Didion: Stilen och språket

Joan Didion är stilist. Det är alla överens om, även de som ogillar henne, som Martin Amis. De hänvisar ofta till att hon enbart är stilist. Stil före substans.

En anledning till att Didion är en skribent som uppskattas av många skribenter är att hon skriver om att skriva. Och även om hon bidrar till att romantisera författaryrket så har hon, som alla som skriver, en hatkärlek till uppgiften.

Det är å ena sidan så lätt som att andas. Å andra sidan är det en kamp. Didion har betonat att skrivande är att försöka tvinga på läsaren sin bild av något. Didion kallar det “en agressiv, till och med fientlig handling”. Hon förnekar inte det egocentrerade i att vara författare och tycker inte att det är konstigt att själv stå längst fram i sina texter.

I “Democracy” refererar Joan Didion till en skrivövning om att skriva som Joan Didion. “You may want to copy the ironic-but-earnest tone of Didion” citerar hon och gör då precis just det. (Och ja, “Democracy” är alltså ingen essä, det är en roman. Mer om “Democracy” närmare 80-årsdagen, men om du inte redan har gjort det: läs den.)

I sin prosa är Didion korthuggen, en efterföljare till Ernest Hemingways telegramstil. Som tonåring skrev hon till och med av Hemingways noveller på skrivmaskin för att komma åt kärnan i hans stil. Didion har fascinerat beskrivit hur första stycket i “Farväl till vapnen” bara har ett ord med fler än två stavelser och hur den bestämda artikeln saknas på ett ställe.

Hon har kallat det musik och hon är mycket noga med tempot och flytet. När hon börjar skriva är det inte ens säkert att hon använder ord, utan markerar att innehålla ska komma. "In fact, in any real sense, what I was doing then was never writing at all: I was doing no more than sketching in a rhythm and letting that rhythm tell me what it was I was saying." skrev hon i "Blue Nights".

Hon bryter därför gärna stycket efter en enda mening.

Hon använder gärna upprepningar.

Hon använder gärna upprepningar fler gånger än tre.

Hon använder gärna samma upprepningar på flera olika ställen i samma text.

Hon använder gärna enkla stilistiska grepp.

Ja, ni fattar och ni märker hur det slår tillbaka på mig. Jag försöker illustrera och göra mig lite lustig, men det faller platt och lyckas bara illustrera att det till synes enkla är det allra svåraste. Didion lyckas med sina stilgrepp för hon jobbar hårt och hon har övat länge.

Åren på Vogue i New York på 60-talet var en hård skola i att att skriva om, skriva igenom en gång till, göra ytterligare justeringar - för att till slut få fram text som flyter. Att jobba på Vogue var “not unlike training with the Rockettes”, har Didion skrivit.

Hon har hittat sätt som fungerar och visst har hon därför skaffat sig manér. Till exempel överanvänder hon greppet att ta fasta på ett par fraser och sedan återkomma till dem om och om igen, som mantran. Till slut känns det som om hon skriver läsaren på näsan. Hon ger mig inte att chans att själv välja ut vilka meningar som ska hoppa ut från pappret.

De här upprepningarna är ett av hennes sätt att berätta om hur allt pågår samtidigt. Det verkar ha varit ett livslångt projekt för henne att försöka hitta ett sådant sätt att skriva. Till debutromanen "Run, River" gav hon upp och berättade historien nästan linjärt. Fyrtio år senare i “The Year of Magical Thinking” skriver hon att hon hellre skulle använda filmredigeringsprogrammet Avid.

I de senare essäerna är hon långt från korthuggen på Hemingwayskt vis. Hon är snarare vindlande, ofta på gränsen till för tillkrånglad. Det vill säga: meningarna tar många omvägar via bisatser, parenteser och sidospår för att komma fram till punkt, eftersom de måste passera ett visst antal - tydligen oundgängliga - punkter för att göra den poäng som Didion har. (Ja, ni märkte, jag försökte illustrera det med en krånglig mening.)

Men - det handlar inte om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, Didion har alltid en poäng. Med tiden har hon blivit allt mer säker på sin sak, allt mer frenetisk.

Oavsett hur engagerad hon är i en fråga så är hon ändå i grunden alltid en språkperson. Att analysera hur saker sägs är ofta hennes angreppssätt. Hon återger hur politiker eller diplomater använder språket, knådar begrepp och hur en beskrivning av vad som skett förändras i kedjan från den observatör som faktiskt besökt byn där hundratals dödats av guerillan fram till politikern som försvarar USA:s vapenförsäljning.

När hon bevakar high school-killar som anklagas för sexuella övergrepp visar hon hur frasen "blown out of proportion" spridit sig som en löpeld bland de som tar killarnas sida. Det är bara ett begrepp de försöker använda, det är tomma ord. Och tomma ord är det värsta Joan Didion vet.

Som hon sa i sin artikel "Why I Write" (1976): hon har många intressen, men det är skrivande hon kan.