Joni: Rökaren

När Joni "Människan" Mitchell snart fyller 70 år så fyller Joni "Rökaren" Mitchell snart 60 år.

I tioårsåldern mötte hon sitt första paket Black Cat Cork och började suga i sig tjära och nikotin. Det fortsätter hon med. Jag vågar säga att få andra musiker är så förknippade med rökning som Joni Mitchell, åtminstone om man räknar bort de som röker annat än tobak.

Allra längst gick hon 1985 på låten "Smokin' (Empty, Try Another)". Den samplar ljudet av en cigarettautomat där favoritmärket tagit slut.

50 låtar från Bob Stanley

Det är ingen överraskning att jag gillar Bob Stanley-relaterade Spotify-listor. Jag har satt samman sådana själv, som den här som blev nio timmar lång.

Därför blev jag glad att någon direkt har gjort en spellista av hans uppräkning av "50 Songs I Love". Det är väl inga större överraskningar, men alltid något ur pophistorien som man missat. Och behöver man någonsin en anledning att återvända till "Come On Let's Go", "Fanny (Be Tender With My Love)" eller "I Wish I Never Saw the Sunshine"?

Ni kan ju lyssna på listan medan ni läser Stanleys "Yeah Yeah Yeah". Att läsa den är en enda kamp mot att springa upp och leta fram låtarna, från skivhyllan, hårddisken eller nätet. Men en Spotify-lista för den boken skulle inte kunna begränsas till nio timmar.

Joni: Rockstjärnelivet

Det går inte att räkna alla gånger Joni Mitchell har inlett ett intervjusvar med att förklara att egentligen - alltså, egentligen - så är hon inte musiker, hon är målare.

Från början var musiken bara ett sätt att finansiera konstskolan. "Folk music was easy" som hon har sagt. Man får se det som en förklaring till att hon varit så obekväm med rollen som rockstjärna. Efter framgången med "Blue" flydde hon bokstavligen till skogs. Hon skrev om det i "See You Sometimes" och har även annars ventilerat sin frustration i sånger.

Rocksånger om att vara rocksångare eller popsånger om att vara popsångare brukar vara de allra värsta, men Joni Mitchell visade i sina tidiga låtar att det går alldeles utmärkt med "For Free", "For the Roses", "The Boho Dance", "Free Man in Paris", "Blonde in the Bleachers" med flera. Kanske för att hon även här var ambivalent. "I guess I seem ungrateful / With my teeth sunk in the hand / That brings me things / I really can't give up just yet" sjöng hon i "For the Roses".

Men senare i sin karriär, när hon hunnit bli mer bombsäker och ännu mer bitter på musikindustrin, då lyckas hon sämre. På "Taming the Tiger" från 1998 hanterar hon paradoxalt priserna hon fick för det föregående albumet "Turbulent Indigo" genom att klaga på all annan samtida musik som lättviktig.

På sin nästa skiva gjorde Mitchell covers på 30-talslåtar. Hon lämnade samtiden.

Joni: James Taylor

Många av männen som fallit för Joni Mitchell - och som hon fallit för - de har ju varit väldigt begåvade män. Många av dem har gjort musik jag håller lika högt som Mitchells egen.

Men det finns en av dem, där jag inte förstår mig på vad all uppståndelse går ut på: James Taylor.

Taylor fick flera av sina stora hits med covers. Vill jag höra "You've Got A Friend" så tar jag hellre Carole Kings version och slipper James Taylors nasala stämma.

Okej, han har gjort några habila låtar. "You Can Close Your Eyes" till exempel. När jag Facebook-efterlyste om bra Taylor-låtar så fick ett par tips, en del välkända, andra nya för mig. Men ändå, det blir totalt ett par stycken tillbakalutade sjuttiotalslåtar. Sådana finns av Ned Doheny, Judee Sill, John Phillips, med flera.

Varför är då de bara välkända för finsmakare, medan James Taylor fortfarande dyker upp på (amerikanska) listor över klassiska artister? Varför satte Rolling Stone honom på plats 84 i sin "100 Greatest Artist of All Time"-lista från 2004? Hur kunde han placeras högre än Curtis Mayfield och Supremes? Det är helt obegripligt.

Den där listan ska jag väl på så stort allvar. Joni Mitchell hamnade inte högre än på plats 62. Slagen av Allman Brothers Band, Aerosmith och Janis Joplin. Obe-fuckin'-gripligt.

Joni: "Rainy Night House"

I originalversionen från albumet "Ladies of the Canyon" (1970) är "Rainy Night House" en pianoballad. Joni sjunger högstämt, artikulerar alla konsonanter. Det låter som om en medeltida ballad, som mycket hade gjort ända sedan debuten.

Fyra år senare hade hon börjat spela med komp och på livealbumet "Miles of Aisles" gör hon ett återbesök till det där huset. Nu låter det farligt, som en textrad som "she left you with your father's gun alone" förtjänar. Det är ett noggrant arrangemang: lyssna på basen och så de där små klockspelen eller vad det är.

Dessutom sjunger hon otroligt. Som sångare kallas Joni Mitchell nog ofta egensinnig än fantastisk, men här är hon båda två.

Joni: Blackface

Tänderna borde ju ha fått mig att fatta för länge sedan.

Jag skyller på att jag aldrig tidigare tittat på "Don Juan's Reckless Daughter" som tolvtums vinylalbum. Jag har mest sett omslaget som liten frimärksbild. Så därför har jag alltid trott att det avbildar Joni Mitchell, en fågel, en pojke samt en afroamerikansk man.

Men där till vänster - det ser jag ju nu - det är ju också Joni Mitchell. I blackface. Jag läser att hon är "i karaktär" som hallicken Art Nouveau.

På innerkonvolutet är det en pratbubbla till Arts mun, han säger något om "mooslems".

I dag kommer Miley Cyrus inte undan med en hundradel av det här. Men jag har inte hittat något om att skivomslaget ledde till ramaskri 1977, kanske tack vare att Mitchell just då var ihop med den svarte Don Alias, hennes trummis.

Alias var tydligen inte heller besvärad av just blackfacet, däremot oroad att folk skulle tro att hallickkaraktären var baserad på honom.

Fotosessionen för "Don Juan's..." var inte enda gången Mitchell förvandlade sig till Art Nouveau. Och det var inte heller begränsat till maskerader.  En gång ska Joni Mitchell i smink ha lurat sin tidigare älskare J.D. Souther att hon var en svart man.

Joni Mitchell har kämpat med att skriva sin självbiografi i många år. Men första meningen är enligt uppgift redan klar: "I was the only black man in the room".

Joni: Det första trumslaget

Hur kan det ha känts att ha varit ett Joni Mitchell-fan 1972, om man var med i de mest batikbärande falangerna, när man gått och köpt "For the Roses" och hör en betydligt mer polerad, producerad Mitchell?

Och framför allt, vad tänkte man i det tionde spåret, där 1.30 in i "Blonde in the Bleachers" som börjat som en pianoballad, men när Joni sjunger "she tapes her regrets to the micryphone stand" (jo, det är så hon sjunger) så kommer det in... en trumma!

Jo visst, det hade även förut förekommit andra former av slagverk och handtrummor som bongos, till exempel i den föregående låten "You Turn Me On I'm A Radio", men det där var första gången som trumpinne mötte skinn i en Joni Mitchell-låt.

Det är som om något öppnar sig i Joni Mitchells karriär där. Att hon kunde skriva sångerna i en stuga i den kanadensiska skogen, men de behövde inte låta så på skiva.

Att det tog nästa fem album innan den första trumpinnen dyker upp är ju rätt anmärkningsvärt, med tanke på hur intresserad av rytmer Joni Mitchell blev sedan. Hon samplade burundiska trummor, flög in brasilianska slagverkare och blev ihop med sina trummisar, först John Guerin och sedan Don Alias.

Trumpinnen på "Blonde in the Bleachers" hölls däremot av Russ Kunkel, ännu en av de där studiomusikerna som nästan ingen har hört talas om, men som ALLA har hört. Han finns garanterat i din, eller din mammas, skivsamling. Det blir lätt så när man spelat på "Tapestry", med Bob Dylan och Neil Young och med James Taylor, Jackson Browne, Stevie Nicks, Linda Ronstadt och alla andra som befunnit sig i Los Angeles och velat få till det där... soundet.

Russ Kunkel bekräftat dessutom bilden sjuttiotalets L.A. som en soppa av ihoptrasslade relationer. Han har hunnit med att vara gift med Mama Cass' syster Leah, sedan gift med Nicolette Larson och ännu senare förlovad med Carly Simon.

Joni: Männen

Rolling Stone sabbade tidningens relationer med Joni Mitchell när man 1972 utsåg henne till "Old Lady of the Year" och redogjorde för alla hon haft ihop det med i ett diagram.

Men det är inte så konstigt att man är intresserad av Joni Mitchells kärleksliv. När hon haft ihop det med och skrivit sånger om så många män som i sin tur har gjort så mycket intressant.

Hon har skrivit om David Crosby ("The Dawntreader"), Graham Nash ("Blue Boy", "Willy","My Old Man"), Leonard Cohen ("That Song About the Midway","The Gallery"), James Taylor ("This Flight Tonight", "For the Roses"), Sam Shepard ("Coyote") och Jackson Browne ("Car on the Hill" och långt senare i "Not to Blame").

Flera av de här har i sin tur skrivit om henne, men inte på hennes nivå. Nashs "Our House" är gullig, men inte mer. James Taylor ska i och för sig ha skrivit en av sina bästa låtar, "You Can Close Your Eyes", riktad till Joni Mitchell.

Det här är hyfsat etablerade sanningar, men säkert är det svårt att veta. Enligt Sheila Weller så handlar "A Case of You" om både Cohen och Taylor. Jag vet inte om Mitchell skrev något om sina korta affärer med Stephen Stills eller J.D. Souther.

Men spelar då det här någon roll? Jo, om man vill ha hjälp att veta hur olika sånger hänger ihop. Albumet "Blue" kan framstå om en enda sammanhållen berättelse, men handlar om sex-sju olika män, olika relationer. Att den ändå hänger ihop och visar ett mönster gör den enligt mig till något större.

Joni: Ambivalensen

Det är ingen slump att en av Joni Mitchells mest kända sånger heter "Both Sides Now", en gestaltning av "å enda sidan, å andra sidan". Eller att en annan heter "I Don't Know Where I Stand". Få andra låtskrivare har så många gånger fångat ambivalens och tvekan med perfekt tonträff.

Joni Mitchell har till och med skrivit ett helt album om att vackla mellan kärlek och frihet: "Court and Spark". Som hon sjunger i "Help Me": "We love our lovin', but not like we love our freedom".

Den känslan har passerat dem som inte varit ute efter mer än en kärlekssång och därför zoomat in öronen på textraden "I think I'm falling in love with you". Men när älskar kluvenhet i popmusik kan man inte sluta lyssna efter den hos Joni Mitchell.

Jag hittar den till och med där den kanske inte finns. Eller finns, men dolt djupt nere. För att ta exempel bortom Joni Mitchell: "We've Only Just Begun" eller "Wouldn't It Be Nice" tycker jag är sorgliga, eftersom man vet att sådan naiv framtidstro aldrig kommer hålla. Det slutar i anorexi, som för Karen Carpenter, eller mentalsjukdom, som för Brian Wilson.

I "My Old Man" hör jag bara hur huvudpersonen krampaktigt upprepar att hon och hennes kille minsann inte behöver gifta sig för att vara ihop, när det egentligen är solklart att hon vill det.

I "This Flight Tonight" hör jag hur hon ångrar att hon satte sig på det här flyget på väg hem till sin kille. Det var inte särskilt bra när hon åkte. Han rör henne så kärleksfullt, men tittar på henne så kritiskt. Med champagne och klyschig popmusik i flygplanslurarna försöker hon mota nervositet inför det kommande mötet.

Det är vad jag hör. På allvetande Wikipedia står däremot: "It tells of the singer's regrets as she leaves her lover on a flight and wishes to return". Jaså, säger ni det. Då får den tolkningen vara å ena sidan, så är jag å andra.

Joni: En bra bok

För mig var Joni Mitchell, Carole King och Carly Simon inte någon naturlig trio. Gruppen hade varit lika närbesläktad om den utökats med Laura Nyro. Eller snarare kunde Nyro fått ersätta Simon, vars produktion inte är i nära lika bra som de andras.

Ändå lyckades Sheila Weller i sin bok "Girls Like Us" (2008) knyta ihop de tre liven för att berätta om kvinnors frigörelse (och bakslag) under 60-, 70- och 80-talen. Allt speglades i deras musik.

Det är tre olika öden, där några års skillnad i ålder nästan gjorde dem till olika generationer. King föddes 1942 och blev vuxen tidigt, gift och mor vid 18 års ålder. Simon föddes 1945 och hennes debutsingel handlade om en kvinna som inte vill gifta sig.

Och så mitt emellan Mitchell, född 1943, med ett i hemlighet bortadopterat barn som decennielångt själsligt ärr.

Till skillnad mot Mark Bego så har Sheila Weller grävt fram ny kunskap. Hon har intervjuat hundratals människor som var med när det hände, inklusive väldigt nära vänner. Chuck Mitchell får ge sin motbild till sin exfrus bestämda version att det var han som skilde henne från sin dotter, för att han inte ville uppfostra någon annans barn.

Wellers bok har inslag av "vem låg med vem", vilket väl särskilt kittlar när det finns så många beröringspunkter. Mitchell var ihop med Jame Taylor, King lär ha varit förälskad i honom, Simon gifte sig och fick barn med honom.

Och Hollywoods häradsbetäckare Warren Beatty drogs till alla tre huvudpersonerna, bland annat en höggravid Carole King. Hon tackade nej. Carly blev däremot övertalad och "You're So Vain" ska väl åtminstone delvis handla om Beatty.

Joni Mitchell hade en kort affär med Beatty i början av 1973. Han fick däremot ingen låt. En del är inte värda det.

Joni: Kvinna, framför allt

Det är svårt för Joni Mitchell att komma undan epitetet "kvinnlig". Som i att bli kallad "en av rockhistoriens viktigaste kvinnliga artister".

Joni Mitchell var en av de första att få Polarpriset, men går ändå till historien som den första KVINNAN att ha fått priset.

Hur hon än vrider sig har hon könet först.

Men även om man försöker att komma undan den vinklingen så har Joni Mitchell verkligen varit viktig som kvinnlig artist, som förebild. Hon var med att bryta den mall som Dylan och hundratals andra byggde upp. Tillsammans med Joan Baez, Laura Nyro, Carole King och andra visade hon vägen för många.

Och precis som många kvinnor har hon fått frågan "Är du feminist?" och så har det blivit snack när hon har svarat nej. Det svaret har däremot inte varit oväntat. Joni Mitchell har alltid hängt med männen.

På hennes 19 studioalbum medverkar totalt nio andra kvinnor. Då är storbandet på "Both Sides Now" inräknat.

Joni: Dottern

I efterhand är det underligt att det inte kom fram tidigare. En ung Joni Mitchell hade tvingats göra ett livsavgörande val och lämnat sin dotter till adoption.

Det borde ha blivit känt. Hon sjöng ju om det i den förkrossande "Little Green" på "Blue", det som annars ansågs vara ett dagboksalbum. Det diskuterades om vilka sånger på "Blue" som handlade om James Taylor, Jackson Browne eller Graham Nash, men det Mitchell beskriver i "Little Green" är inte mindre självupplevt än "My Old Man".

Det var hon som var barnet som fick ett barn.

Att vara tjugoett år gammal konstskolestudent och ogift (med fadern ute ur bilden, på väg till Kalifornien), det var inte rätt sätt att få barn i sextiotalets Kanada. Joni Mitchell dolde graviditeten och dottern för sina konservativa föräldrar. Det går att göra det i Kanada, avstånden är långa.

Även när hon blev äldre dolde hon det, men som en seriebrottsling i en dålig film verkade hon vilja åka fast och strösslade sina sångtexter med ledtrådar.

I "Woman of Heart and Mind" från 1972: "I am a woman of heart and mind / With time on her hands / No child to raise". Eller i "Let the Wind Carry Me" från samma år: "I get that strong longing and I wanna settle and raise a child up with somebody". Lyssna noga: aldrig att hon inte haft något barn och därför tänker på att skaffa ett - hon har inte något barn att uppfostra.

Och allra tydligast i "Chinese Cafe" från 1982: "My child's a stranger / I bore her / But I could not raise her". 

Ändå dröjde det ända till nittiotalet innan historien kom ut. Och ända till 1997 innan Joni Mitchell återförenades med den då 32-åriga Kilauren Gibb. Och blev mormor på kuppen.