Rätt länge hade jag mina CD-skivor uppställda i genregrupper. Eller snarare efter känsla. Ett sådant system fungerar bara om man har en ganska liten och homogen skivsamling. Till slut blev det ohållbart.
Jag fick gå över till hederlig, men trist bokstavsordning, ibland med vilje saboterad av kompisar som lever för att provocera analstörda ordningsmänniskor.
Ibland längtar jag efter min gamla, känslomässiga sortering. Som när jag lyssnar på Baxter Dury, tillbaka efter ett par års tystnad med ”Floorshow”. Den hade jag ställt mellan David Bowie och Robert Wyatt, i närheten av Velvet Underground och (faktiskt) Pulp. Inte skivhyllans sämsta plats.
1 kommentar:
Jag har mina skivor sorterade i färgordning; det är både snyggt och funkar i rätt stor grad känslomässigt. Kan till exempel ha en blå kväll, och då funkar det oftast att spela dessa skivor (till exempel Mazzy Star "Among my Swan", Dirty Three "Whatever you love you are", Tom Waits "Small Change") efter varandra...
Skicka en kommentar