Prince: Joni

Prince - A Case Of You (A Tribute To Joni Mitchell) from Pascal ONoff on Vimeo.

Är det någon som vet varför Prince valde att stryka den första tredjedelen av texten när han spelade in Joni Mitchells "A Case of You"?

Var det för att han som amerikan inte kunde sjunga om Kanada?

Prince älskar Joni Mitchell, ända sedan han som ung var den ende icke-vita personen i publiken när hon spelade i Minneapolis. Även servitrisen Dorothy Parker i "The Ballad of Dorothy Parker" gillar Joni, med "Help Me" som favoritsång.

Joni Mitchell besvarar kärleken. Hon har sagt att av alla artister hon influerat så är Prince den hon gillar mest. Trots det tackade hon nej till den låt som Prince skrev åt henne 1986, "Emotional Pump". Matt Thorne säger i sin bok att det är oklart om det berodde på texten var för uttryckligt sexuell eller helt enkelt för banal. Joni Mitchell är ju - som bekant - varken det ena eller det andra.

Joni: Efter Joni

Joni Mitchell har varit en viktig föregångare och förebild för många.

Och då menar jag inte bara kvinnor (som i den typiska "Sångerskor som Tori Amos och Stina Nordenstam hade inte funnits utan 'Blue'"), utan många som inspirerats att antingen vara självutlämnande eller experimenterande. Det finns inte bara ett enda sätt att inspireras av Joni.

Här har jag samlat 20 låtar och artister som troligen inte skulle ha låtit som de gör utan Joni Mitchell. Det är inte efterapare, en del är till och med samtida med henne. På en av låtarna är Joni med själv i bakgrunden.

Här är spellistan Efter Joni Mitchell.

Joni: Enligt Bob Stanley

Nu ska jag tjata lite om "Yeah Yeah Yeah" igen. Bob Stanley utnämner "The Hissing of Summer Lawns" till Joni Mitchells bästa album. Han skriver det med samma självklarhet som att Bob Dylans bästa är "New Morning" eller Aretha Franklin inte nödvändigtvis är världens bästa soulsångerska.

Det är det som gör den boken värd att läsa. För även om den går igenom en uttjatad historia, så vill han ge sin personliga vinkling på den.

Att Bob Stanley för fram just "Hissing" är kanske inte så underligt, både musikaliskt och textmässigt är det så nära Joni liknat en Saint Etienne-skiva.

Sedan klagar Bob Stanley på att Joni Mitchell generellt klämmer in alldeles för många ord i sina texter. (Joni Mitchell verkar hålla med och säger att när Paul Simon började apa efter så slutade hon.)

Det må vara hänt att Mitchell packade in orden, men tyvärr kan man se ett tydligt samband mellan densiteten och kvaliteten i Joni Mitchells texter. Fram till sjuttiotalets slut hade hon så mycket att säga att hon inte hade råd att upprepa samma ord i en text, men på 80-talet började hon med taktiken att mässa samma ord om och om igen. "Ethiopia" är ett sådant exempel, där hon namnger landet fler än tjugo gånger.

I fall någon skulle ha missat vad det handlade om.

California: Laurel Canyon

I Los Angeles ska vi ta en tur runt i Laurel Canyon. Där bor rockstjärnor, där bor filmstjärnor och där har de bott länge. Men framför allt bodde singer/songwriters där när sextiotalet blev sjuttiotalet.

Och, allra viktigast, där bodde Joni Mitchell. Hon hängde ut genom sitt fönster...



...och spelade på gamla instrument...



...och hängde och spelade...



...och där i Laurel Canyon bodde också Cass Elliot och dit kunde alla singer/songwriters gå och sitta på gräsmattan och där satt Joni och spelade gitarr och David Crosby hade sparkats från the Byrds och hade cowboyhatt och lyssnade...



...och mitt emot på gräsmattan satt Eric Clapton, som skulle göra sin första soloplatta, och Cass Elliots dotter Owen och nånstans där var Stephen Stills som nyss splittrat Buffalo Springfield och Graham Nash som flyttat från England och en supergrupp bildades...



...och ett superpar, för Joni och Graham blev ihop, men det gick inte så bra i längden, de var för kreativa båda två och Graham hade nog lite svårt att acceptera att hon var bättre än han och att han inte kunde få vara "man" i relationen och han skrev "Our House" om dem och hon skrev "Willy" om honom och Neil Young skrev "Only Love Can Break Your Heart" om dem och förresten så hade Joni väl ihop det även med Crosby (före) och Stills (direkt efter), men aldrig med Young...



...och visst låg de med varandra, men framför allt spelade de ihop, allihop, som här Jackson Browne och Cass Elliot och Ned Doheny och så John B. Sebastian och Crosby, Stills och Nash (men inte Young). Och så i mitten: Joni. Det är det viktigaste: Joni Mitchell.

De flesta av de vackra bilderna är tagna av Henry Diltz.

Joni: Det första trumslaget

Hur kan det ha känts att ha varit ett Joni Mitchell-fan 1972, om man var med i de mest batikbärande falangerna, när man gått och köpt "For the Roses" och hör en betydligt mer polerad, producerad Mitchell?

Och framför allt, vad tänkte man i det tionde spåret, där 1.30 in i "Blonde in the Bleachers" som börjat som en pianoballad, men när Joni sjunger "she tapes her regrets to the micryphone stand" (jo, det är så hon sjunger) så kommer det in... en trumma!

Jo visst, det hade även förut förekommit andra former av slagverk och handtrummor som bongos, till exempel i den föregående låten "You Turn Me On I'm A Radio", men det där var första gången som trumpinne mötte skinn i en Joni Mitchell-låt.

Det är som om något öppnar sig i Joni Mitchells karriär där. Att hon kunde skriva sångerna i en stuga i den kanadensiska skogen, men de behövde inte låta så på skiva.

Att det tog nästa fem album innan den första trumpinnen dyker upp är ju rätt anmärkningsvärt, med tanke på hur intresserad av rytmer Joni Mitchell blev sedan. Hon samplade burundiska trummor, flög in brasilianska slagverkare och blev ihop med sina trummisar, först John Guerin och sedan Don Alias.

Trumpinnen på "Blonde in the Bleachers" hölls däremot av Russ Kunkel, ännu en av de där studiomusikerna som nästan ingen har hört talas om, men som ALLA har hört. Han finns garanterat i din, eller din mammas, skivsamling. Det blir lätt så när man spelat på "Tapestry", med Bob Dylan och Neil Young och med James Taylor, Jackson Browne, Stevie Nicks, Linda Ronstadt och alla andra som befunnit sig i Los Angeles och velat få till det där... soundet.

Russ Kunkel bekräftat dessutom bilden sjuttiotalets L.A. som en soppa av ihoptrasslade relationer. Han har hunnit med att vara gift med Mama Cass' syster Leah, sedan gift med Nicolette Larson och ännu senare förlovad med Carly Simon.

Joni: Covers

Jag försökte göra en Spotify-lista på bra Joni Mitchell-covers, men det gick inte. Jag fick helt enkelt inte ihop tillräckligt många för att rättfärdiga en lista.

I stället kan jag länka till Supremes "All I Want", Chaka Khans "Ladies Man", Sufjan Stevens "Free Man in Paris", Fairport Conventions "I Don't Know Where I Stand" och James Blakes "A Case of You".

Ska jag välja en enda av alla versioner av "Both Sides Now" så får det bli Glen Campbells, men det finns ju säkert hundra att välja bland.

"Both Sides Now" finns till och med i två olika översättningar till svenska, av Östen Warnerbring respektive Håkan Hellström. Warnerbrings version har även spelats in av Björn Skifs, men jag har inte hört någon av inspelningarna.

Håkans tolkning har jag däremot hört och den visar bara på hur svårt det är för honom att hålla sig till en rak melodi. Han gör dessutom så bokstavliga översättningar (Håkans version heter "Båda sidor nu", medan Östens heter "Jag ser med andra ögon nu") och är därför ofta långt ifrån att passa in med antalet stavelser eller naturliga betoningar. Så gör han ju med sina egna låtar, men när det finns ett original att jämföra med hörs det mycket tydligare att det skaver.

Det problemet undvek Irma till stor del på sin skiva "Blank is", som helt bestod av Joni Mitchell-sånger översatta till svenska. Irma har översatt väldigt försiktigt och troget, men haft vett att göra poetiska omskrivningar som passar. Till exempel är titellåten "Blank is" en översatt "River". Där kan man ge sig sjutton på att Håkan Hellström försökt sträcka ut "flo-od" till två stavelser.

Däremot blir det lite komiskt när Irma sjunger "Amelia" och uttalar titelpersonens namn på svenska. Det är rimligt att åka bil i öknen, se flygplan och tänka på Amelia Earhart (som Joni Mitchell gör i originalet), men det är absurt att Irma sjunger till tidningsdrottningen Adamo.

Priset för sämsta svenska Joni Mitchell-covers går till Ulf Lundell. Han har gjort både "Chelsea Morning" ("Vin till frukost") och "Carey" ("Glad igen"). Särskilt den senare är riktigt usel, med inledande tupp som gal och i övrigt allmän boogierock, så svår att koppla ihop med originalet att Lundell helt utan risk skulle kunna ta credit även för musiken. Men kanske insåg han kvaliteten och ville skylla ifrån sig på Joni?

PS: Tipstack till Albin och Rickard!

En vecka om Joni Mitchell

Om en vecka fyller en av musikens största 70 år. Det firar vi här på Extra allt genom att fram till dess gå igenom allt som är värt att veta om jubilaren, kameleonten från Saskatoon: Joni Mitchell.

Eller tja, "allt som är värt att veta", kanske inte. Men vi gör på precis det sätt som när vi djupdykt i Bruce Springsteen, Beyoncé och Prince. Med den skillnaden att vi inte får avsluta veckan med att se Joni Mitchell live i Stockholm.

Det kommer jag aldrig få göra, hon har inte turnerat sedan 2000. Visserligen gjorde hon ett kort inhopp under en hyllningskonser som ordnades för henne i somras, men det var i Kanada.

Därmed undanhåller hon ganska många att nånsin få en fullständig bingorad i rockgiganter man sett live. Dylan kan man se när som helst, Neil Young också (men inte när hans gitarrist gör illa handen), Paul Simon och Paul McCartney håller igång, Stones och Springsteen verkar aldrig sluta, till och med original-Beach Boys återförenades kort. Van Morrison kan man gå och se för att ha sett honom, men man bjuds troligen inte på så bra musik.

Den närmaste parallellen till Mitchell är väl Bowie, som hållit sig undan sedan 2004.

Men nu ska vi sluta tjata om de där andra och ägna oss åt Joni Mitchell. I en hel vecka. Det är Extra allts sätt att säga att Joni Mitchell inte får underskattas.

Joni: Blackface

Tänderna borde ju ha fått mig att fatta för länge sedan.

Jag skyller på att jag aldrig tidigare tittat på "Don Juan's Reckless Daughter" som tolvtums vinylalbum. Jag har mest sett omslaget som liten frimärksbild. Så därför har jag alltid trott att det avbildar Joni Mitchell, en fågel, en pojke samt en afroamerikansk man.

Men där till vänster - det ser jag ju nu - det är ju också Joni Mitchell. I blackface. Jag läser att hon är "i karaktär" som hallicken Art Nouveau.

På innerkonvolutet är det en pratbubbla till Arts mun, han säger något om "mooslems".

I dag kommer Miley Cyrus inte undan med en hundradel av det här. Men jag har inte hittat något om att skivomslaget ledde till ramaskri 1977, kanske tack vare att Mitchell just då var ihop med den svarte Don Alias, hennes trummis.

Alias var tydligen inte heller besvärad av just blackfacet, däremot oroad att folk skulle tro att hallickkaraktären var baserad på honom.

Fotosessionen för "Don Juan's..." var inte enda gången Mitchell förvandlade sig till Art Nouveau. Och det var inte heller begränsat till maskerader.  En gång ska Joni Mitchell i smink ha lurat sin tidigare älskare J.D. Souther att hon var en svart man.

Joni Mitchell har kämpat med att skriva sin självbiografi i många år. Men första meningen är enligt uppgift redan klar: "I was the only black man in the room".

Joni Mitchell 79 år och 10 månader

 

Om två månader fyller Joni Mitchell 80 år. Som en av de allra bästa artisterna, och en som har gett eko i fortsatta generationer av artister, är hon värd all uppmärksamhet. Det ska bli intressant att se om hon får några helsidor i dagstidningarna. 

Någon av er kanske minns att Extra allt uppmärksammade Mitchells 70-årsdag med en temavecka, där olika skrymslen av karriären skärskådades i ett trettiotal inlägg. Det var stort och smått, kanske faktiskt allra mest smått. 

Nu har ett decennium gått. Joni Mitchell har haft det jobbigt med hälsan, men kommit tillbaka, inte minst som modeförebild. Hon förtjänar en hyllning även vid denna födelsedag och den här gången kan det väl vara värt att fokusera på själva skivorna. 

Under de kommande veckorna tänkte jag därför kortfattat gå igenom alla Joni Mitchells album, de 19 studioalbumen och några “officiella” liveskivor utgivna direkt efter att de spelats in (diverse samlingsboxar och ihopsamlade arkivinspelningar etc tänkte jag skippa). Så följ med på en snabbgenomgång, från debuten för 56 år sedan ända fram till inspelningen av Mitchell återkomst till konsertscenen förra sommaren. Varje album får en recension på exakt 50 ord. 

Nu för tiden finns ju knappt något av Joni Mitchell på Spotify. Men det är värt att skaffa ett Tidalkonto bara för att enkelt höra den här musiken. (Man får ju även till exempel en annan kanadensare som Neil Young på köpet.)

Joni: Ambivalensen

Det är ingen slump att en av Joni Mitchells mest kända sånger heter "Both Sides Now", en gestaltning av "å enda sidan, å andra sidan". Eller att en annan heter "I Don't Know Where I Stand". Få andra låtskrivare har så många gånger fångat ambivalens och tvekan med perfekt tonträff.

Joni Mitchell har till och med skrivit ett helt album om att vackla mellan kärlek och frihet: "Court and Spark". Som hon sjunger i "Help Me": "We love our lovin', but not like we love our freedom".

Den känslan har passerat dem som inte varit ute efter mer än en kärlekssång och därför zoomat in öronen på textraden "I think I'm falling in love with you". Men när älskar kluvenhet i popmusik kan man inte sluta lyssna efter den hos Joni Mitchell.

Jag hittar den till och med där den kanske inte finns. Eller finns, men dolt djupt nere. För att ta exempel bortom Joni Mitchell: "We've Only Just Begun" eller "Wouldn't It Be Nice" tycker jag är sorgliga, eftersom man vet att sådan naiv framtidstro aldrig kommer hålla. Det slutar i anorexi, som för Karen Carpenter, eller mentalsjukdom, som för Brian Wilson.

I "My Old Man" hör jag bara hur huvudpersonen krampaktigt upprepar att hon och hennes kille minsann inte behöver gifta sig för att vara ihop, när det egentligen är solklart att hon vill det.

I "This Flight Tonight" hör jag hur hon ångrar att hon satte sig på det här flyget på väg hem till sin kille. Det var inte särskilt bra när hon åkte. Han rör henne så kärleksfullt, men tittar på henne så kritiskt. Med champagne och klyschig popmusik i flygplanslurarna försöker hon mota nervositet inför det kommande mötet.

Det är vad jag hör. På allvetande Wikipedia står däremot: "It tells of the singer's regrets as she leaves her lover on a flight and wishes to return". Jaså, säger ni det. Då får den tolkningen vara å ena sidan, så är jag å andra.

Joni: Kvinna, framför allt

Det är svårt för Joni Mitchell att komma undan epitetet "kvinnlig". Som i att bli kallad "en av rockhistoriens viktigaste kvinnliga artister".

Joni Mitchell var en av de första att få Polarpriset, men går ändå till historien som den första KVINNAN att ha fått priset.

Hur hon än vrider sig har hon könet först.

Men även om man försöker att komma undan den vinklingen så har Joni Mitchell verkligen varit viktig som kvinnlig artist, som förebild. Hon var med att bryta den mall som Dylan och hundratals andra byggde upp. Tillsammans med Joan Baez, Laura Nyro, Carole King och andra visade hon vägen för många.

Och precis som många kvinnor har hon fått frågan "Är du feminist?" och så har det blivit snack när hon har svarat nej. Det svaret har däremot inte varit oväntat. Joni Mitchell har alltid hängt med männen.

På hennes 19 studioalbum medverkar totalt nio andra kvinnor. Då är storbandet på "Both Sides Now" inräknat.

Joni: Första skivan

Min första skiva med Joni Mitchell var ett lånat CD-exemplar av "Blue".

Så klart, höll jag på att skriva.

Det här var ju 90-talet och på 90-talet lånade man skivor av varandra. Och bland Joni Mitchells skivor var det "Blue" som gällde. Den självutlämnande, avskalade, den mest "äkta".

Ändå blev jag inte så drabbad av den. Jag minns mest att jag fastnade för titelspåret. Det var så direkt, det gick inte att värja sig.

Kanske träffade det extra hårt eftersom ryktet om Joni Mitchell, den allmänna bilden, var att hon var svår. Komplicerad. Krånglig. Ungefär "hon var okej i början när hon var folksångare och sen bra när hon var singer/songwriter, men sen fick hon för sig att göra asså typ *jazz* och då blev hon dålig". Jag vet inte om någon sa så rakt ut, men det är vad jag kan efterhandskonstruera som min kunskap om Joni Mitchell på nittiotalet.

Det finns väl ett uns av sanning i det. Men att därför inte ta sig längre än till "Blue" är som att tro att Woody Allen var bäst i sina "early, funny ones".

Joni 80: Joni Mitchell at Newport

Joni Mitchell at Newport (2023) 

Inblandade utöver Mitchell: Brandi Carlile (sång och frekventa utrop), Jess Wolfe (sång), Holly Laessig (sång), Taylor Goldsmith (gitarr, sång), Blake Mills (gitarr, kör), Marcus Mumford (sång, slagverk), Celisse (gitarr, sång), Phil Hanseroth (bas, kör), Tim Hanseroth (gitarr, kör) m.fl.

Mitchells överraskningsframträdande ordnades av Carlile, som dock borde ha backat lite till i stället för att hojta sönder låtarna. Trots det blir “Both Sides Now” tårframkallande. Visst behöver Mitchell ibland hjälp med sjungandet, men hennes garv smittar. En del av de andras hyllningsversioner är okej, men “Help Me” blir slaktad.

Betyg: två starka Joni (av fem alltså)

Det här inlägget är en del av firandet av Joni Mitchells kommande 80-årsdag.

Julkalendern: Joni

Joni Mitchell - “Blonde in the Bleachers” (1972)

Förlåt, det här har troligen inget alls med era 2008 att göra, för hur jag än har försökt starta en bredare Joni Mitchell-revival, så är det kanske mest jag som gräver ner mig. Jag är fortfarande nergrävd, så där att gropen inte ens är särskilt bred, bara väldigt djup. Ett album, nästan en låt i taget grottar jag ner mig i, nu senast den ovan. Kanske kommer jag ur gropen någon gång, annars kan ni se fram emot ett Joni-insnöat inlägg i julkalendern 2009 också.

En annan sak att snöa in på är den här frågan: what's up med Jonis ansiktsfärg på omslaget till “For the Roses”?

Joni: En dålig bok

Det här med de Internet-researchade musikbiografierna, kan vi verkligen acceptera att det får fortsätta?

Mark Begos "Joni Mitchell" är just en sådan. Om han lämnade skrivarlyan en enda minut under arbetet så märks det i alla fall inte för läsaren.

Mark Bego inleder visserligen med två anekdoter av klassiskt snittom hur han a) för första gången såg Joni Mitchell live, b) för första och enda gången pratade med henne ett par minuter. Sedan är resten en kronologisk och ytlig beskrivning av hennes liv och karriär. Ner till detaljer som exakt var hon spelade i varje stad på turnéer, redovisat i löptext.

För enkelhets skull är det ett kapitel per album, det blev väl lättast så för Bego.

Var redaktören har varit i den här bokens tillblivelse vet jag inte. Någon hade kunnat berätta för Mark Bego att han inte behöver upprepa att Mitchell inte var på Woodstock. Eller citera All Music Guides recension av "Court and Spark" som om den var samtida med skivan.

Nåja, det är den typen av petimeteranmärkningar som en dålig bok förtjänar. En bra bok förlåter man eventuella brister.

Imorgon ska jag tipsa om en bra bok om Joni Mitchell.

Joni: Männen

Rolling Stone sabbade tidningens relationer med Joni Mitchell när man 1972 utsåg henne till "Old Lady of the Year" och redogjorde för alla hon haft ihop det med i ett diagram.

Men det är inte så konstigt att man är intresserad av Joni Mitchells kärleksliv. När hon haft ihop det med och skrivit sånger om så många män som i sin tur har gjort så mycket intressant.

Hon har skrivit om David Crosby ("The Dawntreader"), Graham Nash ("Blue Boy", "Willy","My Old Man"), Leonard Cohen ("That Song About the Midway","The Gallery"), James Taylor ("This Flight Tonight", "For the Roses"), Sam Shepard ("Coyote") och Jackson Browne ("Car on the Hill" och långt senare i "Not to Blame").

Flera av de här har i sin tur skrivit om henne, men inte på hennes nivå. Nashs "Our House" är gullig, men inte mer. James Taylor ska i och för sig ha skrivit en av sina bästa låtar, "You Can Close Your Eyes", riktad till Joni Mitchell.

Det här är hyfsat etablerade sanningar, men säkert är det svårt att veta. Enligt Sheila Weller så handlar "A Case of You" om både Cohen och Taylor. Jag vet inte om Mitchell skrev något om sina korta affärer med Stephen Stills eller J.D. Souther.

Men spelar då det här någon roll? Jo, om man vill ha hjälp att veta hur olika sånger hänger ihop. Albumet "Blue" kan framstå om en enda sammanhållen berättelse, men handlar om sex-sju olika män, olika relationer. Att den ändå hänger ihop och visar ett mönster gör den enligt mig till något större.

Joni: Dottern

I efterhand är det underligt att det inte kom fram tidigare. En ung Joni Mitchell hade tvingats göra ett livsavgörande val och lämnat sin dotter till adoption.

Det borde ha blivit känt. Hon sjöng ju om det i den förkrossande "Little Green" på "Blue", det som annars ansågs vara ett dagboksalbum. Det diskuterades om vilka sånger på "Blue" som handlade om James Taylor, Jackson Browne eller Graham Nash, men det Mitchell beskriver i "Little Green" är inte mindre självupplevt än "My Old Man".

Det var hon som var barnet som fick ett barn.

Att vara tjugoett år gammal konstskolestudent och ogift (med fadern ute ur bilden, på väg till Kalifornien), det var inte rätt sätt att få barn i sextiotalets Kanada. Joni Mitchell dolde graviditeten och dottern för sina konservativa föräldrar. Det går att göra det i Kanada, avstånden är långa.

Även när hon blev äldre dolde hon det, men som en seriebrottsling i en dålig film verkade hon vilja åka fast och strösslade sina sångtexter med ledtrådar.

I "Woman of Heart and Mind" från 1972: "I am a woman of heart and mind / With time on her hands / No child to raise". Eller i "Let the Wind Carry Me" från samma år: "I get that strong longing and I wanna settle and raise a child up with somebody". Lyssna noga: aldrig att hon inte haft något barn och därför tänker på att skaffa ett - hon har inte något barn att uppfostra.

Och allra tydligast i "Chinese Cafe" från 1982: "My child's a stranger / I bore her / But I could not raise her". 

Ändå dröjde det ända till nittiotalet innan historien kom ut. Och ända till 1997 innan Joni Mitchell återförenades med den då 32-åriga Kilauren Gibb. Och blev mormor på kuppen.

Joni: Rökaren

När Joni "Människan" Mitchell snart fyller 70 år så fyller Joni "Rökaren" Mitchell snart 60 år.

I tioårsåldern mötte hon sitt första paket Black Cat Cork och började suga i sig tjära och nikotin. Det fortsätter hon med. Jag vågar säga att få andra musiker är så förknippade med rökning som Joni Mitchell, åtminstone om man räknar bort de som röker annat än tobak.

Allra längst gick hon 1985 på låten "Smokin' (Empty, Try Another)". Den samplar ljudet av en cigarettautomat där favoritmärket tagit slut.