Det jag väl borde tillägga efter det jag skrev om "The Year of Magical Thinking" är att den också blev en pjäs. Joan Didion stod själv för dramatiseringen, hennes enda manus för scen efter många för film.
Till skillnad från boken så skrevs pjäsen efter att även dottern Quintana avlidit. Den utvecklingen, som sedan beskrevs mer i boken "Blue Nights", ingår i pjäsen. Det gör den ännu mörkare och mindre hoppfull än boken.
I den knappt två timmar långa pjäsen hinns inte allt med. Det är mer en renodlad text, det som återstår är framför allt det känslomässiga och vardagliga. Men en del av Didions studier av läkemedel och neurologi finns kvar, riktiga tungvrickare för den som framför monologen.
I Sverige har den översatts perfekt av Eva Ström och spelats mästerligt av Ingela Olsson på Teater Galeasen, med gästspel på Dramaten så sent som nu i höst.
I originaluppsättningen på Broadway spelades rollen av Vanessa Redgrave, en nära vän till Joan Didion. Två år efter urpremiären drabbades även Redgrave av tragedi, när dottern Natasha Redgrave avled efter en skidolycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar