Julkalendern: Kurt Vile

Kurt Vile sitter på gatan i Pumaskor, sådana man hade på nittiotalet. Han var bäst bland all den nittiotaliga rock som svepte över oss under 2011.

Yuck var kanske mest tydliga i sina referenser. Det var svårt att komma ihåg att Londonbandets album hade bra melodier när jag fastnade i att höra alla ekon av Dinosaur Jr, Teenage Fanclub, Popsicle och Sonic Youth.

Thurston Moore från just Sonic Youth gjorde firad solocomeback med "Benediction", en otroligt vacker sång. Skilsmässan från Kim Gordon gjorde att man började höra den på ett annat sätt, men redan innan var den en av årets mest hjärtskärande ballader. Albumet "Demolished Thoughts" var i sin helhet tyvärr inte lika bra.

Albumet var förresten producerat av Beck, en annan 90-talsöverlevare som ploppat upp oftare än vanligt i år. Även J Mascis och Stephen Malkmus släppte skivor. Och "Nevermind" firade 20 år. Däremot splittrades ju R.E.M, vilket de flesta arkiverade i mappen "band man redan trodde hade lagt av".

Men nu märker ni hur jag klumpar ihop saker som har väldigt lite med varandra att göra. Och jag har kommit från det jag ville säga: Kurt Vile.

Under 2011 har han på albumet "Constant Hitmaker" och EP:n "So Outta Reach" sparkat ur sig tillbakalutade rocklåtar. De är så enkla och framförda så nonchalant att det låter som om de skrivits medan de spelats in. Mest har det att göra med hans sångstil.

Han väser och fnyser ur sig orden. Det kan verka manierat, men tänk på att det här inte är något artistnamn som blinkar till Kurt Weill, utan här har vi att göra med en man som verkligen är döpt till Kurt Vile. Det här är helt enkelt han sätt att sjunga och bara det sätt han får ur sig "girlfrieeeeeeeend" i "Puppet to the Man" (vid 1.35) är värt en plats i årets julkalender.

Julkalendern: Hej då

Och tack för allt, Sif Ruud, Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Trish Keenan, Elizabeth Taylor, Amy Winehouse, Steve Jobs, Lena Nyman, Clarence Clemons, Gil Scott-Heron, Shelagh Delaney, Bert Jansch, John Barry, Nicholas Ashford, Loleatta Holloway och Jerry Lieber!

Julkalendern: Wordfeud

Jaja, men i det här spelet från 1984, var det SAOL som gällde? Fick man godkänt för "SKALLES"?

Julkalendern: Real Estate

Real Estate är tre unga män (två i glasögon) från New Jersey som igår besökte Debaser Slussen för att spela sin långsamma, gitarrplockande 80/90-talsindie. Känslan av tidsmaskin förstärktes av de två kompmusiker: den ene såg ut som en ung Terry Hall, den andre som en ung Kurt Cobain.

Det är underligt hur Real Estate bemöts. Med unket proggdoftande utskällningar för att de typ inte inte "tar ställning politisk" (läs Lisa Ehlins mothugg här), med skamsna hyllningar och med utslitna metaforer. Det är helt enkelt svårt att hantera att några som inte känns särskilt 2011 ändå har spelat in en av årets finaste låtar.

Jag skrev i oktober om att jag inte kunde sluta lyssna på "Green Aisles". Det bara fortsätter.

Julkalendern: Konserter långt bort och nära

Foto: David Appelgren

Minns trogna läsare hur jag förr om åren brukade lista årets missade och omissade konserter? Nu finns det knappt någon poäng med sådana listor, jag missar de flesta.

Kanske inte de där konserterna som det pratas om nu, de där stora, men jag missar de små. Jag köper biljett till de där ”biljettsläppskonserterna”, de etablerade, eller ännu oftare: comebackerna. Därför sitter jag här redan nu och vet att jag 2012 kommer se Todd Rundgren, Feist och D’Angelo (om han inte ställer in, ta i trä).

I år såg jag Sonja Åkesson-konserten på Södra teatern, Saint Etienne på Strand, Tame Impala på The Fillmore och About Group på Park Lane, men mest stora saker som Sade på Globen, Prince i Slottsskogen, Crosby & Nash på Stockholm Waterfront och Paul McCartney på Globen igår. Jag såg My Morning Jacket på Münchenbryggeriet, men få tidiga konsertbesök som om sju år kommer vara lika omtalade som My Morning Jacket på Kägelbanan för sju år sedan. Det är dem man vill se, de små spelningarna. Som Dave Haslam sa till Jan Gradvall ”Musikhistorien skrivs aldrig på arenor. Den skrivs på små klubbar.”

Jag grämer mig därför bara lite över att jag i år missade Rihanna i Globen, Bob Dylan i Borlänge och i Globen, ESG på Strand, Raphael Saadiq på Göta källare, Jens Lekman på Södra teatern, The Charlatans i Uppsala eller Bill Callahan på Södra teatern.

Det är värre att jag av olika anledningar inte såg Kurt Vile på Strand, How to Dress Well på Etablissemanget, James Blake på Södra teatern eller i Annedalskyrkan, War on Drugs på Debaser eller Com Truise på Debaser. Och sedan alla de där andra, de som jag till och med har glömt bort.

Mest grämer jag mig över att inte ha tagit tillfället i akt att se Dirty Beaches, som spelade i Silverlake samma majkväll som vi anlände till Los Angeles. Jag får väl se honom om tio år på någon comebackturné.

I kväll ska jag däremot gå och se Real Estate på Debaser Slussen. Blir det historiskt? Nja, kanske inte.

En liten, möjlig historisk spelning såg jag i år i alla fall: Idiot Wind på vår egen Släpp fångarna loss-festivalen i Midsommarkransen. Att höra Amanda Bergman sjunga i en så liten lokal som Tellusbiografen är nästan förrädiskt. Man går på allt. Om hon rabblade det finstilta på en ölflaska skulle det låta fantastiskt. Därför har jag tyvärr inte heller någon aning om vad hon sjöng om, jag lyssnade bara på rösten.

Redan när vi sitter där kan vi konstatera att det är en milstolpe i Släpp fångarna loss-festivalens femåriga historia, redan innan hon tar upp Tallest Man on Earth-Kristian Matsson (hennes "kompis", som hon uttrycker det). Han tonar ner sitt Dylanknarr för att sjunga duett. Mikrofonstativet är draget så långt sladden tillåter och Kristian sitter längst ut på pallkanten, nästan så att han halkar av. Jag sitter på första raden, men jag lutar mig också framåt.

Det är alltid bra att komma närmare.

Min bästa "Blackbird"

Tidigare i höstas hörde jag David Crosby och Graham Nash sjunga Paul McCartneys "Blackbird". Igår kväll hörde jag kompositören sjunga den livs levande, i en av få finstämda och icke-brötiga stunder på Globen. Men ingen av dem kan konkurrera ut mitt livs mest betydelsefulla version.

McCartney bad igår de i publiken som försökt lära sig spela "Blackbird" att räcka upp handen. Upp flög tusentals händer som prövat sig på de där ackorden. "You can guess how that makes me feel" sa han på scen, han med ursprungshänderna. Det känns inte alltid uppriktigt när McCartney ska säga något känslosamt, men det där verkade faktiskt betyda något för honom. Att ha påverkat människor blir så konkret när det är förhårdnader på deras fingrar.

Om hon var där så räckte hon väl upp handen, hon som spelade den mest minnesvärda versionen. Det var i ett klassrum i Mats Knutsskolan i Borlänge, cirka 1989/90. Jag gick i mellanstadiet och var plugghäst. Mitt musikintresse sträckte sig ännu inte särskilt långt bortom Neneh Cherry, Orup och titellåtar ur Bondfilmer. Jag hade givit upp kommunala musikskolans saxofonlektioner efter en termin, utan att någonsin fatta det där med melodistämma och andrastämma.

Då fick vi en ung musiklärare som hette Leena Kalliokoski. (Tja, hon heter så fortfarande och är tydligen bl.a. sångpedagog.) Hon tyckte inte att musiklektioner bara behövde innebära körsång och rytmövningar. I stället laddade hon kassettbandspelaren med funk och Van Halen. "Hör ni hur han får gitarren att PRATA!"

Och så spelade hon själv "Blackbird" där i klassrummet. Hon klarade sig igenom de kluriga bitarna på gitarrhalsen, men inte utan svårighet, och kanske är det därför jag minns det. Jag tror jag insåg något om hur svårt det är att spela ett instrument, men att folk ändå enträget övar och gnetar. Det där man hör på skiva är inte bara ihopslängt.

Dessutom var nog jag (från ett hem där pappa och syster möjligen plinkade lite trevande på pianot) väldigt ovan att sitta så nära någon som kunde spela så bra på akustisk gitarr. Någon som i nästa stund pratade entusiastiskt om George Clinton eller om det var Bootsy Collins.

Några veckor senare fick vi tillbaka vår ordinarie musiklärare, för Leena Kalliokoski var så klart vikarie. Men en vikarie som jag minns över 20 år senare. Därför är "Blackbird" i Globen mindre betydelsefull än "Blackbird" i Mats Knutsskolan.

Julkalendern: Unknown Mortal Orchestra

Ikväll ska jag se Paul McCartney i Globen. Det är ju ett tag sedan han var sixty-four och rösten är kanske inte som den brukade, men annars verkar han vara i god form. Någon gång vill jag ändå ha sett min favorit-Beatle. Då menar jag inte som person, men som musikskapare och som inspiratör.

I år har jag hört arvet från McCartney i framför allt Unknown Mortal Orchestra. De spelar precis den sorts knaspop som McCartney tog sig rätten att spela på sina soloalbum (alltså utan Wings). Med den skillnaden att UMO varken klämmer in pianoballader eller medleylåtar på sin debut.

På samma sätt som McCartney solo låter UMO avsiktligt lo-fi. Jag kan tänka mig att de har jobbat länge på att få till exakt det där trumljudet i "Jello and Juggernauts" eller exakt de där effekterna på sången i "Thought Ballune". Jämför förresten med sången i "Coming Up".

Musik i det här gränslandet mellan släpphänthet och perfektionism är svår att tidsbestämma. Det är också omslaget till albumet. Jag trodde första att det glänsande huset var skapat med dator. Men nej, i centrala Kroatien står faktiskt den här futuristiska byggnaden, från den tid när framtiden var något att ha, det vill säga sextio- och sjuttiotalen.

Huset är en av många fantastiska jugoslaviska "spomeniks", minnesmärken över andra världskriget. Här finns ännu fler av dem avbildade. Gott så, då finns omslag till ett tjugotal ytterligare album av Unknown Mortal Orchestra.

Monumenten är nu i olika stadier av förfall, som kvarlämningar av mycket äldre civilisationer än Titos Jugoslavien. Man bara väntar på att det ur buskarna ska kika upp en hob. Eller någon annan som var ung för länge, länge sedan. Som Paul McCartney.

Är Tindersticks musikens George Lucas?

Det här att inledningsspåret på Tindersticks kommande album tydligen är en uppföljare på "My Sister" från 1995, borde det göra mig fruktansvärt nervös?

"My Sister" är ju nämligen den bästa ljudboksnovell jag någonsin hört. Den är tragisk, den är rolig, den är svängig. Den har en perfekt början ("Do you remember my sister?") och ett perfekt slut ("She said she liked the idea of it, though I thought it was because of what happened to the cat, and our mum.") Jag vill inte veta vad som hände sen, eller innan, eller under tiden.

Eller vill jag? Det beror ju så klart på hur det görs. Det klassiska motsatsparet "Gudfadern II" och "Star Wars Episode I: The Phantom Menace".

Jag får helt enkelt vänta till februari och hoppas att Stuart Staples och hans vänner inte har blivit George Lucas-inspirerade, i onödan klåfingriga på gamla mästerverk. Tillåt mig i så fall utbrista: "Nooooo!"

Julkalendern: Juholts skärp

Oavsett hur det nu var med bostadsersättningen och oavsett vad han nu sagt (och tagit tillbaka) om mobiltäckning, var inte den roligaste av alla Juholtstormar under 2011 ändå den om hans pirattillverkade Hugo Boss-skärp?

Vi kan väl ha en omröstning om vad som är roligast med Expressens artikel från 30 maj? Är det att journalisten ringt runt till experter av många olika slag i ett försök att tränga den då nytillträdde partiledaren så mycket som möjligt? Är det att en av dessa experter oundvikligen blev Stig-Björn?

Eller (och här lägger jag min röst) är det Juholts stolthet över hur han har gått tillväga för att köpa produkten i fråga. Man riktigt hör hur han i stället för att föra ut sitt politiska budskap till reportern myser lite om att han minsann är världsvan:

"Man går på marknaden utanför hotellet. Det står ett bord och det säljs fina bälten till turister. Då har jag prutat. Vad ger man? Det är alltid för dyrt - en hundring kanske."

Ja, det är alltid när man prutar som det efteråt visar sig bli riktigt dyrt.

Julkalendern: Let me hear that song

Julkalendern: California sunset

Det här är en rent privat höjdpunkt med 2011: de tre veckorna i Kalifornien (och Nevada).

Allt på resan blev inte som i förhandssnacket här på Extra allt i mars och april. Nej, vi kunde inte lägga dyrbar L.A.-tid till att åka till Buffys hus eller Beach Boys-monumentet i Hawthorne. Och nej, jag köpte ingen iPad, för de var slut.

Men jo, vi besökte Snobben-museet, hängde på Washington Square, åt alfalfagroddar och bilade i Laurel Canyon med Joni Mitchell i högtalarna. Vi såg massor av gula saker. Och skyltar. Och palmer. Och solnedgångar, som den ovanför från piren i Santa Barbara.

När vi inte lyssnade på sjuttiotalsmusik så blev det gärna "California Sunrise" med San Diego-bandet Dirty Gold, en av årets trevligaste låtar. För att göra det här till mer än bara en privat höjdpunkt.

Julkalendern: Hipsterslungan?

Eller tja, vad kallas den? Den där lädersaken som bärs kring halsen och som innehåller en iPhone.

Emanuel Karlsten föreslog "bröstpung". Och grävde fram bevis på att den tydligen har funnits i flera år. Men det var under 2011 som den peakade. Det var i år man till och med kunde gå på Drottninggatan kring lunchtid och så lika många hipsterslungor som ryska turister.

Nästa år kommer även de ryska turisterna ha hipsterslungor. Eller tar de ett extra steg i evolutionen och går direkt på de här?