California: Eitzel

Det måste vara något med dimman. För i San Francisco finns inte bara en ångestdrabbad Mark som spelar rock, det finns två: Kozelek och Eitzel.

Mark Eitzel var först. Med sitt band American Music Club och solo har han sedan mitten av åttiotalet gjort fler än 20 album med bittra, galghumoristiska sånger från bardisken vid stängningsdags. Allt framfört med en fantastisk röst, som Eitzel på senare tid även har använt som jazzig crooner.

Mark Eitzel och American Music Club hjälpte Mark Kozelek att få igång karriären och i början jämfördes de titt som tätt. Av de två Markarna föredrar jag själv Kozelek, medan min vän Rickard Sjöberg inte bara föredrar Eitzel - han älskar honom.

Rickard är själv musiker, numera som medlem i Lacrosse och solo som bland annat Discolor, men har ett förflutet som singer/songwriter. Jag intervjuade Rickard via e-post om vad som är så bra med Eitzel och hur det var att spela förband till sin idol.

Vem av San Franciscos två nedstämda Markar föredrar du: Eitzel eller Kozelek?

Du vet redan vad jag tycker. A real showman knows how to disappear into silk and amphetamine.

Så okej, jag tolkar ditt svar som Eitzel. Det där är nåt citat jag inte känner igen. Vart är det ifrån?

Meh! Googla vetja. ;-)

Jag kan väl inte googla när jag vill ha svaren från dig till intervjun fattaru väl!

Okej, citatet är från ”Johnny Mathis' Feet”. Från Mercury. Jag kom inte på nåt bra citat som stämde in på Eitzel sådär på rak arm.

Hur kom du första gången i kontakt med hans musik? Hur uppfattade du den då, minns du det?

Första gången med Eitzel: kusin Peter (Fernold) hade spelat in Mercury åt mig på kassett. Måste ha varit 93 alltså. Första låten jag hörde med AMC/Eitzel var första låten på skivan, "Gratitude Walks". Jag gillade direkt den loja, jazziga, bakfulla stämningen (mycket av det var iofs Mitchell Frooms förtjänst, men det visste jag inte då), och att det fanns en tillbakahållen desperation i varenda stavelse Eitzel sjöng. Som om han när som helst skulle börja gråta eller få ett raseriutbrott. Det gillade jag. Och själva rösten. Mjuk, mörk, bitter, en röst som kryper under skinnet direkt.

Därefter var det texterna. Eitzels bildspråk. Ibland kantrande i patetisk självömkan men ofta skickligt balanserande på gränsen. Most people wanna inhabit their lives like ghosts and drift from room to room, and brag about what imprisons them and wait for the sweep of a broom. Bara ett exempel. Svart humor. Cynism. Livserfarenhet. Självhat. Det gick rakt in i hjärtat på en självupptagen artonåring.

Sättet han stämde sin gitarr på. Öppna stämningar eller mer knepiga diton. Aldrig "normal" stämning. Det gillade jag skarpt.

Vad gillar du mer hos Eitzel?

Att han är en sån där artist som man har ett livslångt förhållande till. I perioder har jag tyckt att han har varit löjlig, patetisk, onödigt svartsynt osv. Sen händer det nåt i mitt liv som skapar ett sug efter hans röst, hans bildspråk och hans gitarrspel, och så sitter jag där med Eitzel som sällskap igen. Antar att det är ett liknande förhållande som många har till Morrissey. Jag sitter och lyssnar på AMC just nu, och ja, det är fortfarande jävligt bra, och jag antar att jag kommer att tycka så, av och till, hela livet. Ungefär så.

Lyssnar du på hans musik nu för tiden också - nytt eller gammalt?

Lyssnar fortfarande på honom emellanåt, men han är notoriskt ojämn som soloartist, och guldkornen blir allt färre. Nu föredrar jag att lyssna på hans och AMC:s lugnare låtar, inte tryckkokarsoundet och punkinfluenserna. Sleeping beauty, Dreamers of the dream, Nightwatchman, Western sky, Anything, I've been a mess... Å andra sidan har jag nog alltid gillat de innerliga bitarna mer.

Har du satt dig in i hur hans liv är, vem han sjunger om och så? Är det Kathleen hon heter?

Ja jag kan en del om Eitzels liv, jag vet vem Kathleen är t ex. Har läst biografin "Wish the world away" och x antal intervjuer och reportage.

Du jämförde Eitzel med Morrissey, men om du skulle jämföra honom med Kozelek - vad har de gemensamt och vad skiljer dom åt, tycker du?

Jag jämförde iofs inte Eitzel med Morrissey, jag jämförde Eitzel-vurmen med Morrissey-vurmen. Att man blir hooked på en artist på gränsen till sekterism. För i perioder har jag verkligen varit besatt av Eitzel. Tror ingen artist har påverkat mitt låtskrivande så mycket som han.

Hm, svår fråga, eftersom jag inte har lyssnat tillnärmelsevis lika mycket på Kozelek. Men det första jag kommer att tänka på är att Kozelek är mycket mer introvert och allvarlig. Eitzel är ju både på scen och i sina texter en utåtagerande humorist mitt i all svärta. Han flänger omkring på scen medan Kozelek sitter och tjurar på en stol, för att hårdra det hela.

Finns det något typiskt San Francisco-aktigt med Eitzel/AMC:s musik? De har ju gjort ett album som heter "San Francisco".

Hm, svår fråga, eftersom jag aldrig har varit i San Francisco. Men visst är det så. Ett album heter "San Francisco", en låt heter "All the Lost Souls Welcome You to San Francisco", en annan låt heter "Mission Rock Resort", en massa SF-referenser dyker upp i andra låtar, ljusen från Oakland till exempel. Jag tror att San Francisco har samma betydelse för Eitzel som Stockholm har för Lundell (inga jämförelser i övrigt). Staden som katalysator och ständig inspirationskälla. Han bor ju där, är rotad där, har sina demoner där osv. Så summa summarum: ingen San Francisco -> ingen Eitzel. Eller åtminstone skulle han ha låtit på ett helt annat sätt.

Du har ju själv spelat förband till Mark Eitzel. Kalmar nation i Uppsala, minns du mer exakt när? Måste ha varit vintern 1998/99. Vad kan du berätta om det?

Det var en upplevelse. Mars 99 var det, och mycket riktigt på Kalmar Nation. Thomas Ågren spelade ju den kvällen också, med Arctic Fox. Och så jag, Philip Karlberg och Markus Kappling i vår trio som hette Slowtrailer i brist på bättre namn. Jag var pirrig som en oskuld.

Eitzel stod i baren och lyssnade under hela vår konsert. Efteråt kom han fram till mig och skakade hand och sa: "That was pretty good." Jag gjorde misstaget att ösa en massa beröm över honom, inte riktigt "You are my fucking god!" men nästan. Han viftade bort berömmet och sa "Yeah, sure..." Då bytte jag spår och sa "Good luck with your show", och han snäste "Yeah, I'm gonna get so fucking drunk tonight" innan han försvann in i logen och blev fucking drunk. Personalen på Kalmar kom med akvavit åt honom under spelningen.

Philip (nu professionell fotograf) försökte ta bilder på honom, men så fort kameran kom upp gjorde Eitzel nån fånig pose eller ropade "Stupid guitar solo!" i micken och låtsades spela ett sånt. Pierre Hellqvist var där och intervjuade, för SA:s räkning. Jag var starstruck hela kvällen och vågade inte prata mer med Eitzel.

Han och bandet fick sova i en campingstuga på Fyrishov, för arrangörerna hade gjort en miss i bokningen. Han var rätt sur över det, fick jag höra. Men inalles: fortfarande ett mycket stort ögonblick i mitt (musik)liv.