måndag, februari 7

Ångest och kriser på Göteborgs fimfestival



Det är filmfestival i Göteborg. Och som vanligt är alla filmer som snart kommer att visas på bio överfulla – medan mer udda filmer, sådana som aldrig dyker upp i videohyllan i kvarteret eller bland filerna i ditt nedladdningsprogram of choice, går för halvtomma salonger.

En film som lyckas med konststycket att få publiken att tro att den ser något fantastiskt är Dan Harris "Imaginary Heroes". Sigourney Weaver spelar Sandy Travis, en desillusionerad förortsfru som efter äldste sonen Matts oväntade självmord börjar röka på, gå till sporadiska attacker mot grannfrun och flirta med ynglingar. Familjens långsamma sönderfall – i kombination med ett välvalt soundtrack och en ofta humoristisk dialog – gör att det är lätt att känna med karaktärerna. Men den lämnar bara ett lätt avtryck efter sig.

En annan film som tar upp ångest och krisande förhållanden är "We Don't Live Here Anymore", med kvartetten Naomi Watts, Peter Krause, Mark Ruffalo och Laura Dern – två par i 35-40-årsåldern som börjar tvivla på sina liv och förhållanden. Även om vissa scener känns onödiga och dialogen ibland är sorgligt styltig så är det en film som tål att diskuteras långt efteråt. Frågorna hopar sig: Hur kan någon föredra Naomi Watts rollfigur Edith framför Laura Derns Terry? Varför är alla kvinnor hemmafruar? Varför dansar ungarna en konstig holländsk folkdans?

Ännu en vecka efter att jag sett filmen diskuterar jag den flitigt – i ren irritation över Peter Krauses känslokyla och Mark Ruffalos ambivalens. Och kanske är det så enkelt att precis den känslan av engagemang och upprördhet är vad som saknas efter att ha sett "Imaginary Heroes".

Gästskribent: Karin Rebas

6 kommentarer:

Anonym sa...

jag vågar aldrig mer lita på karins åsikter om film sedan vi såg charlie´s angels våren 2000, och hon tyckte den var "helt ok". det var den iiiinte.

Jonas sa...

Karin, du fattar inte vilka djupa spår de där tre stavelserna från din mun har lämnat i Erics själ. Det är nästan så att han inte längre litar på någon alls från Göteborgstrakten. Och då är han därifrån själv, så han litar knappt på sin egen familj!

Anonym sa...

Erik: Hey, roligt att du fortfarande minns den lilla dispyten. Vad jag kommer ihåg stod jag mest på mig för att provocera dig - uppenbarligen funkade det... Och jag tycker nog fortfarande att det finns bättre filmer att slösa sin irritation på.

Anonym sa...

vilket fult grepp! försök inte försvara dig med provokations-kortet! for the record: provokation hade inte med saken att göra, det var åsikt mot åsikt, rakt av. karin tyckte den var "helt ok", och jag tyckte det var dyra sopor. dessutom var det ju inte filmen jag slösade min irritation på, utan din åsikt.

Anonym sa...

Jo, men sen tycker jag nog att filmen är helt okej för genren - dvs "extremt lättviktig underhållningsaction". Det beror ju helt på vad man jämför den med.

Det saknas ju inte direkt filmer där huvudpersonen - utan någon större logisk förklaring- (och ofta åtföljt av en "humoristisk" och tafflig dialog) hamnar i tusen fighter, utför en lång rad osannolika stunttricks, spränger hus och räddar världen - samtidigt som de spelar på sin sex appeal. Se bara på alla Bondfilmer.

Jag tycker inte att de är särskilt bra filmer - överhuvudtaget görs det rätt lite bra action, enligt min åsikt - men tycker i ärlighetens namn att de brudiga tjejerna i charlies änglar borde jämföras med sina halvspåniga manliga motsvarigheter i actionvärlden istället för med något slags intelligent feministiskt ideal.

Adrian sa...

Här kommer jag inklampandes i den mycket intressanta diskussionen och vill bara meddela att Charlies Angels är en fantastisk film ! Jag menar det verkligen. Att kalla filmen för lättviktig förstår jag inte. Charlies är "tyngre" än allt som "fina" regissörer någonsin har gjort !!!