måndag, september 19

Fredrik Strage "Fans"

Egentligen har jag inte mycket att säga om Fredrik Strages nya bok ”Fans”, eftersom det mesta redan har sagts av Kjell Häglund i den här recensionen i DN.

Kapitlet om kvinnan som förföljde Evert och sedan Sven-Bertil Taube och brände ner deras hus, det är det mest spännande jag läst sedan ”Lasermannen”. Vem äger filmrättigheterna?

”Fans” är mer vetenskap och mindre reportagebok än ”Mikrofonkåt”. Det är lite synd. Det är i exakta skildringar av underliga vardagshändelser som Strage oftast briljerar, med sig själv som en försynt ifrågasättande och ständigt halvt bortgjord bifigur. Att referera vad fulla, värmländska raggare häver ur sig innan en Judas Priest-konsert är visserligen ganska billigt, men det finns många riktiga guldkorn.

Som när Strage diskuterar med Carolin, 16-årigt Westlife-fan, som är sur på att bandets konsert bara fått tre plus i Aftonbladet:

­­– Det är bara för att Westlife räknas som pojkband. Jag blir så jävla förbannad! Så fort Kent eller Bruce Willis spelar live så får de fem plus!

Bruce Springsteen menar du väl? säger jag.

Det är samma skit. Nu måste du hjälpa oss att köpa ut cigaretter.

2 kommentarer:

k sa...

jag var på god väg att bli strage-stalker redan innan - mikrofonkåt är fortfarande en helt suverän reportagebok. men är "fans" verkligen så bra som dn-recensenten hävdar?

Jonas sa...

Jag fick inte - som Häglund i DN - lust att lägga en bild av Strage på huvudkudden, men det betyder inte att "Fans" är dålig. Det är verkligen en bra bok.
Men, som jag skrev, det är mycket vetenskapliga referat och det är de mer deltagande delarna som man vill åt. En annan negativ grej är kanske att boken spretar och att en del bitar saknas (hur ser kändisarna på sina fans, vad säger extremfansens nära och kära, vart kan utvecklingen av fans vara på väg etc). Men så blir det väl när man ger sig in på ett så diffust ämne.