Julkalendern: Christopher Owens

Årets vackraste kärleksballad.

Julkalendern: Årets bild

Ni har sett den, jag behöver inte lägga upp den igen.

Fotografen Nilüfer Demirs bild av den inte ens tre år gamle Alan Kurdîs döda kropp i vattenlinjen i turkiska Bodrum lämnade ingen oberörd. Den blev världspolitik, trots att det som illustrerades inte på något sätt var okänt.

Jag kan inte skriva mer nu, efter att ha tittat på bilder av Alan Kurdî måste jag gå och krama min äldsta dotter. Hon är inte ens tre år gammal.

Julkalendern: JEK

Julkalendern: Ersatt av robotar

I år fick arbetskritiken en posterboy i Roland Paulsen. Samtidigt skrev fler och fler om att snart kommer även mer "kvalificerade" jobb utföras av robotar.

Motsättningen är kittlande: Hjälp, jag vill jobba mindre men få lika mycket betalt! Men hjälp, snart vill ingen ge mig ett jobb över huvud taget! (För ja, så förenklat har det låtit.)

Varför blev det här en större grej just i år? Det är svårt att inte koppla uppmärksamheten just nu till att tekniken börjar närma sig svårighetsgraden i medelklassens yrken. Journalister tänker mer på sådant som berör dem själva.

Men inom populärkulturen då?

Jovars, numera uppträder inte bara avlidna artister som Elvis, Tupac och Whitney som hologram. I år försökte även den i allra högsta grad levande, men polisefterlyste Chief Keef framträda utan att behöva vara på plats. Men polisen stängde ner det. Om holgrammet greps framgår ej.

Annars är automatisering fortfarande bara ett inslag och i övrigt krävs mänsklig medverkan. Textgeneratorer kan möjligen skriva "trovärdiga" citat av Deepak Chopra, men lyckas inte imitera Hanna Fahl eller Fredrik Strage. Men snart kanske borde de väl ändå kunna skriva standardkrönikor om robotiseringen?

Julkalendern: Tame Impala

En muppvideo till en av årets bästa låtar från ett av årets bästa album. Både låten och albumet med några av årets mest jobbiga sångtexter, på flera sätt.

Är Kevin Parker så här eller är det gestaltning? Är han medveten om att han återger ganska risiga sätt att göra slut?

Det är ju nämligen ett så kallat skilsmässoalbum. På ett av de mest centrala spåren, "Eventually", sjunger Parker: "I know I always said that I could never hurt you / Well this is the very, very last time I'm ever going to" - eh... sista gången, förutom när du skrev en hel skiva om hur förhållandet slutade?

Och dessutom - gjorde det så jävla bra, med så fantastiska trumljud, att hela världen ville lyssna.

Julkalendern: Bassett's Winegums

Årets julvärd Schroeder är nöjd, eftersom han fortfarande har kvar några Bassett's vingummin, den sort som fanns innan man av någon obegriplig anledning i augusti ändrade receptet.

Smak, konsistens, färger - allt utbytt. Företaget borde stämma sig själv för varumärkesintrång, det här är inte samma produkt längre.

Tack för de här decennierna. Platsen som mitt favoritgodis är nu vakant.

Julkalendern: Róisín Murphy

Det är helt sjukt att det fick gå åtta år mellan Róisín Murphys förra album och det senaste, "Hairless Toys".

Visst har hon gjort många gästspel och någon singel här och där, men hon är helt enkelt för bra för att inte dyka upp mer.

"Hairless Toys" är mindre hittig än föregångaren. Mindre dansgolvsdängor, mer långsamt sjudande, försiktigt virvlande och oförutsägbart. Det mest hitliknande spåret, "Evil Eyes", hinner med mycket på sina knappa sju minuter. Och "Exile" är en countryballad. Inte alla skulle ro det i land, men när "Hairless Toys" är slut efter 50 minuter vill man bara ha mer och går vidare till remixerna.

Róisín Murphy stärkte i år sin ställning som drottningen av tänkande disco.

Woody Allens filmografi - hela rankingen!

Grattis på 80-årsdagen, Woody Allen!

Sedan i april har jag tittat igenom Allens filmografi, kronologiskt. Inte bara hans egna filmer, utan även dem han enbart spelat i eller skrivit. (Tyvärr missade jag den här och mer pinsamt den här.)

Jag har skrivit exakt femtio ord om varje film och satt ett betyg från ett till fem. Och nu när det här är genomfört kommer själva rankingen. Nedan är alla Woody Allens filmer, från bäst till sämst. (Filmer i andras regi är kursiverade.)

Kanske inte särskilt oväntat. Håller ni med? Hur ser era listor ut?

1. Annie Hall
2. Hannah och hennes systrar
3. Manhattan
4. Små och stora brott
5. Radio Days
6. Kulregn över Broadway
7. I dur och moll
8. Fruar och äkta män
9. Broadway Danny Rose
10. Kairos röda ros
11. Blue Jasmine
12. Stardust Memories
13. En gång till, Sam
14. Manhattan Murder Mystery
15. En midsommarnatts sexkomedi
16. Interiors
17. En annan kvinna
18. Harry bit för bit
19. Midnatt i Paris
20. På tal om Afrodite
21. Match Point 
22. Död och pina
23. Ta pengarna och stick!
24. Skuggor och dimma
25. September
26. Alla säger I Love You
27. Kändisliv
28. Melinda och Melinda
29. Alice
30. Sjusovaren
31. Aldrig i livet
32. Bananas
33. New York Stories
34. Vicky Cristina Barcelona
35. Zelig
36. Hollywood Ending
37. Fading Gigolo
38. Anything Else
39. The Impostors
40. Whatever Works
41. Du kommer att möta en lång mörk främling
42. Men in Crisis: The Harvey Wallinger Story
43. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om
44. Sounds From a Town I Love
45. Don't Drink the Water (1994)
46. Scener från en galleria
47. Skorpionens förbannelse
48. Antz
49. Förälskad i Rom
50. Don't Drink the Water (1969)
51. Company Man
52. Magic in the Moonlight
53. Småtjuvar emellan
54. Scoop
55. The Sunshine Boys
56. Hej, Pussycat
57. Picking Up the Pieces
58. Cassandra's Dream
59. Casino Royale James Bond 007!
60. Operation Tiger Lily
61. King Lear

Woody: När och varför gick det snett?

Det är inte ens uppe för diskussion om Woody Allen har blivit sämre med åren. Det är klart att han har.

Även om han faktiskt har lyckats göra en bra film ungefär vart femte år, så hände det något på nittiotalet. Min egen uppfattning om Allens egna filmer kan ni ju se i mina betyg. På 80-talet snittar han över 4, efter millenniet är det under 3 och då är det bara enstaka filmer som drar upp. Plus att jag  betygsatt snällt.

I somras blev jag blev tipsad om en artikel av Adam Langer i Haaretz om varför Allens filmer inte har varit sig lika sedan 1992. Nu är den lite väl tillspetsad, men den tar ändå upp något vi inte kommer undan. För vad hände 1992? Anklagelserna om övergrepp mot den då sjuåriga Dylan Farrow, separationen från Mia Farrow och äktenskapet med hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn.

Jag har annars hållit mig ganska mycket borta från de här sakerna i texterna om Allens filmer. För två år sedan, efter att Dylan Farrow själv skrev i New York Times tänkte jag att nu borde jag ta reda på vad man egentligen vet om vad som hände.

Men jag insåg ganska fort att det innebär att sätta sig in i ett tjugo år gammal rättsfall som inte ledde till någon fällande dom. Hade jag varit typ Liv Strömqvist skulle jag naturligtvis ändå slagit fast exakt hur allt gick till, men jag försöker vara mer ödmjuk.

Däremot: det är absolut något som är fel. Ingen tvivel om det. Om inte mer, så att bli ihop med sin särbos adoptivdotter är väldigt märkligt.

Observera: inte ens egen juridiska adoptivdotter, inte ens frus adoptivdotter, inte ens sambos adoptivdotter, utan ens särboende "flickväns" adoptivdotter. Men observera också: ens särbo sedan 13 år som man har ett gemensamt barn med. Ens eget barns syskon. En 36 år yngre kvinna.

Men som sagt: jag vet ju inte vad som egentligen hände. Det jag vet allra mest säkert är att Dylan Farrows text fick mig att tycka sämre om Woody Allen.

Att däremot göra det här till nyckeln inte bara till vår inställning som publik utan även till ett underliggande budskap i alla Allens filmer efteråt, som Adam Langer gjorde i Haaretz-artikeln, är att göra det lite för elegant för sig.

Det finns mycket annat som förklarar varför Woody Allen blivit sämre. Till stor del har det nog att göra med hans sätt att göra film. Att han inte finlirar för att få till något riktigt bra, utan hellre gör klart och går vidare. Att han alltid vill göra film, tvångsmässigt en film per år.

Han verkar inte kunna leva utan att jobba med en film. Han väntar inte till premiären av den förra filmen innan han är igång igen. Naturligtvis läser han inte recensionerna. Men han verkar ändå försöka upprepa framgångsrecept, därför följde "Cassandra's Dream" efter hyllade "Match Point", därför följde "Förälskad i Rom" på "Midnatt i Paris".

Han är däremot beroende av goda recensioner för att få göra en ny film. Sedan 1992 får han visserligen gå med på diverse krav för att få pengar, som att göra rösten till en myra eller spela med i andras konstiga komedier. Eller att acceptera att spela in filmen i Barcelona, Rom eller London för att få specifik, regional finansiering. (Och där har troligen Soon-Yi spelat in, hon gillar att resa, vilket Allen inte gärna gjorde. Om han begränsat sig till New York hade han kanske haft svårare att få finansiering för en film varje år.)

Allen behöver inte heller särskilt stora budgetar. Han arbetar snabbt och billigt, vilket i och för sig innebär att det blir få omtagningar, för det är viktigt att hinna hem och kolla på basketmatchen på tv.

Så värst mycket regi får inte heller skådespelarna. Och kanske är det en av faktorerna som gör att filmstjärnorna står i kö på att få vara med i en Woody Allen-film. Även om de inte får läsa hela manuset och därför inte har möjlighet att bedöma om de kommer vara med i en succé eller en kalkon.

För att alltid ha en film att filma behöver det alltid finnas ett manus. Antingen dammar man av gamla manus, som för "Manhattan Murder Mystery" eller "Whatever Works". Eller så är man ständigt beredd att riva ihop något. Därför sparar Allen små lappar med idéer, vilket han visade i Robert Weides dokumentär från 2012. Ibland har en lapp en anteckning om ett koncept, ibland ett skämt. Ibland verkar en hel film bygga på en enda lapp.

Allen behöver inte vara så noga med manusen, han behöver inte dem godkända innan inspelningen. Efter att det ändrats för mycket i hans manus till "Hej, pussycat" vägrade Allen låta någon annan redigera honom. Och efter succéerna, särskilt efter "Annie Hall", fick han möjlighet att faktiskt köra den lyxiga kompromisslösheten. Hans nästa film blir alltid såsom det senaste manus han skrivit.

Den som förstörde "Hej, pussycat" kan därför hållas ansvarig för mycket. Vi har den personen att tacka för "Hannah och hennes systrar" och "Manhattan" och ett osmörigt slut som det i "Kairos röda ros". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.

Men vi har också fått uttänjda och luckfyllda filmer som "Scoop", "Småtjuvar emellan" och "Cassandra's Dream". Manus som annars kanske inte sluppit igenom.

Utan sin framgång hade Woody Allen helt enkelt behövt skärpa sig lite mer.

Julkalendern: Trigger warnings

Årets julvärd Schroeder borde ha krävt en "trigger warning" innan Charlie Brown satte igång att kritisera pianomusik. Allt hade blivit så mycket enklare då. För Schroeder, alltså.

Idén med varningar för obehagligt innehåll, ibland helt legitima, till exempel "starka scener" (som tv-kanaler hållit på med i alla år), har i år allt mer kidnappats. Både av folk som inte kan hantera upprörande saker och av folk som inte kan hantera att det finns folk som inte kan hantera upprörande saker.

Kanske är det där polariseringen i debatten är: en sida som vill ha en värld där inget någonsin är obehagligt, en annan sida som tycker att det banne mig bara är att vänja sig.

Och så tjafsar man om de två synsätten, i stället för att prata om hur man ska bli kvitt åtminstone delar av det obehagliga. Det vill säga: bli kvitt det på riktigt, inte sopa det under mattan.

Kritiken av krav på "trigger warnings" och av "offense culture" tar sig tyvärr ofta uttryck i "dagens ungdom!"-fnysningar, som den här texten jag snubblade över igår. Dagens universitetsungdomar i USA är tydligen självupptagna narcissister som vill slippa må dåligt, eller ens känna kristna skuldkänslor när de faktiskt är skyldiga. Eller i den här uppmärksammade texten om svenska gymnasieelever, som inte direkt säger något om hur omfattande de här kraven är.

Så länge enstaka exempel av ungdomar som vill slippa skolarbete (och för det syftet har ungdomar i alla tider tagit till vilka för närvarande hajpade medel och kodord som helst), så länge de blir uppblåsta till domar över hela generationer, då det svårt att riktigt ansluta till "trigger warning"-kritiken.

Extra allt sammanfattar 2015

Imorgon är det december och då börjar Extra allts traditionsenliga julkalender. Varje dag fram till julafton sammanfattar vi året som gått: det bra, det dåliga, det oundvikliga, det bortglömda, det uttjatade.

Förra året var det bland annat klickbete, Neneh Cherry, normcore, "Lonely Press Play", Min Stora Sorg, Shamir, Thomas Piketty och Caribou. Vad tror ni det blir nu?

Julvärd i år är Schroeder, den blonde pianisten som ju gjorde en stabil insats som påskvärd.

Woody: Magi, hypnos, spådomar

Filmer av eller med Woody Allen med magiker, hypnotisörer eller spådomar (riktiga eller fejk):

• "Zelig"
• "Stardust Memories"
• "New York Stories"
• "En midsommarnatts sexkomedi"
• "Skorpionens förbannelse"
• "Skuggor och dimma"
• "Broadway Danny Rose"
• "Don't Drink the Water"
• "Alice"
• "Scoop"
• "Du kommer att möta en lång mörk främling"
• "Magic in the Moonlight"
• "Picking up the Piece"

Dessutom: de uppfriskande nog oförklarade magiska inslagen i "Kairos röda ros" och "Midnatt i Paris".

PS: Har jag missat någon?