En kompis till mig sa – angående min pågående Cure-fas – att hon undrar varför ingen sa till henne under gymnasiet att hon borde lyssna på The Cure.
”Jag har fattat först efteråt att de var perfekta för mig då” sa hon. ”Det var så jag. I stället lyssnade jag på Red House Painters.”
Jag anpassar Gary Fishers ord: Anyone who listened to Red House Painters in gymnasiet is a friend of mine.
Men tillbaka till att vi inte mer än snuddade vid The Cure. Kanske var det för att Robert Smith var mainstream, plufsig och nästan glad där i mitten av nittiotalet (”Friday I'm in Love”), medan Mark Kozelek var okänd, smal och inte det minsta glad alls. Men mest var det för att man ju inte alltid kan veta vilken musik man faktiskt behöver just där och då.
Och om något gott kan komma av övervakningssamhället så är det ju ett LastFM som fått gå helt über-Stasi – någon i trenchcoat som kommer fram knackar en på axeln och säger ”Du, vi har hållit dig under observation och sett vad du gör och hur du mår. Du ska lyssna på ’Disintegration’.”
2 kommentarer:
Jag vet en som drömde en och samma återkommande mardröm om att Andres lokko och Pietro Maglio kom hem till honom, gick fram till hans skivsamling och bokhylla, kollade och bara suckade uppgivet.
Ängslig dröm...
En trevligare dröm vore om de inte bara suckade, utan överlämnade kassar med musik och böcker, men inte utifrån nåt "det här borde alla läsa/lyssna på" eller "det här lyssnade jag på när bodde i Jakobsberg", utan "det här borde just du läsa/lyssna på".
Skicka en kommentar