Julkalendern: Jeans och bruna stövlar

Julkalendern: Amerie

Amerie - "1 Thing"

Om man någon gång lyckas slå på MTV när de visar musikvideos (är det mellan kl. 01.42 och 01.57?) kan man ta del av den strida ström av unga, amerikanska r’n’b-sångerskor.

Kampen rasar om vem som ska göra nästa ”Crazy In Love”. Goda försök kom från Rihanna och kanske speciellt från Yummy Bingham med ”Come Get It”. Men vinnare i år var ändå Amerie med den här Rich Harrison-producerade trumfesten.

Som bonus kan ni lyssna på The Meters inspelning av ”Oh Calcutta!” från 1970, där Harrison hittade Ziggy Modelistes trummor:

The Meters - "Oh, Calcutta!"

Kanske är det just det som är det mest otroliga med ”1 Thing”, att det år 2005 fortfarande finns Meters-trumbreaks kvar att sampla!

Julkalendern: Pirater

I år var det piraternas år, eller var det antipiraternas år ? Vad som är säkert är i alla fall att skiv och filmindustrin tycker de har problem, för de har fört ett jävla liv i år.

Piratbyrån vs. Antipiratbyrån. Henrik Ponten vs. Jonas Birgerson. Varenda morgonsoffa och debattprogram har gästats av folk för och folk mot. Vad de är för och mot är såhär i efterhand något oklart för sällan har väl okunnigheten hos många debattdeltagare och proffstyckare varit så hög. För att inte tala om okunnigheten hos vår egen Justitieminister som mycket tydligt demonstrerade att han inte hade den blekaste susning vad detta handlade om när han mycket kraftfullt och bestämt deklarerade att alla som tjänade stora pengar på piratkopieringen i Sverige skulle stoppas. Problemet var och är att ingen tjänar några pengar på fildelningen. Skiv och filmbolagen påstår att de förlorar en massa, men jag tror inte någon annan har tjänat speciellt kraftiga stålar på företeelsen. Möjligtvis en och annan musiker då som har fått det lättare att nå ut med sin musik.

Jag kan raljera om detta i evigheter. Jag fattar att skivbolagen krampaktigt försöker hålla kvar sin maktposition samtidigt som jag undrar om de inte inser att deras tid är förbi. De behövs inte längre. Men det finns ingen mening med att jag skall fortsätta att babbla på i detta ämne då Nicklas Lundblad på kommenterat.net under hela året har rett ut begreppen på ett mycket tydligt och förnuftigt sätt och samtidigt kommit med smått syrliga kommentarer om sakernas tillstånd. Här är de flesta inlägg i fildelningsdebatten samlade.

Julkalendern: Frida och Jenny

Varför är de här två inte internationella superstars vid det här laget?

Det är inte bara vi på Extra allt som tjatat om Frida Hyvönen och Jenny Wilson. Faktum är att alla har tjatat om dem. Och med rätta, för Frida och Jenny gjorde den bästa svenska musiken i år, mycket bättre än Robyn.

Jennys ”Love and Youth” är en musikalisk berättelse om bland annat skräcken i mellanstadiet och högstadiet. Knappa fyrtioåtta minuter fullpackade med detaljer, varje låt tar en ny vändning någonstans. Fridas ”Until Death Comes” är mer minimalistisk, både musikalisk och textmässigt, men säger lika mycket.

Att de inte är internationella superstars ännu beror kanske på att de har kuskat runt i hela Sverige. Om ni inte sett Jenny eller Frida spela i år beror det i alla fall inte på att ni inte haft chansen. De har stått på varje tänkbar scen. I skivbutiker, på klubbar, på regniga festivaler. Båda två kom till exempel till Peace&Love i Borlänge, där Frida fick det otacksamma uppdraget att spela inne på S2.

Bilden ovan visar förresten varför försäljningen av fysiska skivor aldrig kommer att gå ner till noll. Jag kunde låna en tuschpenna av Pet Sounds-personalen och få Frida Hyvönen att signera mitt ex av ”Until Death Comes”. Det hade aldrig kunnat hända med en mp3-fil.

Julkalendern: Hippieflum, del 2

Det var inte bara i Indievärlden som hippifieringen kunde anas, även inom discon var den rätt tydlig. Kosmiskt var årets ballaste ord och var en kväll fylld med bra musik så kan man ge sig fan på att jag hade sagt kosmiskt minst tre gånger.

Många tyska synthkrautare fick återupprättelse. Ash Ra Temple och Peter Baumann. Italienska progmusiker från sent sjuttio / tidigt åttiotal så som Tantra eller Baffo Banfi stod högt i kurs. Varenda plattvändare odlade skägg och någon sorts början till långt hår. DFA med sin sedvanligt utmärkta fingertoppskänsla signade och utgav årets flummigaste discoskiva med Delia Gonzalez & Gavin Russom.

13 Moons - Delia Gonzalez & Gavin Russom MP3

Endast fyra låtar där ingen är kortare än tio minuter. Enbart gjord med hemmabyggda synthar. Dessutom såg de ut som om tiden hade stått still sedan 68.

Jakten på det flummiga resulterade till och med att man började snegla åt, den annars så avskydda, trance och progressive genren. The MFA fick en monster vältare med The Difference it makes och jag går fortfarande och väntar på att någon skall plocka fram Robert Miles bilåkartrance, ”Children”, från 96.

Julkalendern: Hippieflum, del 1

Lau Nau - "Kuula"

En av de låtar jag lyssnat mest på i år sjungs och nynnas på finska. Det hör inte till vanligheterna. Sedan jag för först gången hörde ”Kuula” med Lau Nau har jag inte har kunnat sluta lyssna på den.

Från vårt flummiga grannland i öster har även Paavoharju, Islaja och Kuupuu kommit. Konstskoleutbildade Islaja gick runt i ”This Is Our Music” och plockade flugsvamp. Kan man bli mer hippie?

Det stora återtåget för hippiesarna började i och för sig redan förra året, med Devendra Banharts två skivor och Joanna Newsom. Devendra Banhart har så hårda krav på att hans umgängeskrets ska vara skäggig att till och med hans flickvän, Bianca i CocoRosie, har mustasch.

I år var det den nedrökte Ariel Pink och Animal Collective och Vashti Bunyans återkomst och Animal Collectives samarbete med Vashtin Bunyan och Dungens väg mot att kanske bli profet i sitt eget land och Håkan Hellströms tvärflöjt (Dungen igen!) och samlingsskivor med folk och progg från Andy Votel och Andres Lokko. Och har jag redan nämnt Paavoharju och Kuupu som hippes kan jag lika gärna slänga in Colleen och Midaircondo i gänget. Man behöver självklart inte plinkiplonka fram fredssånger för att vara en hippie år 2005, det går bra med digitala hjälpmedel.

Allt det här flummet stod i stark kontrast till det hårdare och ”Kill All Hippies”-aktiga hos Embassy, övriga svenska elektroniska duos, allt på Kitsuné etc. Underligt nog har det ännu inte bildats motstående gäng, typ som i "Warriors", som gjort upp på bakgator. Embassy viftandes med rakblad, hippieflummarna kastandes träd, gräs och stenar. Kanske får vi se detta nästa år.

Julkalendern: Pete och Kate

Plötsligt var Pete Doherty överallt i Hänt Extra. Som om den enormt stora tillgången på brittiska paparazzibilder inte gick att säga nej till.

Det var ju inte oväntat att en romans med en supermodell innebär ett lyft för en rockkille. Men ”skandalförhållandet” innebar paradoxalt nog också mer intresse än på länge för Kate Moss.

Helt plötsligt fanns det tillräckliga motiv för media att ”avslöja” att Kate tar kokain och därmed orsaka årets larvigaste moralpanik. Å nej, snart säger de väl att finska skidåkare dopar sig också.

Från amerikanskt håll försökte man få oss att vara intresserade av kärlekspar som Tom och Katie, Jessica och Nick, Britney och Kevin, Ashton och Demi, Paris och Paris, olika Jennifer med sina Brad och Mark och Ben, och så vidare.

Men vi vill inte ha scientologer som tycker att medicin är fånigt. Vi vill tydligen ha kriminella och kokainister.

Drama i en akt

Plats: Sonicfesten på Berns 24 november.

Min överförfriskade kompis: - Jari, ni i Bear Quartet är så himla bra!
Matti Alkberg: - Eh... tack, men jag heter Matti.

Julkalendern: Broadcast

Broadcast – ”Corporeal”

Ingen verkar bry sig om Broadcast. Det är väl bara jag och Terry Ericsson och P3 Pop-redaktionen och några andra närsynta popteoretiker. Kanske är Extra allts julkalender den enda svenska årsbästalista som deras ”Tender Buttons” kommer att dyka upp på. De närsynta på Sonic gav dem bara en fotnot. Har ingen lyssnat? Är det jag som är konstig när jag tycker det är lysande? Är det jag som blir provocerad och på ren trots tycker att det helgjutna albumet ”Tender Buttons” är bättre än det - enligt allmän åsikt- är? Nä. Det är bara svenskarna som är dumma i huvudet.

Inte underligt att Trish Keenan och James Cargil inte kom till Sverige på sin Europaturné. Det närmaste de kom var Bryssel. Jag borde ha åkt dit. Nu får jag trösta mig med att lyssna på liveinspelningar på amerikanska radiostationen KEXP.

Julkalendern: Magasinshysterin

Samhället utan tidningar är lika långt borta som det papperslösa kontoret. Bloggläsande ersätter inte vårt behov av att blädda. Fler och fler magasin startar varje dag och lite undrar man ju när läsarna och annonsörerna blir mättade.

Träffade Peter på gatan för någon månad sedan. Han hette Olsson förut, när vi pluggade i Uppsala och han sommarvikarierade som ledarskribent. Sedan jobbade han på Moderna tider, men den lades ju ner. Nu heter han Peter Wennblad och är med och startar ”den nya borgerlighetens” tidning Neo.

Där på gatan pratade vi lite om hur viktigt det är att få till ett bra första nummer av en tidning. Vi hade båda varit lite besvikna på första numret av Public Service. ”Man vill inte läsa ytterligare ett reportage om Palestina” sa Peter.

Sedan dess har jag läst andra numret av Re:Public Service, som de ju måste heta nu, eftersom SR-advokater betalda med mina licenspengar hotade att stämma arslet av dem. Det har blivit en bättre tidning, även om det känns som om den typiske läsaren förväntas vara någon sorts kultur-Attacare. Man förväntas gilla Manu Chao betydligt mycket mer än jag gör.

I Re:public service # 2 finns en topplista på saker som visar att ”demokratin i ett land är brsitfällig”. Exemplen är från Turkmenistan, Uzbekistan, Irak och Nordkorea. Det är väl bra att skiten som händer där får mer uppmärksamhet, men det känns lite som lyteskomik. Som om deras diktatorer är pikanta detaljer.

Som etta ligger däremot Storbritannien, på grund av brasilianaren som brittisk polis sköt ihjäl i juli. Så det är värre alltså? Värre än Nijazov våldsamma personkult i Turkmenistan? Fast förlåt, jag glömde ju att Storbritannien är en äcklig imperaliststat.

Men visst, jag kommer väl kanske köpa kommande nummer av Re:public service, speciellt om Pieter ten Hoopen fortsätter fotografera.

Dessutom kommer jag säkert fortsätta köpa och läsa alla de andra tidningar som svämmar fram. Som Bon, Sex och Vice. Vi vet var vi har dem. Och Stick, som visar att man inte behöver ha varken kapital eller journalister kända från andra ställen med sig för att kunna överleva i flera år.

I år startade Att:ention och King och en massa pokertidningar. Vi fick dessutom Elle Lyx, eftersom vanliga Elle tydligen handlar om för billiga saker, och DV Mode, eftersom vanliga Damernas värld tydligen inte handlar tillräckligt om mode. Ebbas företrädare på Vecko-Revyn Charlotte Flinkenberg, ska leda en svensk upplaga av Glamour. Och precis igår kom första numret av Fokus, som är tänkt att bli en svensk Newsweek.

Dagens industris magasin Diego inledde sitt liv med att gräva djupt i svenska jeansbranschen och tycka synd om managementkonsulter. Sedan publicerade de den absolut första artikeln om nattklubbsindustrin kring Stureplan. Helt säkert, ingen har skrivit om det förut! Det är helt nytt!!! Tänk, va’ bra att det startas nya tidningar!!!

Julkalendern: Bloggar

2005 var så klart året då bloggarnas slog igenom stort.

Det var året då vi fick chansen att läsa rapporter flera gånger i timmen om vad Ebba von Sydow tänkte ha på sig för kläder på kvällen, vad Fredrik Virtanen gjorde på Hultsfreds backstageområde, vem Viggo Cavling ätit lunch med, om Anna Hellsten skadat sina ögon med smink på sistone, om Carl Reinholdtzon Belfrage varit på besök hos sin flickvän Margret Atladottir i Malmö senaste helgen och så vilka mail Ebba von Sydow fått senaste kvarten.

Att bloggen skulle vara en enkel chans för den stora allmänheten att komma till tals på nätet har jag inte märkt. Mest för att den stora allmänheten oftast skriver ointressant babbel (för att hitta exempel, klicka slumpvis på några grejer på Bloggportalen) som man inte orkar följa tillräckligt länge för att börja känna något för dem. Och andra i den stora allmänheten skriver för sällan, som Bengt.

Därför har nio av tio bra svenska bloggar jag orkat följa skrivits av journalister. Å andra sidan har de flesta av de riktig usla bloggarna också varit journalister. Så en stor del av 2005 har gått åt till att filtrera bra bloggar från dåliga.

Förresten är vi väldigt stolta över att vi här på Extra allt under 2005 ALDRIG använt det fruktansvärda ordet ”bloggosfären”. Fan, där gjorde vi det.

Julkalendern. Norge

I år var det precis 100 år sedan Norge var en Svensk koloni. Det firade Norrmännen med att totalt ta över Sverige. Lindstrøm, Prins Thomas, Lindbaek och Todd Terje har totalt dominerat varenda dansgolv med någolunda smak under hela året. Inte en vecka har gått utan ännu ett grymt släpp från någon fjällarab med hela huvudet nedstoppat I diskoextrakt. De (speciellt prinsen och lindstrøm) har spottat ur sig så många skivor att man tillslut har börjat tröttna. Inte för att de är dåliga, mer för att det kommer så jävla mycket. Total overload.

Lindstrøm fick nog största hitten men ”Ifeel space” som vi har postat förut här på Extra allt. Men Prins Thomas står nog för den bästa fullängdaren under pseudonymen Major Swellings. Reedit-titeln går ohotat till Todd Terje som har knäckt varenda benpipa främst med omstuvningen av Michael Jacksons klassiker, Can't Help It. Världsklass…

Extra allt startar sin Julkalender med att bjucka på En lindström & Prins Thomas remix som vid en första lyssniing kanske känns lite Love boat. Men Pumpa in låten i ett par lurar och kranka volymen till max så får du känna vilket drag det blir.

Nemesi - Cosmica (Lindstrøm & Prins Thomas remix)

När vi ändå är inne på ämnet skall jag tipsa om den här intervjun men Prinsen från min favvomusiksida Dream Chimney.