusmaterial till förra årets deluxeutgåva av "Foxbase Alpha" finns en dessförinnan osläppt cover från dessa tidiga dagar av dub. Efter polisongmannen Neil Young och indiegruppen Field Mice tog sig Saint Etienne an desillusionerade soulmannen Gil Scott-Heron. Ändå logiskt.

Sjunger gör, precis som på "Kiss and Make Up", nyazeeländskan Donna Savage.

Bob Stanley har kommenterat den med "a weak Soul II Soul rip off really, we didn't get the brass right at all", men jag tycker den är värd att lyssna på. Inte minst för att Donna Savage sjunger så fantastiskt. Bara hur hon hon i textraden "like the buffalo, who once ruled the plains" drar ut på "pleeeeejns". Så underbart släpigt.

Saint Etienne - "Winter in America" (1990)

Gil Scott-Heron "Winter in America (1974)

Saint Etienne: Covers II

Någon måste rätta till obalansen. Saint Etienne har gjort jättemånga covers, de flesta av dem lysande. Men nästan ingen har spelat in en egen version av en Saint Etienne-låt. Massor av remixer, men få regelrätta covers. Jag känner bara till två.

Det finns en tysk cover på "Hobart Paving", omdöpt till "Catch Me", men den är inget vidare.

Och så den här då, Kylie Minouges inspelning av "Nothing Can Stop Us" som släpptes som en b-sida 1994. Den var väl snarast ett samarbete mellan henne och Saint Etienne, så den kanske inte ens kan räknas som en hundraprocentig cover?

Det är trist, för visst finns potential? Skulle inte coverentusiasterna The xx kunna göra något i stil med demoversionen av "Burnt Out Car"?

Saint Etienne: En Supermix

Hela den här pågående Saint Etienne-febern på Extra allt beror alltså på att jag, Sara och Fredrik ska spela Saint Etienne och relaterad musik i Spy Bars Gubbrum imorgon.

Hos Fredrik yttrar sig febern i att han har gjort en 30 minuters mix av musik väldigt tätt kopplad till Saint Etienne. Mest musik som kanske är för lugn för att spelas mitt i natten på Gubbrummet, fast tja... några av de här kommer vi nog spela. Dusty är ju alltid Dusty.

Mixen finns att lyssna på här på Let's Mix och blev väldigt fin, tycker jag. För att den ska ha riktig känsla av "Foxbase Alpha" och "So Tough" finns även en liten inledande filmdialogsnutt. Hör ni var den är tagen från?

Saint Etienne: Covers III

Bland covers på Neil Young, Gary Numan, Etienne Daho, Field Mice, Gil Scott-Heron, Michel Polnareff, Jigsaw etc etc så har Saint Etienne även tolkat Right Said Fred.

För HIV/Aids-välgörenhet gav Heavenly 1992 ut en sjutummare, "The Fred EP", med tre Right Said Fred-covers, där Saint Etienne gör "Too Sexy". Det är givetvis en humoristisk axelryckning, med ändringar i texten som refererar till Heavenlychefen Jeff Barrett, men ändå finns det snygga bitar i arrangemanget, ett piano, lite stråkar. Och Sarah Cracknells röst!

Innan deluxeutgåvan av "So Tough" förra året tror jag inte att "Too Sexy"-covern fanns annat än på singeln. Kanske har min sjutummare alltså tappat i värde nu. Äsch, där sprack pensionsförsäkringen.

Julkalendern: Årets skivomslag

Saint Etiennes "Words and Music" har ett så fint omslag att jag tycker det är värt att äga i fyra versioner, inklusive som temugg och tea towel.

Man kan stirra i timmar på myllret av gator, parker, tågstationer och pubar som lånat namn från popmusik. Troligen är det en bättre bild av hur Bob Stanleys hjärna ser ut än vad någon magnetröntgen i världen kan få fram.

Så all heder åt designkollektivet Dorothy.

Tyvärr, mindre heder åt Sarah, Bob och Pete. Musiken på "Words and Music" är nämligen mycket sämre än omslaget. Varför ska Saint Etienne envisas med att göra europopdängo? Det blev bättre på de spår där de lugnade ner sig, som i Tambourine Studios-aktiga "Last Days of Disco".

Det bästa från Saint Etienne i år i kategorin musik var remixen av El Perro Del Mars "Walk On By". Men det bästa från Saint Etienne oavsett kategori var omslagskartan.

För att hedra omslaget har jag inlett mastodontarbetet att samla de hundratals låtar som trängs på kartan. Varsågod, här är en Spotifylista med nio timmar musik att lyssna på medan ni stirrar på årets skivomslag.

Veckans skivor i oktober och november

Jag har glömt att sammanfatta skivköpen i oktober, så ni får två månader i en svep. Det blev mycket ”classic rock” från tidigt sjuttiotal av män, eller tja, kanske snarare musik ur ”The Music Snob’s dictionary” om ni minns den.

David Crosby "If I Could Only Remember My Name" (1971) Visst är rangordningen så här? 1. Y, 2. N, 3. C, 4. S. Men ibland lyssnar man på "Laughing" och vill putta upp Crosby förbi Nash.

Tirzah ”Colourgrade” (2021) Förra albumet var 2018 års bästa. Det är inte det här, tyvärr. Tirzah och producenten Mica Levi har skruvat upp kantigheten och skevheten. Men det finns ändå stunder, som "Hive Mind". Ibland räcker inte stunden nästan en hel låt, som när det i "Send Me" helt plötsligt på slutet prompt ska in en distad gitarr. 

Paul McCartney ”McCartney” (1970) På sin solodebut gjorde Paul allt (Linda körade lite) och kanske hade det ibland behövts nån annan som sa att "nja, kul att spela, men är det kul att lyssna på?" (Har någon gjort en edit på "Momma Miss America" utan bluesgitarr?) Å andra sidan: "Every Night", "Maybe I'm Amazed" - och "Junk"!

Frank Sinatra ”Watertown” (1970) Det spöregnade och jag var ensam inne på Pet Sounds, så det passade bra när den här stod i backen för nyinkommet begagnat. 

John Martyn ”Solid Air” (1973) Det är klart att någon #månadensmartyn måste bli detta album (som jag bara har på en CD nedpackad i källaren) - det är Martyns mest klassiska. Men är det egentligen hans bästa? Jag är inte så säker, jag får nog återkomma.

Nina Simone ”It Is Finished” (1974) Fe-ruk-tane-svärt snyggt omslag på denna mycket fina liveskiva. Jag köpte den på höstlov i Göteborg, på Linné skivbörs. Den var lite dyr, men det var det värt.

Richard & Linda Thompson "I Want to See the Bright Lights Tonight" (1974) Titellåten är min allra mesta fredagslåt, inpräntad från att den alltid ljöd i mina hörlurar när jag gick från jobbet efter en arbetsvecka - inte ens i det stadie av livet när helg betydde "a couple of drunken nights rolling on the floor", men kanske blev låten ännu viktigare av det? Att låtsas som att jag skulle ta en taxi till dansen, när jag ju snarare skulle ta bussen hem och läsa Fokus. (Resten av albumet har också sina stunder, men man undrar ju varför inte Linda fick sjunga allt.)

Saint Etienne ”Her Winter Coat” (2021) Alla vinylspressningsfirmor ägnar sig tydligen åt att  massproducera antingen Adeles nya eller deluxeåterutgivingar av typ Gwen Stefani, så Saint Etienne kan inte klämma sig in. I stället ges årets julsingel ut som två flexis och en CD-singel. Jag kommer aldrig orka bli Saint Etienne-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.

Aretha Franklin ”Young, Gifted & Black” (1972) Som ett lyckligt sammanträffande med Simone-skivan så stod den här plötsligt och väntade på mig i Pets Sounds back för "New Arrival Rarities". Som allt annat där var den lite dyr, men det var det värt. Jag äger nu två 33-varvutgåvor av "Rock Steady" och kan spela dem på 45 varv och kanske mixa fram och tillbaka, om nån vill komma och rappa lite ovanpå?  (Fast ni måste ta hit en extra vinylspelare och en mixer.)

John Martyn "Glorious Fool" (1981) Inte något jättebra album, men jag tänker att jag ska ha det (och det är ju kul att Martyn gör cover på sin egen "Couldn't Love You More", så jag la en order på ett billigt ex på Discogs. Jag kommer aldrig orka bli John Martyn-komplettist, men ibland är det ju kul att låtsas.

Saint Etienne: Halsduken

Nu är det bara att ta på sig ytterkläderna och dra sig mot Gubbrummet för att få höra våra tolkning av Saint Etienne. Jag kommer ha min fina A.S. Saint Etienne-halsduk!

Julkalendern: Bob Stanley-året

Det är dags att summera året för Bob Stanleys samlade output. I år var han synnerligen flitig.

Vi rangordnar allt han gett ut:

9. Saint Etienne ”Songs for Hermione” (röd tiotumssingel) 

Två soundtracklåtar från 2022. Samlarkuriosa.

 

8. ”Winter of Discontent” (samlingsskiva)

Njo, en bra historielektion om den brittiska DIY-musik som följde efter punken. Mer intressant än bra.

 

7. ”Incident at a Free Festival” (samlingsskiva)

Bevisar hur mycket groove det fanns i brittisk sjuttiotalsrock, även bland banden som aldrig riktigt lyckades bli superstjärnor. Mycket här är fantastiskt och vissa artister hade jag ingen som helst aning om, men annat är tungfotad rock och låttitlar som ”Meat Pies ’Ave Come But Band’s Not Here Yet” och ”Big Boobs Boogie”. 

 

6. ”Latin Freestyle - New York/Miami 1982-83” (samlingsskiva) 

Oväntat härlig samling av högenergisk men ofta mörk dansmusik, som var oerhört inflytelserik.

 

5. Saint Etienne ”Built on Sand - Rarities 1994 - 1999” (splatterfärgad vinyl)

En del spår är redan välbekanta för en Saint Etienne-nörd, som deras kandidat till Bondlåt, men det är hur som helst alltid roligt att höra allt Sarah, Bob och Peter sprutade ur sig under denna väldigt kreativa period.

 

4. “London A-Z 1962-73” (samlingsskiva) 

Låtar om London från "the long sixties" är ju en väldigt lös pitch för en samling, men när Stanley får välja så fritt så blir det ju otroligt.

 

3. ”Tribal Rites of the New Saturday Night - Brooklyn Disco 1974-5” (samlingsskiva)

Musiken som den riktiga Tony Manero dansade till, om han nu hade funnits och inte varit påhittad av Nik Cohn i sitt reportage som lånat ut sin titel. Den här skivan önskade man ju aldrig tog slut. Och som tur är finns mer musik i samma typ att hitta på Spotify, men fyra av de här 22 låtarna gör inte det.

 

2. ”Folk, Funk and Beyond - the arrangements of John Cameron” (samlingsskiva) 

En underskattad hjälte uppmärksammas. Cameron arrangerade, skrev, producerade massor under sextio- och sjuttiotalet. Här trängs Donovan, Francoise Hardy, flöjtgeniet Harold McNair, Hot Chocolate och Ella Fitzgerald.

 

1. ”Bee Gees - Children of the World” (bok) 

Ingen i hela världen var mer lämpad att skriva en heltäckande bok om bröderna Gibb än Bob Stanley. Ett eget kapitel i "Yeah Yeah Yeah" räckte inte, så här går han på djupet. Det är ju omöjligt att förklara varifrån talang kommer, men däremot ger Stanley i alla fall förklaring till alla underliga och felaktiga val som bröderna gjorde och som ställde till det för dem. Bee Gees blev min fjärde mest lyssnade artist på Spotify i år, tack vare denna bok.

Julkalendern: Årets Bob Stanley

Popmusikens just nu främste curator, Bob Stanley, har i år varit inblandad i ovanligt många samlingsskivor. Jag har begett mig till Pet Sounds eller Bengans eller Ace hemsida och köpt dem allihop. 

På CD. Det känns härligt.

Jag har lyssnat, jag har läst i häftet (vilket ju är fördelen med skivorna jämfört med Spotify, utöver att alla låtar inte finns där) och jag har försökt att rangordna dem. Kanske julklappstips för dig som känner någon som gillar gammal musik?

1. Bob Stanley & Pete Wiggs Present Occasional Rain 

Uppföljare till ”English Weather”, med ljudet av det tidiga sjuttiotalets gråhet, disillusion och försök att ta sig bortom psykedelia. 

Bästa upptäckt: Yes "Sweetness"

2. Bob Stanley Presents 76 In The Shade 

Loja låtar för värmebölja, från mitten av sjuttiotalet. 

Bästa upptäckt: Hamilton, Joe Frank & Reynolds "Fallin' in Love" (eller Liverpool Express "You Are My Love")

3. Ready Or Not - Thom Bell - Philly Soul Arrangements & Productions 1965-1978 

En rätt traditionell ”best of”-samling av en mästare, med både superhits och bortglömda låtar. 

Bästa upptäckt: The Three Degrees "What I See"

4. Cafe Exil - New Adventures In European Music 1972-1980 

Den allra senaste samlingen och eftersom jag knappt hunnit läsa häftet kan jag behöva revidera placeringen. Det kan nog bara kan bli uppåt, eftersom det här känns som ett mästerligt sammansatt soundtrack till David Bowies och Iggy Pops tågluff genom Europa. En slutsats är att det var en dyster tid...

Bästa upptäckt: Rubba "Way Star"

5. Tea & Symphony - The English Baroque Sound 1968-1974 

Den spöar inte sin föregångare från 2007, men för alla som gillar musik som låter som Colin Blunstones tidiga solomaterial (som också finns representerat här) så är detta kalas.

Bästa upptäckt: Nirvana (engelsmännen alltså) "Please Believe Me"

6. Saint Etienne Presents Songs For The Fountain Coffee Room 

Inget fel på hur det låter, verkligen inte, jag tackar inte nej till att höra "Love Is the Answer" igen. Men ett liiiite för väntat urval (även om det kanske bara är marginellt jämfört med till exempel "76 in the Shade"). Kanske är det här helt enkelt lite för mycket min musik? 

Bästa upptäckt: Bill Quateman "Only Love"

7. Bob Stanley & Pete Wiggs Present The Tears Of Technology 

Detta (tidig, melankolisk synthanvändning från Storbritannien) är däremot inte min musik, men en god historielektion med både stora grupper och kassettsläpp. 

Bästa upptäckt: Illustration "Tidal Flow"

Dessutom släppte Saint Etienne under 20 lördagar i våras och somras lagom långa spellistor på sitt Spotify-konto. 

Julkalendern: Årets låtar

Man översvämmas ju av allas sammanfattningar av årets bästa musik, men här är i alla fall min välriktade och noga övervägda spottloska i oceanen. 

Varsågoda: Extra allt 2021!

Som vanligt har jag gjort en lista i lyssningsvänlig ordning, inte rangordnad. Det är japanskt, italienskt, franskt, skotskt, göteborgskt, kalmaritiskt, södermalmskt, australiskt, nederländskt/turkiskt, men njo, som vanligt är det väl mest amerikansk och brittiskt. 

Det är gamlingar som Pharoah Sanders, Yusef Lateef och Paul McCartney, en hel del unga förmågor, men kanske mest medelålders människor som Saint Etienne, Andreas Mattsson, Damien Jurado och Jane Weaver.

Det finns musik för alla stämningslägen, för lika många sorters dans/kroppsrörelse som Sally Brown och hennes vänner ägnar sig åt. Men det är återigen väldigt lite hiphop. Det är å andra sidan även väldigt lite distad rock, men väldigt mycket svajiga gitarrer och många mjuka ljud. Det är en hel del jazz. En underlig mikrotrend är att många band i år heter något med Ensemble eller Orchestra.

Och det är som vanligt exakt 100 låtar, inte mer än en per artist, men visst kan samma personer ändå dyka upp flera gånger som gäst eller remixare. Många som gjort fin musik musik under året fick så klart strykas för att komma ner till jämna hundringen, men de här klarade sig:

Aldous Harding, Alexis Taylor, Alfa Mist, Altin Gün, Amason, Ampersounds & Rufus Wainwright & Fred Falke & Zen Freeman, Andreas Mattsson, Arlo Parks & Unknown Mortal Orchestra, Baba Stiltz, Babe Rainbow & Jaden, Bobby Gillespie & Jehnny Beth, Celeste, CHAI, Charlotte Day Wilson & BADBADNOTGOOD, Clairo, Cleo Sol, Cool Ghouls, Courtney Barnett, Crowded House & Tame Impala, Damien Jurado, Damon Albarn, Damon Locks & Black Monument Ensemble & Angel Bat Dawid, Django Django & Charlotte Gainsbourg, Dry Cleaning, Durand Jones & the Indications & Aaron Fraser, Emma-Jean Thackray, Faye Meana, Faye Webster, Flight Facilities & Channel Tres, Floating Points & Pharoah Sanders & London Symphony Orchestra, Franc Moody, Franky Rizardo & Joe Goddard, Frida Hyvönen, Gabriels, Georgia Anne Muldrow, Greentea Peng & SIMMY & Kid Cruise, Hand Habits. Hard Feelings, Helado Negro, Hiatus Kaiyote, Hot Blondino & Nicolai Dunger, Hypnotic Brass Ensemble & Moses Sumney, James Yorkston & The Second Hand Orchestra, Jane Weaver, Japanese Breakfast, Jayda G, Jessie Ware, John Andrews & the Yawns, Jorja Smith, José González, Joy Orbison & Léa Sen, Kadhja Bonet, Laure Briard, Leon Bridges, Little Simz & Obongjayar, Madi Diaz, Marisa Anderson & William Tyler, Miljon, Mndsgn, Molly Burch & Wild Nothing, Moodymann, Nana Yamamoto, No Vacation, Patrick Paige II & Allen Love & Durand Bernarr & Steve Lacy, Paul McCartney & Khruangbin, Pino Palladino & Blake Mills, quickly, quickly, Regard & Troye Sivan & Tate McRae, Rejjie Snow & Tinashe & grouptherapy, Rhye & Jayda G, Ring snuten, River Tiber, Robert Glasper & H.E.R. & Meshell Ndegeocello & DJ Tunez, Saint Etienne, Serpentwithfeet, SG Lewis & Nile Rodgers, Shura & Rosie Lowe, Silk Sonic, Snoh Alegra, Sofia Kourtesis, Sons of Kemet & Kojey Radical, St. Panther, Steve Gunn, Sufjan Stevens & Angelo De Augustine, Syd Sylvie & Marina Allen, Ten City & Emmaculate & Shannon Chambers, The Goon Sax, Tindersticks & Charles Webster, Tirzah & Coby Sey, TOPS, Tyler, the Creator & Brent Faiyaz & Fana Hues, Tyson, Unknown Mortal Orchestra, Watchhouse, Wayne Snow, Web Web & Max Herre & Yusef Lateef, Yebba & Smino samt Yuma Abe.

Veckans skivor i januari

Det är troligen ett ovanligt problem för män i 43-årsåldern med musikintresse, men så här är det: jag har för få skivor.

Jag har ju faktiskt plats nu och jag har ju faktiskt råd och det är roligt att äga musik i fysisk form. Jag må mest lyssna på musik från mobilen i hörlurar eller högtalaren i köket, men ibland är jag ju i rummet med stereon.

Så därför tänkte jag i år försöka köpa en skiva i veckan. Vilket ju för många låter larvigt lite, men för en köpvelig som undertecknad blir det tillräckligt utmanande. Jag ska helt enkelt tänka "jag slår till" i stället för "äsch, den finns väl på Spotify" eller "varför ska jag köpa något jag redan har lyssnat på" - som jag ofta gjort när jag sett ett möjligt köp. Det får bli nytt och begagnat, vinyl och CD, fullängd och singlar. 

Dessutom: jag ska försöka stödja de lokala skivhandlarna och favoritartister som behöver intäkter.

I januari har det blivit de här:

Saint Etienne "More Words and Music" (2012, utgiven på vinyl 2020) - en samling av överblivna spår, varav några tyvärr helt förglömliga instrumentaler, medan andra visar att Saint Etienne alltid har äss i skjortärmen. Som "Your Valentine". Men att skivan är på genomskinlig och färgsplattrig vinyl förstärker att det här till stor del är en samlarpryl. Vilket jag inte har något emot.

John Martyn "Bless the Weather"(1971) - Martyns återkomst som soloartist efter några fantastiska skivor med hustrun Beverley är även den helt fantastiskt och det är larvigt att jag inte ägt den förrän nu. "Head and Heart" är en av hans bästa låtar. Och "Go Easy". Och "Just Now" och ...

El Perro Del Mar "Free Land" (2020) - den senaste från en av Sveriges bästa. Ett av spåren är inte släppt på Spotify, ett samarbete med Blood Orange - vilket tyvärr lovar mer än vad låten levererar. Men det är El Perro och det är fint. Vi får se om det blir några konserter i vår, de har flyttats fram och fram och fram...

Boz Scaggs "Hollywood" (1977) - billig sjutumssingel i italiensk pressning med en kaffefläck som bara bidrar till charmen. Bilden med isstatyerna (som också finns på albumet) kändes passande i kylan.

Saint Etienne: Tack!

Tack för igår! En lysande natt i Gubbrummet! Tack till Tom som bokade oss och till alla som kom! Tack till Anna som åtgärdade ljudet! Och grattis till Per som fyllde år!

Vi spelade Elvis Costello, Orpheus, Beach Boys, Dusty Springfield, Kylie Minouge, Cornelius, Pizzicato Five, Eggstone, Handsome Boy Technique, Air France, Embassy, Barret Strong, The Flirtations, The Darlettes, minst tre låtar av Stereolab, både Moloko och Roísín Murphy, Broadcast, Teddy Pendergrass, Soul II Soul, The Mamas & The Papas, The Carpenters, Sugababes, Étienne Daho, Tracey Thorn, Xploding Plastics, Michel Polnareff, Gene Page, Joe Smooth, The Zombies, Isley Brothers, Jigsaw, Todd Rundgren, The Cookies, Bobby Reed och en massa annat.

Och så klart "He's on the Phone", "You're in A Bad Way", "Action", "Only Love Can Break Your Heart", "I Buy American Records", "Stars Above Us", "Filthy", "Lose That Girl", "Pale Movie", "Hug My Soul", "Tomorrow Never Dies", "Heart Failed (In the Back of A Taxi)", "Method of Modern Love" och en massa annat av Saint Etienne.

Så det allra viktigaste tacket går till Sarah, Pete och Bob!

Good night, Bob, Pete & Sarah

Det här med att Saint Etienne har sagt att deras kommande album blir deras sista, det går ju helt emot det jag skrev i december om att de nu hittat en stil att åldras i.

Men det är så klart bra att kasta in handduken innan man ballar ur.

Jag har skrivit mycket om Saint Etienne här på Extra allt under åren. Det kommer nog ändå behöva bli en rejäl summering i höst.