fredag, april 1

California: Doors

Example

Om jag har omvärderat Grateful Dead sedan min tonårstid så finns det ett annat ikoniskt Kalifornienband som jag fortfarande inte fattar: the Doors.

Den typ av rockstjärna som Jim Morrison representerade har aldrig intresserat mig. Inte ens när jag var ung och lättpåverkad och Oliver Stones film ledde till en revival brydde jag mig om Morrison. Av sextiotalsband med orgel föredrog jag The Zombies, de hade glasögon och slipover. Den där klassiska bildserien när Jim Morrison har bar överkropp och stirrar in i kameran: den blicken bara skrämmer mig.

Trots detta har jag ändå besökt Père Lachaise-kyrkogården i Paris, inte bara för att kolla på Oscar Wilde och Gertude Stein utan också Morrison. Men jag kände mig ungefär som Adam Goldberg senare gjorde i "Två dagar i Paris", gillar inte Morrison, föredrar Kilmer.

Men några vallfärder till The Whisky a Go Go i Los Angeles blir det inte. Jag behöver inte gå dit på grund av Love-kopplingarna. Jag har faktiskt sett Arthur Lee livs levande.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Så klart du inte fattar! Såvida du inte har en hemlig fäbless för frigjorda män med mycket tajta skinnbrallor? Men nog har Jimpan mycket att tacka Val Kilmer för - hans läckra lekamen i filmen ökade nog på Morrisons fan club med flera hundra procent.

Conan sa...

Well, det fina med Doors är ju diskrepansen mellan deras tuffa orgelgroove/Morrisons mäktiga röst och hans extrempajigt gymnasiala låttexter. Att sen Morrisons förmenta farlighet och rockposerande kan kännas töntig och passé idag är en annan femma. Musiken håller fortfarande, iaf ett gäng låtar. Sen får dom ju enorm draghjälp av Stones underhållande och löjliga film, och Coppolas suveräna användande av Doors-låtar i Apocalypse Now.

Konrad Olsson sa...

Den mest bestående unikiteten med The Doors är väl att ingen artist, varken förr eller senare, lyckas som Morrison låta knull i varenda textrad. Vad han sjunger om spelar ingen roll, man riktigt hör på karln att han är en jävel på att ligga.

Annars minns jag dem mest som Coppola-soundtrack och som "Val Kilmer", som tidigare påpekats. Johnny Drama som trummis, icke att förglömma.