Prince: Bästa B-sidan

Andra kan prata om "She's Always in My Hair", "Erotic City" eller "How Come U Don't Call Me Anymore", men den allra bästa B-sida som Prince har släppt är ändå "17 Days".

Eller som den egentligen heter: "17 Days (the rain will come down, then U will have 2 choose. If U believe, look 2 the dawn and U shall never lose)". Bara titeln!

Det är inte bara den bästa B-sidan, det är en av hans allra bästa låtar alla kategorier. Jag kan knappt föreställa sig hur det måste ha varit 1984 för de som att efter att ha knockats av "When Doves Cry" på radion sprungit och köpt singeln, lyssnat fram och tillbaka på A-sidan och först därefter vänt på vinylen för att höra om bonusspåret var nåt att ha och så knockas IGEN.

Prince: En lista

Min vän Thomas Ågren gillar popens udda fåglar: Ayers, Bowie, Rundgren, Zappas doo-woop-skiva "Crusing With Ruben & the Jets" och även Prince. Jag bad honom rangordna Princes första tolv album, den verkligt gyllene eran. Men först får han berätta om hur han introducerades till Prince:

När jag gick i 8-9:an hade jag en kompis som hette James. Han hade en några år äldre storebror som var lite av en what we in Sweden call a "snajdare".

Han tog hem lådor med billiga märkeskläder och prylar och sålde till sina vänner och bekanta. Han visste "allt" om stereos. I hans rum hörde jag Prince för första gången. Jag visste ju vem Prince var, men hade aldrig lyssnat. Alla på skolgården visste ju att han var snuskig och konstig.

Jag hade nog aldrig riktigt hört funk förut. I och för sig. Jag hade hört väldigt lite. Jag spelade av alla Prince-skivorna på kasett i nian. Det här var 1990 och jag lyssnade inte direkt på cool musik. Jag lyssnade på den märkliga blandningen av Prince och Midnight oil. Det här var innan jag köpte "Loveless", eftersom framsidan såg ut som nåt jag inte hade hört. Sen blev jag ett indiekid, som under några år faktiskt brydde sig lite för mycket om vad som var coolt. Men, trots att jag då uppfattade Prince som extremt ocool kunde jag inte släppa honom. :-)

Vilka skivor som var bäst har ändrats till och från, men ungefär så här är det. Anyhoo. Här är listan.

1. "Sign 'o' the Times" (1987)

Prince är här så kreativ och träffsäker att man blir mörkrädd. Nästan varenda i denna eklektiska samling låtar är ett guldkorn. Ett sånt där album där artisten gör vad som helst och allt blir rätt. Beatles "Abbey Road", Ween "Quebec", Queen "A day at the races". Ett sprakande fyrverkeri. "Housequake". Ha ha ha. Han spenderar 2 minuter att boasta om det nya groove som finns. Sen när han tycks presentera det är det en orgelton med phaser, men det funkar.

2. "Parade: Music from the motion picture Under the cherry moon" (1986)

Lysande. Det känns som Prince har valt att glömma bort allt om musikproduktion och börjar

om från början. Låt virveln ligga med baklängesreverb längst fram i ljudbilden. Visst. Släng in en klarinett nånstans i bakgrunden...och så lite andra instrument. Spara inte på reverben på den där akustiska gitarren. Så där ja. Get with the program guys. It's 1986!! Experimentera!

3. "Purple Rain" (1984)

Ett mästerverk och ögonblicket då Prince blir världsstjärna. Och allt behövde göra var pop! Hmm. Vad säga? "We have gathered here today to get through this thing called life"

4. "Around the World in a Day" (1985)

Ännu en av mina favoritskivor. Man får förlåta honom dom 8 lite pinsamma minutrarna av "Temptation" på slutet av skivan, men annars: från titelspåret "Around the world in a day", "Paisley Park", "Condition of the heart" med sin flytande inledning, något som Flaming lips hade kunnat använda om dom hade kört ut den i omloppsbana. Ah.

5. "For You" (1978)
Enligt legenden ska Prince ha spelat alla instrument på debuten, stråkar, blås, trummor, tutti. Och han får till väldigt organiska grooves och det svänger. Jag har lyssnat väldigt mycket på den här, vilket måste betyda att den är bra.

6. "1999" (1982)

Här fulländar han utvecklingen som började på dirty mind. Raka trummaskiner och mer minimalistiska groove. Som om inte ens Prince under 80-82 kan undgå den kosmiska vibe som också gav Joy Division, New Order och folk av deras... "ilk". Eller ja... dom har säkert inget med varandra att göra. Grandmaster Flash.. I dunno. Man vet aldrig med Prince. I will shut up. I vilket fall. Lysande. Stepping stone to further greatness.

7. "Lovesexy" (1988) 

En helgjuten skiva med ett helgjutet sound. Inte alls lika eklektisk som de sikivor som föregick den. Prince och Cat sjunger och adresserar varann i texterna. Känns lite som en scenshow, men visst, han förnyade sig igen, och rakt igenom en bra skiva.

8. "Controversy" (1981)

Fortsätter utecklingen mor 1999 som började på "Dirty Mind". "Ronnie, talk to Russia", "Jack U Off". Visst finns här controversy. Allvarligt. Goofing off here. Gå genast till Spotify och lyssna på "Jack U Off". There are things you can't unhear. :-)

9. "Dirty Mind" (1980)
"I just wanna lay you down. In my daddys car" - Ja, Prince är fortfarande ett kiddo :-) Här börjar Prince leka med vad som ska bli hans MO ett tag. De raka snabba trummaskinsbeatsen som utgör grunden i lite mer minimalistiska grooves. Det här är bra skivor. De är inte dåliga för att de ligger så här långt ner. Det är bara inte lika bra som de längre upp.

10. "Prince" (1979)

Tja. Den här känns lite mindre pretentiös och ambitiös än debuten. Han har fortfarande inte börjat leka med de raka trummaskins-grooven. Hmm. Jag försöker skriva några rimliga kommentarer, men de här brottstyckena är knappt informationsbärande. "Still waiting"... "People say I'm too young, but people don't know". Vi vet Prince! :-D

11. "Graffiti Bridge" (1990)

Vad var Graffiti Bridge egentligen? Jag väljer att inte googla och minns nå film, eller? Och "the new power generation" var hans nya band. Skivan sålde bra och hade några riktigt stora hits. "Thieves in the Temple". "New Power Generation". Bättre än Batman i min bok.

12. "Batman" (1989)

1989 gör Prince musiken till filmen "Batman" med Micheal Keaton och Jack Nicholson. Jag gick på filmen och fick en burk med Batman-läsk som smakade apelsin. Jag har säkert kvar den burken nånstans i en låda i mitt föräldrahem. Kompetent, men Prince la nog inte ner sin själ i det här. Återvänder inte så ofta till den här skivan.

Prince: Wendy & Lisa

Jag upptäcker att den aldrig klättrade högre än 64-platsen på Englandslistan, men sommaren 1989 var  “Lolly Lolly” en viktig singel för mig. Kanske mest för att min äldre kusin tyckte om den.

När jag nu lyssnar på den så förstår jag varför Wendy & Lisa inte fick riktig fart på sin solokarriär efter att Prince upplöst the Revolution. Det här var inte tillräckligt bra. Kanske hade de behövt mer hjälp av Prince, som inte skrev eller producerade deras musik. "Lolly Lolly" har han däremot mixat.

Som delar av the Revolution har de däremot satt ett avtryck i musikhistorien. De fick till och med credit som medkompositörer av ett par låtar, ovanligt för att var Prince. En annan sorts påverkan hade Wendys tvillingsyster Susannah Melvoin, som sjöng i Princes sidoprojekt The Family. Hon och Prince var förlovade, men det tog slut och det var om henne han skrev "Nothing Compares 2 U".

Wendy & Lisa var ett par privat, men är det inte längre. De jobbar däremot fortfarande tillsammans som kompositörer av tv-musik. Wendy har dessutom skaffat sig en ny Lisa i sitt liv. Det är ingen mindre än Lisa Cholodenko, som skrev och regisserade "The Kids Are All Right".

Och ni minns väl Joni Mitchell-scenen i den filmen? När jag ser den igen kommer jag att inte kunna låta bli att försöka se om Bennings karaktär är inspirerad av Mitchell-fantasten Prince.

PS: Wendys och Susannahs far, Mike Melvoin, var studiomusiker i legendariska the Wrecking Crew och spelade på Beach Boys "Pet Sounds", på Jackson 5:s "ABC" och dessutom med Frank Sinatra, Laura Nyro, Stan Getz och Mupparna. Och Ted Gärdestad.

Prince: Joni

Prince - A Case Of You (A Tribute To Joni Mitchell) from Pascal ONoff on Vimeo.

Är det någon som vet varför Prince valde att stryka den första tredjedelen av texten när han spelade in Joni Mitchells "A Case of You"?

Var det för att han som amerikan inte kunde sjunga om Kanada?

Prince älskar Joni Mitchell, ända sedan han som ung var den ende icke-vita personen i publiken när hon spelade i Minneapolis. Även servitrisen Dorothy Parker i "The Ballad of Dorothy Parker" gillar Joni, med "Help Me" som favoritsång.

Joni Mitchell besvarar kärleken. Hon har sagt att av alla artister hon influerat så är Prince den hon gillar mest. Trots det tackade hon nej till den låt som Prince skrev åt henne 1986, "Emotional Pump". Matt Thorne säger i sin bok att det är oklart om det berodde på texten var för uttryckligt sexuell eller helt enkelt för banal. Joni Mitchell är ju - som bekant - varken det ena eller det andra.

Prince: Blandband

Andres Lokkos artikel i Pop #22 avslutades med två Prince-blandband. Det vill säga avfotograferade kassettomslag med 28 låttitlar. Även de finns att läsa på Pop vi minns.

Den lilla kassettbandsnostalgi som väcks av att se dem i dag avtar direkt när man inser att det var så här nära man kom Spotify-listor 1996. Hur hjälpt blev man av att bli informerad av det här urvalet?

Inte för att det är särskilt mycket enklare i dag. Utbudet av Prince på Spotify är okej, men inte heltäckande, inte oväntat för den återutgivningssnåle artisten. Bara delar av "Sign 'O' the Times"-albumet är tillgängligt. "Black Album" eller "Emancipation"-albumet finns inte alls, inte heller "The Gold Experience" och därför ingen "The Most Beautiful Girl in the World". Sedan finns ju inte särskilt mycket av 2000-talets Prince, men det kanske ni klarar er utan.

En Spotify-version av Lokkos urval blir därför även den hyfsat ohjälpsam, men här är den ändå: Gigolos Get Lonely Too, vol. I & II.

Prince: Personen vs artisten

Man vet att man läste tidningen Pop en aning för intensivt när man 17 år senare ska komma ihåg vilket nummer som hade Prince-intervjun och tänker “det var den gången de hade fel papper och trycket blev lite konstigt, det var den gången med det gula Blur-omslaget, alltså vintern 1996-97”. Så går man ner i källaren och hämtar den tidningen.

Behovet av ett sådant detaljminne minskar i takt med att bloggen Pop vi minns digitaliserar artiklar ur Pop. Prince-texten ur Pop #22 finns här. Andres Lokko argumenterar för att Prince mest kommer bli ihågkommen för sin funk, inte för sin poppiga stunder. "Cream" kommer att åldras bättre än "Raspberry Beret". Det är möjligen sant, även om jag själv föredrar den sistnämnda av just de låtarna.

Det är däremot inte för den tesen som artikeln är minnesvärd.

Lokkos intervju genomfördes på Paisley Park den 14 november 1996. Tre veckor tidigare hade Boy Gregory, Princes och hans dåvarandes fru Maytes son, dött bara en vecka gammal. Boy Gregory hade Pfeiffers syndrom typ 2, en medfödd missbildning av kraniet.

Lokko vet inget om det när han frågar Prince hur hans musik påverkats av att ha blivit förälder.

Först när artikel ska skrivas får Lokko höra och letar i sina anteckningarna efter något, men hittar bara svammel om Gud och faraoner. Han tröstar sig i slutet av artikeln med följande stycke:

"Fast jag ville prata med honom om musiken, så egentligen hörde det kanske inte hit. Någonstans tror jag att Prince håller med. Hade hans son varit vid liv hade han nog inte velat prata om honom i alla fall. Hans familj har inget med hans artisteri att göra och jag hade inte tänkt rota i det hur som helst."

När jag läste Pop #22 som 19-årig skolpojke reagerade jag inte nämnvärt på det, men som 35-årig pappa sätter jag i halsen. Skulle inte sonens död påverka Prince alls? Skulle det alltså finnas en professionell artist-Prince och en fullständigt separat privatperson? Det tror jag inte ens att de mest hårdföra kritikerna till autencitetskravet på musiker anser. Men det är typiskt att behandla Prince så, som en skicklig musiker, en lysande showman, en knasig superstjärna, långt borta från en privatperson.

Vad säger det över huvud taget om Prince att han genomled en promotionarbete i november 1996? Är musiken hans enda tröst, är det därför han är så maniskt produktiv? Eller är han bara väldigt bra på att stänga av?

"Så egentligen hörde det kanske inte hit"... Så skrev den 29-årige Lokko, men jag undrar om 46-årige pappa Lokko skulle vinkla artikeln på samma sätt.

Prince: Bästa balladen

Andra kan prata om "The Question of U", "The Morning Papers", "Nothing Compares 2 U" eller "The Most Beautiful Girl in the World", men den allra bästa balladen Prince har gjort är ändå "Sometimes It Snows in April".

Det är dessutom en av hans allra mest Joni Mitchell-inspirerade stunder. Vilket alltså är en bra sak.

Prince: En bok

Prince är en gåta. Ett enigma inslaget i en rebus, i mitten av en kärlekssymbolformad labyrint, inlåst bakom Paisley Parks höga stängsel.

Det finns massor om honom som skulle behöva redas ut och förklaras. Inte minst hans eget intresse av dimridåer.

Hur har han som på 80-talet var moralens väktares främste fiende hanterat att bli kristen på gamla dagar? Var hans krig mot Warner Bros befogat eller bara paranoia? Hur påverkades Prince av sonens död? Av faderns död?

I den senaste av böcker som skrivits om honom, Matt Thornes “Prince”, besvaras tyvärr ingen av dessa frågor.

För Matt Thorne är det allra viktigaste egenskapen hos Prince nämligen att han är oerhört produktiv. Det är en så viktig egenskap att den överskuggar allt annat. Boken är därför en genomgång av Princes karriär genom en diskussion om allt han producerat: utgivet, outgivet, sidoprojekt, liveversioner, skrotade album. Inte någon regelrätt förteckning av inspelningssessioner av typen "A Revolution in the Head", som refereras på baksidan, men inte heller någon ordentlig biografi.

Thorne, som är författare till ett par romaner, är ett stort Prince-fan. För honom har Prince alltid rätt, men samtidigt väldigt ofta fel. Alltid rätt därför att Prince som Ett Stort Geni ska få ha sitt privatliv i fred, ofta fel för att han inte gör samma val som Thorne skulle ha gjort.

För Thorne finns det den artist som Prince skulle ha kunnat vara. Om han bara tagit bort det-eller-det spåret, om han bara ändrat låtordningen på ett album, om han bara fortsatt spela med the Revolution, om han fortsatt utforska en viss musikalisk inriktning - då, minsann, då hade Prince varit den artist som han är i Thornes hjärna.

Men varför Prince är den han faktiskt är, i verkligheten, det får vi läsare tyvärr veta alldeles för lite om. Det här är en biografi där en så grundläggande uppgift som föremålets födelsedatum inte ens skrivs ut. Vi förväntas redan veta det.

Matt Thorpe kanske firar 7 juni varje år med en frukost av sjöstjärna, kaffe och lönnsirap, men vi som inte riktigt är där behöver läsa en annan bok.

Prince: Bästa alias

1. Alexander Nevermind
2. Joey Coco / J Coco
3. (kärlekssymbolen)
4. Christopher
5. Jamie Starr
6. Paisley Park
7. Camille
8. Freddie "The Phantom"
9. Skipper
10. Rocker Happyfeller
11. Tora Tora
12. Gemini
13. The Artist Formerly Known As Prince / TAFKAP / Taffy
14. The Artist

Prince: My Name is PR(ince)

Fortfarande när Prince kommer på tal så återkommer frågan “Heter han så nu igen?”.

Osäkerhet även 13 år efter att Prince slopat symbolen och återgått till sitt dopnamn. Och frågan kommer hänga kvar länge.

Det säger en hel del om hur marginaliserad Prince är i dag. Han fortsätter att släppa skivor och turnera, men han gör det under radarn och det är delvis självvalt.

Allra mest säger det däremot om vilket ofantligt genomslag det fick när han 1993 skrotade sitt namn. Vilken bomb! PR-värdet går inte att överskatta. Inget annat identitetsbyte kan komma i närheten - inte Puffy, inte Snoop, inte ens Cassius Clay. De tog sig bara andra namn, som enkelt går att skriva och uttala. Amatörer.

Bob hund verkar på senare tid vara mindre intresserade av att göra bra musik och mer inne på att få PR genom att ge ut skivor i ett exemplar eller auktionera bort alla sina saker. Ett enklare sätt att få uppmärksamhet skulle ju vara att säga att nu heter de inte Bob hund, nu heter de hundsymbolen.

Det hade varit en bra nyhet. Om inte Prince redan slagit rekordet.

Prince: Min första skiva

Min första skiva med Prince... den kan jag inte minnas lika lätt som med Beyoncé eller Springsteen. Jag hade inga skivor med Prince när jag var liten. Jag gillade Michael Jackson och saxofonerna hos Orup, så Prince hade väl varit en logisk fortsättning, men jag var för feg.

Mina tidigaste minnen av Prince är från affischerna som min kompis storebror hade i sitt rum. De var väl från Okej, som spelade på att Prince var “den fräcke” och Michael Jackson “den snälle”.

Vi småsyskon valde Michaels sida.

Från Okej gick rykten på skolgården om att Prince låtsades ha sex med sin gitarr på scenen. Eller “sex”, det sa man väl inte i lågstadiet. Och kanske var det inte med sin gitarr utan faktiskt med en kvinna, jag minns inte ryktet. Men jag minns darrningen det orsakade. Prince var helt enkelt för snuskig.

Inte på ett käckt eller larvigt snuskig som Sabrina eller äckelframkallande som WASP med sina köttslamsor, utan faktiskt pirrande på riktigt. Prince kändes farlig.

Och det var han ju. Och är. “Darling Nikki” är fortfarande så utmanande att Rihanna kan köra den på konserter. Den faran har åldrats bättre än Sabrina och WASP.

Prince

Om en vecka spelar Prince i Stockholm, för första gången på elva år.

Som en uppladdning inför Stockholm Music & Arts kör vi en Prince-vecka här på Extra allt.

På grund av semester blir den här förberedelsen inte lika intensiv som dem inför Springsteen eller Beyoncé. Jag har heller inte orkat mig igenom någon intensiv återstudie av hela Prince katalog. Inte bara för att den är gigantiskt, utan också för att den - ärligt talat - innehåller så mycket skräp på senare tid.

Men det blir ändå något. Prince Rogers Nelson är en av de allra största.