Midsommardagens förmiddag. Ute i ett hus i Stockholms skärgård. Lite trötta. Det regnar ute. En perfekt dag för svensk åttiotalskomedi. Innan jag har kommit ur sängen har några andra hunnit med “Göta kanal”. Jag kommer upp lagom till “S.O.S”. Ingen i rummet har sett den färre än tjugo gånger. Jo kanske någon. Så av ren artighet väntar vi med att skratta till efter skämten och säger bara ibland repliker innan de kommer i filmen.
Men en sak som vi inte har kommit ihåg är musiken. Vem har gjort den? När den är som smörigast låter den som Lionel Richie, när det är lite mer action låter det som Giorgio Moroder eller faktiskt väldigt mycket som The Knife. Det är bara de digitala oljefaten som saknas. Tiden har kommit ikapp syntig filmmusik från 1988.
I eftertexterna kommer svaret. Det är Bengt Palmers som komponerat. Alltså Björn Skifs gamle kompis, som nu verkar försörja sig som konferencier på företagstillställningar. Kanske borde han ringa syskonen Dreijer och föreslå ett samarbete. Eller kanske borde Bengt tänka tillbaka till vad han gjorde 1988 nästa gång han producerar en skiva med Skifs, så kan det gå lika bra som för Robyns “Who’s That Girl?”.
“S.O.S” tar slut, men det räckte inte för att någon ska vara i skick att köra bil. Så vi ser “Sällskapsresan 2 - Snowroller” från 1985. Bengt Palmers har gjort musiken till den också, men så långt har inte tiden kommit i kapp. Det låter bara riktigt jobbigt med alla gitarrer som håller på medan Hökarängens slalomklubb åker runt i lössnön.
Så fort "Snowroller" har tagit slut sätter vi oss i bilarna och åker hemåt, för att ska slippa se “Den ofrivillige golfaren” av bara farten. Den har inte ens musik av Bengt Palmers, utan av Stefan Nilsson.
9 kommentarer:
Själv spenderade jag midsommarhelgen på Huddinges akutavdelning. I och för sig firar jag inte något så småborgerligt som midsommar, men det finns trevligare saker att göra en helg än att sitta och vänta i nio timmar på att få träffa en läkare. Publiken som jag delade det minimala väntrummet med var försiktigt uttryckt rätt fulla. Beklämmande att se hur profitintressen och minskande skattebaser tvingar fram en nattväktarstat där det kostar nio timmar och 250 kronor att få träffa en läkare. Jag kommer återkomma till det ämnet inom kort. Det lovar jag.
Ni undrar säkert vad som hände? Min j*vl* piercing som jag haft i nästan fyra år, den i underläppen, blev väldigt öm och inflammerad i fredagskväll. Läppen blev oerhört varig och jag fick feber. Tydligen var det akut blodförgiftning. Nu går jag på penicillin och kommer enligt läkaren inte att kunna ha någon piercing i läppen på flera månader. Som ”försiktighetsåtgärd” tvingade han mig också att ta bort min navelpiercing, mina örhängen och min piercing i ögonbrynen. Nu är jag 250 kronor fattigare, jävligt arg och känner mig fuckin’ jävla naken utan mina intimsmycken. Skit också vad jag hatar midsommar.
Bengt Palmers? Vem fan är det? Låter pedofilt.
Men så skaffa inte piercing då.
Vad tycker Ida om Sällskapsresenfilmer egentligen? Glorifiering av åttiotalets yuppies eller träffande satir?
Att ta bort mina kroppssmycken finns inte på kartan. Mina kroppssmycken är ett uttryck för min unika person och ett viktigt statement om att jag inte bryr mig om marknadens och patriarkatets förtryckande strukturer. Att bli beordrad av en självgod 50-årig moderattyp till läkare att ta av en del av sin person är ett övertramp som bara kan liknas vid en McDonaldskö.
Sällskapsresan? Jag har faktiskt ingen aning. Har nog aldrig sett filmerna. Däremot kan jag starkt rekommendera Diarios De Motocicleta. En fantastisk skildring av den unge Ches väg från romantisk yngling till gudabenådad revolutionär. Viva el revolution!
Om du inte har sett Sällskapsresanfilmerna blir man ju lite nyfiken på din uppväxt. Bodde i kollektiv? Inga vänner som inte delade din (=dina föräldrars) världssyn?
Jag är uppvuxen i Hagsätra. Min mamma är undersköterska men numera förtidspensionär. Min pappa och jag har ingen kontakt. Alla mina vänner delar min världssyn. Vissa tycker att jag är reaktionär eftersom jag ser ett behov av en stark stat som samordnar planekonomins ansträngningar. Men det gör mig inget. De har feltolkat Marx.
De är jättekonstigt att inte ha sett sällskapsresanfilmerna.
/Robert H. Brodén
Okej jag har sett den första. Men jag kommer inte ihåg vad den handlade om. Mitt minne är dåligt som fan. Jag gillar överhuvudtaget inte att prata om tiden före jag blev marxist. Det är en del av mitt liv som jag inte är stolt över. Lurad att konsumera. Svag inför marknaden. En sketen sosse som trodde på den representativa demokratin.
Ursäkta om jag låter lite vresig. Men jag försöker sluta röka. Det går inget vidare. Mest gör jag det av ideologiska skäl. Och då inte främst för miljön. Snarare känns det fel att gynna de multinationella tobaksbolagen som profiterar genom att suga ut fattiga arbetare. Tidigare fanns det en hökare på Söder som sålde Djarum, indonesisk tobak som odlats på arbetarägda korporativ. Nu har han slutat sälja Djarum. Förmodligen har det att göra med något handelshinder som USA tvingat fram. Om jag är så här stingslig nästa vecka så får jag gå över till de kinesiska cigaretterna (kan tyvärr inte uttala namnet) jag rökte tidigare. Men de är nästan för starka för mig.
är det bara jag som tror att ida egentligen heter robert och brukar läsa vanity fair med stor behållning?
vilken music issue tycker du har varit bäst hittills, robban? själv är jag rätt förtjust i den från 2003. grymma bilder på jay-z.
Skicka en kommentar