Bruce: Kvinnliga covers

Springsteen kommer från en värld med tydliga könsroller. Så när kvinnliga sångare har gjort Springsteen-covers är det intressant att se hur de har anpassat texten.

Hur det än görs öppnar det för nya tolkningar, ibland helt nya bilder av vad som berättas.

I Bat for Lashes version av "I'm on Fire" vänder Natasha Khan helt naturligt på perspektivet och sjunger "Hey little boy, is your mama home?" Till och med den som försökt tänka bortom Lolita-tolkningen av originalet ser nu framför sig en äldre kvinna och en yngre man.

Tracey Thorn hittar en mellanväg och ändrar hälften i Everything But the Girls inspelning av "Tougher Than the Rest". Hon har justerat till "maybe your other girlfriends", men i andra versen är det fortfarande en beskrivning av vad kvinnor brukar leta efter. Det gör att originalets självdistans vänds på ända, till att säga "du är visserligen ingen Romeo, men jag får väl ta vad jag kan få".

Sedan finns det hemska exemplet: Pointer Sisters "Fire". De har vänt på perspektivet i sångtexten, så alla "you" har blivit "I" och så vidare. På så sätt har de behållit könsuppdelningen. Ansågs det 1978 verkligen otänkbart att en kvinna skjutsar runt en man i en bil som hon äger? Om originaltexten  har en bismak av date rape, så blir det med det här framförandet ännu mera märkligt: "I say I don't like it, but you know I'm a liar".

Bruce: "Born to Add"

Som sagt, en ikonisk bild. Redan 1983 gjorde "Sesame Street" den här skivan. Och titellåten är faktiskt bra. Självklart är det första som Bruce Stringbean & the S. Street Band adderar bilar.

För övrigt upptäcker jag nu att "Sesame Street" även gjort en låt med titeln "Barn in the USA".

Bruce: Snyggaste skivorna

Brons: "The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle"
I efterhand var det kanske inte en jättesmart idé av Bruce att använda ett gammalt vykort som omslag på debutalbumet. Det tog han igen på uppföljaren, med en eftertänksam bohemlook.

Silver: "Tunnel of Love"
Det var ett genidrag (av mästerfotografen Annie Leibovitz?) att gestalta Springsteens kvävning i äktenskapet genom att kamma honom och dra på kavaj och bolo tie.



Guld: "Born to Run"
Svårt att undvika den här. En ikonisk bild och även om posen är tillgjord ut så ser det där leendet helt ärligt ut. Bromance Springsteen.

Hedersomnämnanden till "Darkness on the Edge of Town", "Live 1975-1985" och "The Promise".

Bruce: Fulaste skivorna

Brons: "Lucky Town"
Vi kan väl bara ställa Bruce här i sin hockeyfrilla framför en målad vägg och så får han stoppa ner händerna DJUPT i fickorna och så Word Art:ar vi några skitstora röda bokstäver över alltihop. Det kan ju i alla fall inte bli det fulaste som går att uppnå 1992?

Silver: "Human Touch"
Nej, för det fulaste 1992 blir om vi gör samma typografi och lägger det över en bild på Bruce händer runt sin berömda gitarr, ni minns den från omslagen till "Born to Run" och liveboxen, minns ni dom, när Bruce var BRA, men vi lägger texten ovanpå så att det på avstånd knappt går att se vad det föreställer.

Guld: "Working On A Dream"
Nej men visst, vi tar en bild som är nästan exakt som skivan från året innan ("Magic") och sedan låter vi någon leka med Photoshop och göra så att Bruce får en mycket underlig hudfärg och en ännu underligare hårfärg. Och så tar vi bort alla rynkor i pannan. Men den där skäggflärpen, den får vara kvar!

Bruce: Läsaren

I den här krönikan, som även den tar upp Juholt-intervjun i Novell, menar Daniel Sandström att ett sätt att få pojkar att läsa böcker är att ge dem flera förebilder?

Jo, det gör han ju och det stämmer ju.

Men menar han också att en av de förebilderna är Bruce Springsteen? Sextiotvåårige, gitarrspelande, bredbente gubben Bruce Springsteen. Vilka pojkar är det i så fall vi pratar om? Är det Håkandebattens "pojkmän"?

Bruce: (S)pringsteen

Så här på första maj passar det ju att bekräfta det här med att Bruce är sosse. Det vet ju alla.

Jag har hört att han uttalat sig om att det här med Omar Mustafa inte var så välskött, men att Bruce ändå ställde sig bakom omvalet av Veronica Palm.

Dessutom: i senaste (och sista) numret av Novell bekräftar Håkan Juholt att alla sossar måste gilla Springsteen.

Juholt är också skeptisk inför konserterna på Friends arena. Det här utbytet mellan Juholt och Adam Svanell är ju rätt roligt:

Juholt: Han fick ju fem getingar, eller var det sex, i somras i Göteborg. Varför ska han då komma tillbaka ett halvår senare?
Svanell: Är du orolig inför ...
Juholt: Inför konserterna? Ja, jag tror inte att det kan bli bra.
Svanell: Inför partiets framtid, tänkte jag säga.

Bruce: Imitation

Är Bruce Springsteen den ende rockstjärna som imiterat sig själv?

Bruce: Remixer

Lagom till Valborgsfesten, här är den Bruce man haft störst chans att höra på typ Riche de senaste åren. Ofta rätt så försiktiga remixer/re-edits.

Däremot har jag aldrig hört talas om någon upphottad version av "Two Faces" från 1987, trots att den låter helt rätt. Danny Federicis avväpnande smålarviga orgelsolo där på slutet, det är är så bra att det förtjänar fler chanser att nå sotarluvorna i Lilla baren.

(Och "Two Faces" hör också till den där "bekännelser till en främling"-genren!)

Bruce: New Jersey Zollschranke

I mitt vinylexemplar av "Nebraska" har innerpåsen sångtexterna översatta till tyska och franska. Och helt plötsligt inser jag att "the chicken man" i början av "Atlantic City" inte är en man som typ säljer kycklingar, utan en fegis.

Men försök inte sjunga de här texterna rakt av. Det finns ju liksom nåt mer rytmiskt med "Please don't stop me" jämfört med "Bitte halten Sie mich nicht an".

Bruce: Kortare läsning

För den som inte vill läsa en hel biografi om Bruce Springsteen rekommenderar jag den här artikeln i New Yorker från juli 2012. Med utgångspunkt i Wrecking Ball-turnén gör David Remnick en snabbgenomgång av Springsteens liv, komplett med snabbanalyser till höger och vänster.

Eller tja, "snabb" är kanske inte rätt prefix för en artikel på cirka 30 A4-sidor, men Remnick pressar in mycket, inklusive en pratstund med Patti Scialfa hemma hos Springsteens.

Bruce är på sitt vanliga självreflekterande humör, men som ofta är det Steve Van Zandt som levererar de mest slagkraftiga citaten. Till exempel om att livet som rockmusiker inte var något de valde:

“Remember, we didn’t go into this life because we were courageous or brilliant,” Van Zandt said. “We were the last guys standing. Anyone with a choice to do something else—be a dentist, get a real job, whatever—took it!”

Tack för tipset om artikeln, Johanna!

Bruce: 1977

Om man som jag tyckte att "Bruce" av Peter Ames Carlin inte tillräckligt kopplade ihop Bruce med sin musikaliska samtid kan man med fördel läsa "Love Goes to Buildings on Fire".

Boken av musikjournalisten Will Hermes har undertiteln "Five years in New York that changed music forever". Den går kronologisk igenom vad som hände i stadens musikliv 1973 till 1977. Och det var ju en hel del: punk, konstmusik, frijazz, salsa, tidig hiphop, de första diskoteken och en smal, skäggig kille från andra sidan East River.

I vissa fall fanns det kopplingar mellan de olika världarna (som att Arthur Russell umgås med de flesta), i andra fall visar Hermes hur mycket som kunde pågå parallellt. Samma händelser i New York påverkade olika musiker på mycket skilda sätt.

Som det stora elavbrottet 13-14 juli 1977, som avbröt ett DJ-battle, gav Talking Heads en ovanligt nedsläckt utsikt när de grillade korv på ett tak, försvårade för Johnny Thunders att skaffa knark och gjorde att E Street Band fick en ledig natt från inspelningsarbete i The Record Plant.

Will Hermes beskriver också hur Elvis påverkade Springsteen, inte minst Kungens förfall. När den utdragna tvisten med managern Mike Appel löstes i maj 1977 firade Springsteen genom att ta med Steve Van Zandt till Philadelphia för att se Elvis.

De blev grovt besvikna. Den forne idolen var ett vrak och under bilresan hem var stämningen sorgsen. Springsteen, som redan var en renlevnadsman, fick nu ytterligare en anledning att inte ta knark - så där ville han inte bli.

Men dessutom, Springsteen verkade inspireras att försöka hjälpa Elvis. Han satte sig ner och skrev "Fire", en sådan låt som han tyckte att Presley borde sjunga. Han skickade en demo, men det var för sent. Den 16 augusti 1977 dog Elvis. Springsteen sjöng om det i "Johnny Bye-Bye" och klämmer fortfarande in en Elvis-låt i konserterna då och då.

Bruce: Något går alltid snett

Det är som med gevär i första akten av en Tjechovpjäs, att i andra akten måste det avfyras: ett löfte i en Springsteen-låt, det är ett löfte som bryts.

Som i "The Promise", titellåten på skivan från 2010 som samlade outgivet material från 1977/78. Den handlar om en man som byggt en racerbil, men måste sälja den för att få in pengar:

"Well I built that Challenger by myself
But I needed money and so I sold it
Lived a secret I shoulda kept to myself
But I got drunk one night and I told it"

Det är de där två raderna som inleds med ett "but". Man behöver pengar och man dricker för mycket. Och så går det som det går. Han blir lurad på allt.

Eller en annan textrad med "but", den i "Atlantic City":

"Now, I been lookin' for a job, but it's hard to find"

Eller den i "The River":

"But lately there ain't been much work on account of the economy"

De här tre finns bland mina favoritlåtar av Springsteen, av vilket man kan slutleda antingen att "but" är ett otroligt vanligt ord i engelska språket eller att förekomsten av "but" gör en Bruce-text bättre. Vilken av Bruces alla "but"-rader är din favorit?