Om man nu ska ta sig an Joan Didions produktion och inte ska börja med att läsa vissa böcker, vilka ska man då i stället prioritera?
Problemet är ju att samtliga övriga av hennes journalistiska böcker är så intressanta. Jag har ju redan skrivit om "The Year of Magical Thinking" och "Blue Nights", de är självklara.
Man bör nog börja med "Slouching Towards Bethlehem" (1968) och "The White Album" (1979), de två samlingarna artiklar, varav många är klassiker. Titeltexten med Yeats-citaten har jag redan skrivit om här, men ta dessutom till exempel Didions första text för Life, när redaktören inte lät henne åka till Vietnam. Hon skulle i stället skriva en presentation av sig själv. Det blev berättelsen om att hon och hennes man åkt till Honolulu i stället för att skiljas. De sitter på hotellrummet och väntar på en förväntad tsunami. När den inte dyker upp blir de besvikna.
Essän “Miami” (1987) är den felande länken mellan "JFK" och "Scarface" . Trots namnet handlar den lika mycket om Havana och Washington.
Artikelsamlingen "After Henry" (1992) handlar om Washington och Kalifornien, men också för en gångs skull om New York. För att vara en som bott på Manhattan stora delar av sitt liv har Didion skrivit väldigt lite om östkusten, men här finns den långa artikel Didion skrev om en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Central Park. Den läses förslagsvis bredvid Tom Wolfes "Fåfängans fyrverkeri".
I "Political Fictions" (2001) upprepas några av texterna från "After Henry", men är absolut värd att inhandlas ändå. Här finns bland annat en härligt brutal sågning av Bob Woodward och "hans ovilja att ägna kognitiv energi åt vad han får veta", det vill säga att tänka till lite. Det är i princip en programförklaring mot att låta politiska skeenden enbart skildras med "den mänskliga vinklingen". Det Didion vill berätta är större än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar