Ett halvår efter att maken John dött av ett hjärtstillestånd började Joan Didion gråta hos sin läkare. Han hade bara frågat hur hon mådde, men det räckte.
“I just can’t see the upside in this” sa hon.
Läkaren sa senare att han tyckte att det här var lustig och att förstod vad hon egentligen menat, att hon inte såg ljuset i tunneln.
Men Joan Didion hade menat det hon sa. Hon insåg att hon lärt sig att alltid leta efter en positiv aspekt även av en tragedi.
Om jag ska försöka, försöka, försöka att som en idiot hitta en ljusglimt i makens död så är det att Joan Didion skrev en bok om det. “The Year of Magical Thinking” (2005, på svenska 2006 som “Ett år av magiskt tänkande”) är en obarmhärtig och öppenhjärtig skildring av sorgearbete. Den blev ett internationellt fenomen och fick fler att upptäcka Joan Didion, däribland jag själv.
Kanske hade jag hittat till Joan Didion till slut, men från 90-talet och framåt hade hon mest skrivit om amerikansk inrikespolitik. Hon hade inte översatts till svenska sedan 80-talet.
Joan Didion var gift med John Gregory Dunne i nästan 40 år. Likt Paul och Linda McCartney var de inte bara gifta och ofta samarbetspartners, de var också oskiljaktiga. De var nästan aldrig ifrån varandra mer än ett par dagar. Som författare båda två jobbade de hemifrån. Hon satt i ett rum och skrev, han satt i ett annat. Eller så åkte de till Honolulu och skrev på en hotellsvit.
“The Year of Magical Thinking” är ingen renodlad hyllning till John. Även om deras bröllop beskrivs så finns ingen berättelse om hur de träffades, inga uppradningar av hans goda kvaliteter, få anekdoter om hur han var. Det är underförstått att det inte behövs.
Den efterföljande syskonboken “Blue Nights” (2011, på svenska 2012 som “Blå skymning”) handlar däremot ganska mycket om dottern Quintana Roo. När John dog låg hon i koma. Hon blev bättre, blev sämre igen, sedan bättre, men avled när Didion gjorde reklam för "The Year of Magical Thinking" (bland annat genom att intervjuas av Jan Gradvall).
Men de två böckerna handlar om mer än sorg. Den tvångsmässigt vetgiriga Joan Didion hanterar kriserna genom att läsa på. Hon begär ut journalerna om John, hon köper neurologiböcker för att förstå Quintanas tillstånd. Hon är en fruktansvärt jobbig anhörig, så långt att sjukhuspersonal hotar att säga upp sig.
Det är inte alltid en smickrande bild Joan Didion målar upp av sig. Hon visar upp alla sina motsägelser och sina lögner, både mot sig själv och mot andra. Joan Didion blottar sig. Det hade hon gjort förut, men här var det på ett annat sätt. Hon använder inte sina reaktioner och handlingar för att reflektera över något tillstånd i samhället, utan låter dem stå för sig själva.
Och hon berättar det extremt väl. Som Nathan Heller påpekade i en artikel i Vogue nyligen så var det här heller inga nya ämnen för Joan Didion. Förlusten av ett barn löper som en röd tråd genom hennes verk, i olika former: aborter, sjuka småbarn, vuxna barn som förskjuter sina föräldrar.
"The death of children worries me all the time. It's on my mind. Even I know that, and I usually don't know what's on my mind" sa hon i en intervju.
Det var 1977. Nästan fyrtio år förlorar hon sitt barn och hon var inte förberedd. Det går inte att förbereda sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar