Popaganda: Taken By Trees

Det är mycket möjligt att jag inte hinner till Eriksdalsbadet redan till kvart över tre på lördagen. Det är mycket möjligt att jag inte ens skyndar mig. För det är alltid förknippat med viss nervositet att se Taken By Trees spela live.

Sympatinervositet, eftersom Victoria Bergsman verkat så pressad i den utsatta situationen, ända sedan Concretes-tiden.

Allra bäst gör hon sig ändå på skiva. Om det här har jag skrivit förut på Extra allt, som i den här texten när hon precis debuterat som Taken By Trees. Där passade jag också på att klaga på hennes engelska uttal. Och här klagade jag på hur hon pratade om sina paktistanska musiker i en intervju. Men det visade sig sedan att de fick den cred de förtjänade i skivomslaget, så det var jag som hade förhastat mig.

Jag vet inte varför jag så ofta inte kunnat låta bli att klaga på Taken By Trees. Jag tycker ju att hon fortsatt göra fin musik, även på senaste skivan. Även om hon har glidit med i tidstypiska stilar så har hon alltid satt sitt eget avtryck, oavsett om det varit egna låtar eller covers (verkliga eller önskade). Och tja, hennes uttal är väl en del av det...

Popaganda: Amason

Amason är en supergrupp med bland annat Gustav Ejstes från Dungen och Pontus Winnberg från Miike Snow. Men framför allt med Amanda Hollingby Mattsson, som annars kallar sig Idiot Wind (tidigare Hajen och Jaw Lesson).

Trots att hennes skivor säljs i New York, känns det som om hon fortfarande väntar på ett genombrott, även fyra år efter förra gången hon spelade på Popaganda. För hennes skull ska man kanske vara missnöjd, men det betyder ju å andra sidan att man får chans att se henne på nära håll.

Popaganda: Jessie Ware

En oväntad kontrast mellan den slickt urbana musiken och en gullig "gu' va kul å va' här asså"-attityd i mellansnacken visade Jessie Ware upp när hon spelade på Berns i vintras. Jag tyckte hon gjorde årets bästa radioballad förra året.

Sedan dess har hon inte släppt mycket nytt, några bonuslåtar och gästspel. De har varit mer uptempo, som "Imagine It Was Us" eller "Confess to Me" tillsammans med Disclosure. Lite trist, jag föredrog det mer suggestiva. Undantaget är den nya versionen av Miguels "Adorn", men den lär hon väl knappast köra på Eriksdalsbadet.

Popaganda

Om en vecka börjar Popaganda-festivalen i Stockholm. Det har alltid varit en sympatisk tillställning, från starten som gratisfestival vid universitetet till dagens version.

Att festivalen numera hålls i mina egna kvarter gör att jag kommer gå, oavsett line-up. Eller nej, förra året gick jag inte, när det största de hade att erbjuda var Thåström. Honom måste ha brytt sig om förut för att bry sig om nu (på det sätt som gjorde att jag ändå gick till Popaganda för att se Belle & Sebastian i sin extroverta upplaga och Saint Etienne mitt på ljusan dagen).

I år har Popaganda förvandlats till ett för tidigt firande av Extra allts tioårsjubileum. Inte de allra nyaste artisterna (för dem får man åka till Way Out West, eller snarare Stay Out West), men några av de senaste årens bästa svenska och utländska. Många gamla bekanta.

Som en uppvärmning går vi därför igenom Extra allt-arkiven om Popagandas artister, en om dagen.

Bekännelse

z

I bland önskar jag att Washed Out blir en riktigt, riktigt stor artist, bara för att den där spelningen jag såg med honom på Santo's Party House i New Yorks Chinatown hösten 2009, den som var hans andra någonsin, att den ska bli historisk.

Sen lyssnar jag lite mer på hans musik och så skäms jag.

Det var bara det.

Eller vänta, i nästa del: jag bekänner att jag skriver om fyra år gamla chillwave-konserter på Extra allt bara för att jag kom att tänka på det och för att NÅNTING ska man ju fylla bloggen med. Och så skäms jag.

Ta hit Bill

Det är trist att den här dokumentären om Bill Callahan har funnits ute ett tag nu, men inte visats i Sverige eller varit möjlig att köpa eller se streamad eller... tja, nåt alls, vad jag vet. Om någon där ute vet bättre, skriv en kommentar.

Ibland behöver man helt enkelt lite Bill.

Kalifornisk spellista #2

Nu är vinterns resa till Los Angeles spikad, så jag slängde ihop ytterligare en kalifornisk spellista: California 100 #2.

Några låtar jag glömde bort förra gången, några som det kom önskemål om, ytterligare låtar från samma artister som var med förra gången. 100 låtar med många hits ("It Never Rains In Southern California", "Hold On", "Don't Mess With My Man"), några gamla Extra allt-favoriter ("Brad and David's Theme", "Truck Stop Girl", "Bobby California"), några covers ("Lotta Love", "Harvest Moon", "For What It's Worth") och några nyare låtar ("The Wire", "Pretend You Love Me", "Super Rich Kids").

Men självklart gör det lite ont att en hel del kalifornisk inte finns på Spotify. Eagles, Essra Mohawk, John Phillips "Wolf King of L.A."-album, Merry-Go-Round, Best Coasts "Sun Was High (So Was I)"... För att inte tala om Hultsfreds-versionen av Red House Painters "Cruiser".

Men lyssna på de 100 låtarna som faktiskt finns och tänk på det som Dr Dog sjunger: "California, though you're far away, your love is here today".

Och räcker inte det, lyssna på den lista jag gjorde i juni: California 100.

Apropå "The Black Album"...

...och att det inte är så många bootlegskivor som har fått ge namn till böcker, så köpte jag häromdagen det här urtjusiga exemplaret av Joan Didions "The White Album" från 1979.

Varför har ingen någon litterär motsvarighet till Danger Mouse gjort en mashup mellan de här två böckerna? Eller nej, har jag gett Dave Eggers eller Jonathan Safran Foer en idé nu?

Fortfarande knivigt

För mig som inte var på Way Out West så är det ju dumt att försöka säga något om the Knifes framträdande, men jag kan nästan, nästan säkert säga att den bild som DN publicerade i dag inte föreställer Karin Dreijer.

Eftersom jag inte var där kan jag inte säga om syskonen Dreijer var med på scenen. Det kunde jag ju inte ens göra med säkerhet efter att ha varit i Hangaren i Alby.

Men enligt Gaffa så pratade Karin Dreijer med publiken i Slottsskogen. Så vad vet jag.

Lilla Neil Young-listan

God morgon! Eller snarare go' morron, goa gôbbar! I kväll börjar Way Out West. Jag missar det.

Jag försöker trösta mig med att jag ju redan sett The Knife och Beach House och Cat Power och Tame Impala och Håkan Hellström och ja, en massa av dom andra också. Men inte Alicia Keys, inte Phosphorescent, inte Haim, inte Giorgio Moroder, inte Ducktails...

Men Neil Young & Crazy Horse såg jag ju faktiskt alldeles nyss, så det behöver jag inte sakna.

Oavsett om ni ska på Way Out West eller inte, här är ett urval ur Neil Youngs långa karriär. Som uppladdning eller tröst, här är Lilla Neil Young-lista.

Det är framför allt lugna låtar. Så slå på den redan nu och sätt dig ner till frukosten, häll upp kaffet, rosta brödet, stek lite kanadensisk bacon.

Eller om du behöver äta frukost på stående fot kan du ju göra som Neil Young skrev till Stephen Stills i ett av rockhistoriens mest minnesvärda telegram: eat a peach.

Pass Le Corbusier

Jag hade missat det här med att en Le Corbusier-lampa tydligen var Kanye Wests största inspirationskälla för albumet "Yeezus".

Men för att leda till så nattsvart musik måste väl lampan ha varit släckt?

Prince: Skeppsholmen

Dåligt:
- Det inledande hårdrockspartiet. Eller vad man nu ska kalla det. Jag har läst recensenter som kallat det allt från Led Zeppelin till Yngwie Malmsteen. Men en kille bredvid mig i publiken sa till sin kompis att det lät som Deep Purple. Och om det inte redan varit taget så är det ju ett väldigt Prince-igt namn på ett rockprojekt.
- Att så mycket av publikinteraktionen gick ut på att be oss ropa "Stockholm!", för jo tack, vi vet ju att det är här vi är.
- Merchandisen. Asfula svartvita t-shirts.

Neutralt:
- Att få vänta i sextiominuter efter utsatt tid på att en av världens största musiker ska dyka upp på en scen rakt framför näsan på en ljuvlig sommarkväll. Det kunde knappt jag, som hade begynnande värmeslagsmigrän, tycka var särskilt jobbigt, så jag förstår inte varför det störde folk. Men för dom som vill ha allt just-nu-på-sekunden-direkt kan jag rekommendera sådana medryckande kulturupplevelser som streamad tv och e-böcker.

Bra:
- Den fantastiska, långsamma versionen av "I Could Never Take the Place of Your Man", som åtgärdade hurtigheten, det enda felet med originalinspelningen. Måste leta efter den här versionen på någon liveskiva eller bootleg.
- Slap basen i "She's Always in My Hair".
- "Nothing Compares 2 U" som känns även med skämtsamt ändrad text ("tell me baby, where did Prince go wrong?").
- Att Prince faktiskt kan hålla på och gitarrlarva sig längre innan det blir irriterande, jämfört med andra artister.
- Det avslutande hitmedleyt, som inte kan bli annat än ett fyrverkeri trots att det är en så underlig sak, publikfriande och publikföraktande samtidigt. Men visst var han bättre på Way Out West för två år sedan?