Philip Roth - ett år som börjar nu

Som någon sorts uppföljare på 2015 års Woody Allen-projekt har jag nu tagit mig an hans närmaste motsvarighet i litteraturens värld: Philip Roth.

För visst finns det många likheter mellan Allen och Roth: stundvis komiska, stundvis gravallvarliga. Födda med några års mellanrum och präglade av barndomar under andra världskriget. Dessutom i liknande miljöer, visserligen på olika sidor av Upper Bay: Roth i Newark, Allen i Brooklyn. Helt ofrånkomligt judiska. Hyllade från starten, men även starkt kritiserade. Till exempel för att vara "self hating jews".

Roth är visserligen mer i finrummet, mer välkommen i akademiska sammanhang. Han startade i allvaret, gick vidare till satiren, skrönan och överdriften, men sedan tillbaka. Allen startade i oneliners och slapstick, gick till relationskomedi och vidare till Strindberg/Bergman/Dostojevskij-komplex, men sedan tillbaka till komedin. (Och fortsätter sedan svänga fram och tillbaka.)

Men nog om Allen. I dag är ju Philip Roths dag, han fyller nämligen 84 år. Min plan är att innan 85-årsdagen ha läst igenom hela hans bibliografi och skriva exakt 50 ord om varje bok. En del har jag redan läst och tänker läsa om, annat blir luckor jag ser fram emot att täppa till. Jag läser kronologiskt, från “Goodbye, Columbus” 1959 till “Nemesis” 2010 som han sagt är hans sista roman.

Totalt är det 22 romaner, fem kortromaner, två memoarer och två böcker om skrivande. Och även om jag har tjuvstartat lite så blir det nog snävt om tid. Därför: alla tips om vilka av Roths böcker jag gott kan skippa eller skumläsa mottages tacksamt.

Å andra sidan: alla tips om ovärderlig “vid-sidan-av”-läsning mottages även de tacksamt. Så får vi se om jag hinner med det under året...

PS: En annan - men mer lätthanterlig - bibliografi som har närgranskats på Extra allt är Joan Didions. Och hennes nyutkomna "South and West" ska jag läsa nu direkt, även om det gör att jag halkar efter i Roth-schemat...

PS2: Musikkarriärer som nagelfarits här är Joni Mitchell, Bruce Springsteen, Beyoncé och Prince.

Philip Roth - hela listan

Jag band ju upp mig rätt starkt i mars 2017, att jag skulle läsa mig igenom hela Philip Roths bibliografi kronologiskt och skriva lite om varje bok. Och hinna klart innan han fyllde 85 år, i mars 2018.

Det hann jag inte. Inte själva läsandet, inte skrivande. Trots att jag hade tjuvstartat.

I dag skulle Roth ha fyllt 86 år, om han inte dött i maj 2018.

Och nu har jag i alla fall gjort läsandet: alla Philip Roths 31 böcker. Det är 27 romaner (varav fyra väl får kallas kortromaner), två memoarer och två böcker med essäer och intervjuer. Totalt 8584 sidor. Även om jag under den här tiden har läst mycket annat också så har ungefär var tredje bok varit en Roth.

Jag är nu lite däst på Newark, åldrande, skrivareremiter, judiska föräldrar, otrohet, allt det där.

Kanske kommer jag orka skriva mer om varför jag både gillar Roth mer och mindre nu efter detta projekt, och om hur man ska ta sig an honom om man aldrig läst en Roth och tycker 31 böcker verkar mastigt. Men inte just nu. Nu får ni nöja er med en rankningslista. Alla böckerna, från bäst till sämst.

1. American Pastoral (1997)
2. Letting Go (1962)
3. Goodbye, Columbus (1959)
4. Zuckerman Unbound (1981)
5. The Counterlife (1986)
6. Nemesis (2010)
7. Exit Ghost (2007)
8. The Human Stain (2000)
9. Portnoy's Complaint (1969)
10. The Great American Novel (1973)
11. The Plot Against America (2004)
12. The Anatomy Lesson (1983)
13. The Ghost Writer (1979)
14. When She Was Good (1967)
15. Patrimony: A True Story (1991)
16. The Facts: A Novelist's Autobiography (1988)
17. I Married a Communist (1998)
18. Indignation (2008)
19. Everyman (2006)
20. The Professor of Desire (1977)
21. The Dying Animal (2001)
22. Our Gang (1971)
23. The Humbling (2009)
24. The Prague Orgy (1985)
25. The Breast (1972)
26. My Life as a Man (1974)
27. Operation Shylock (1993)
28. Sabbath's Theater (1995)
29. Deception (1990)
30. Reading Myself and Others (1976)
31. Shop Talk (2001)

Så - håller ni med? Kan det bara vara jag som tycker "Letting Go" är så bra? Den är ju aldrig ens översatt till svenska.

Roth vs Woody

Det var svårt att läsa Philip Roths ”The Plot Against America” när man – som jag – sett ”Radio Days” ett tjogtal gånger.

Woody Allen har redan etablerat hela miljön. Hos en judisk arbetarklassfamilj på USA:s östkust under andra världskriget ser inredningen ut som den Santo Loquasto skapat och människorna ser ut som de skådisar Woody och Juliet Taylor valt ut.

Alltså satt jag där och läste Roths beskrivning av sin pappa, men jag såg bara Michael Tucker framför mig. För vissa är han känd för ”Lagens änglar”. För mig är han pappa Allen, och nu pappa Roth.

Jag såg Julie Kavner som Roths mamma och den lysande Kenneth Mars som en av rabbinerna. Det är bara Roths moster som jag inte riktigt såg som Dianne Wiest, de hade för olika personligheter. Men å andra sidan tänkte jag mig i stället Roths moster som Woodys lärarinna, hon som tar ifrån killen en kondom han tagit med till show-and-tell.

Det riktigt stora undantaget är hur jag tänkte mig den unge berättande Philip Roth. Självklart såg jag inte Seth Green som honom. Delvis för att den riktige Roth inte är rödhårig. Men mest för att jag inte bara har sett ”Radio Days” många gånger, jag har också sett ”Buffy the Vampire Slayer”. Jag kan inte föreställa mig Philip Roth som varulv.

David Duchovny & David Lee Roth

Att bli bloggare är den misslyckade författarens livboj. I alla fall i nya tv-serien ”Californication”, med David Duchovny. Han spelar Hank, en newyorkare som fastnat i L.A., separerad, skrivkrampad, alkad, men tydligen attraktiv för kvinnor.

Att det här kan vara den första större dramatiserade skildringen av en bloggare, det har Beta redan skrivit om här. Min reaktion på att Hank ska blogga var framför allt en rädsla för att ”Californication” kommer fyllas med voice-overs. Och hur ska det få plats, bland alla nakna bröst och whiskyflaskor? Och ja, efter tre avsnitt ser det ut att bli en hel del smöriga berättarröstslut.

Men här är det jag ville säga: när Hank skriver sin första, motvilliga, bittra bloggpost, får vi i voice-overn bland annat höra honom säga ”I won’t go down in history, but I will go down on your sister”.

Och han claimar dess ord as his own! Men, som Morrissey ju påpekat, så finns det alltid someone, somewhere, with a big nose, who knows. Och i det här fallet är det jag som fäller Hank, eller snarare manusförfattaren.

Jag hade nämligen, bara tre dagar innan jag såg det där avsnittet, fått höra exakt det där citatet från Eric. Men han angav faktiskt källan: David Lee Roth.

Kollar man på Wikiquote ser man att Van Halen-sångaren sagt en hel del bra saker:

”I'm a family-oriented guy. I've personally started four or five this year already.”

”To me, it's not rocket surgery.”

“I used to have a drug problem, but now I make enough money so that it's not a problem anymore.”

“I used to jog, but the ice cubes kept falling out of my glass.”

Men det är klart, en del av de här har man ju hört i andra sammanhang. Kanske är det David Lee Roth som inte vet att det är fel att plagarize and take on loan?

Philip Roth 85 år

Även ett misslyckat bloggprojekt är ett bloggprojekt.

När jag för exakt ett år sedan skrev att jag tänkte läsa mig igenom hela Philip Roths bibliografi innan hans 85-årsdag och skriva 50 ord om varje bok, då lät det görligt. Jag hade ju till och med tjuvstartat.

Men sedan blev det annat att göra, annat att läsa, lite tid till att skriva. Så jag har varken hunnit igenom alla böckerna eller skriva om dem jag faktiskt läst.

Roth är ju inte svårläst, så det är inte därför jag inte hunnit igenom allt. Han är visserligen inte alltid ett nöje att läsa (ofta bitter, ibland närmast misogyn), men aldrig riktigt usel. Ibland ordrik, när han fått lite för mycket skrivlust. Och det tar emot att bara läsa en gammal amerikan när det finns nytt från andra delar av världen. För att inte tala om nya amerikaner.

Att jag inte hunnit skriva beror nog på att varje bok alltid hängde ihop med nästa. Han böcker hänger ihop, bildar en kedja av logiska fortsättningar eller rakt motsatta reaktioner. "Jaså ni trodde att jag inte kunde bli hemskare - kolla härå! Jaså ni trodde att jag BARA kunde vara hemsk - kolla härå! Jaså ni tror att allt handlar om mig - kolla härå!"

Så jag tänkte att jag skulle vänta med att verkligen säga något om till exempel de nio Zuckerman-böckerna innan jag läst dem allihop. Bra plan...

Men hursomhelst. Helt utan motiveringar, här är en rankning av de böcker jag läst hittills:
1. Letting Go (1962)
2. Goodbye, Columbus (1959)
3. Zuckerman Unbound (1981)
4. The Counterlife (1986)
5. Portnoy's Complaint (1969)
6. The Great American Novel (1973)
7. The Anatomy Lesson (1983)
8. When She Was Good (1967)
9. The Ghost Writer (1979)
10. Patrimony: A True Story (1991)
11. The Facts: A Novelist's Autobiography (1988)
12. The Professor of Desire (1977)
13. Our Gang (1971)
14. The Prague Orgy (1985)
15. The Breast (1972)
16. My Life as a Man (1974)
17. Operation Shylock (1993)
18. Deception (1990)
19. Reading Myself and Others (1976)

Just nu håller jag på med Roths näst längsta bok, "Sabbath's Theater" från 1995. De senare böcker jag redan läst tog jag inte med här, men jag tror att jag även vid omläsningar av "American Pastoral" och "Nemesis" kommer tycka mycket om dem.

Och hur har veckan varit?

Vårjacka (inköp)
Ovan till vänster ser ni min gamla vårjacka. Ovan till höger ser ni min nya, inköpt igår på Perry Como. Som ni märker tycker jag det är viktigt med variation i mina kläder och att uttrycka mig med färger och oväntade lösningar. Fast den nya jackan, med sina axelklaffar, känns ju ganska mycket ”Rhythm Nation 1814”.

Per Gunnar Evander ”Härlig är jorden” (bok)
Den här boken är två äldre än jag. Fast jag var tvungen att kolla det där med tryckåret. Den känns inte sjuttiotal, snarare femtiotal, med ord som ”eljest” och ”svårligen”. Det är deprimerande att språket ska åldras så snabbt. ”Härlig är jorden” är ju egentligen en tidlös berättelse om en man som bryter ihop efter att ha blivit övergiven. Hur kommer det gå med det vi idag tycker är tidlöst? Vad säger Ebba Witt-Brattström och Gringoredaktionen i frågan?

”Endagsvarelser” av Lars Norén (pjäs på Dramaten)
En teateruppsättning om åttiotalet där de faktiskt hade hållit sig helt borta från alla tidsmarkörer i scenografi och kostym. Inte en axelvadd eller glasbord så långt ögat såg. Och det var ju bra, precis som skådespelarna. Å andra sidan var pjäsen i sig rätt trist: en är alkoholiserad, en är lyckad men olycklig, en har haft cancer, en är skild, några är otrogna, bla bla.

“Veronica Mars” (tv-program)
Jag upprepar samma “MI:3” måste manusförfattarna förstå att det aldrig får bli alldeles för lätt för hjälten, då bryr vi oss inte. Men när Veronica ska lösa ytterligare ett detektivfall på 45 minuter så måste det självklart vara hur lätt som helst att få fram kreditkortsräkningar.

Philip Roth ”The Plot Against America” (bok)
I ”Endagsvarelser” pratade de faktiskt om Philip Roth, kallad Råttan. Som en illustration av mitt litteraturintag kan man här notera att när tidningarna skriver om hans senaste bok ”Everyman” håller jag på att läsa hans förra. Ständigt efter, hinner aldrig ikapp.

Serious Party på Marie Laveau (klubb)
När ett par finnar (Komposti) har åkt till Stockholm för att spela dub måste musiken, som Jens kom på, självklart kallas ”Ruotsi Reggae”.

Phoenix ”It’s Never Been Like That” (skiva)
Som ni alla har märkt så är det alltså tryckfel på det här skivomslaget. Där det står ”Phoenix” ska det ju självklart egentligen stå ”Les Strokes”. Ça marche, ça aussi, mais c’est pas même chose...

McCartney: 79 år och 11 månader

Det är idag exakt en månad till att Paul McCartney fyller 80 år.  Jämnt åtta decennier sedan han föddes på Walton General Hospital i Liverpool. 

Extra allt firar med en temamånad fram till födelsedagen.

Jag kan inte lova att det blir lika innehållsrikt som när vi kört "satsningar" på Joni Mitchell, Bruce Springsteen, Joan Didion, Woody Allen eller Beyoncé - eller ens som med Philip Roth. Snarare kan jag lova att det INTE blir lika innehållsrikt eller heltäckande. Det blir nog bara några spridda skurar av hyllningar och tankar och kuriosa om en av de största och viktigaste och tramsigaste popartisterna.

McCartneymånaden börjar... NU.

Vad jag vill kunna säga i fikarummet

Varje år är det samma sak. Jag hoppas att det är nu det sker, att jag får bli en mer riktig kulturkofta. Men jag brukar bli besviken, jag får inte vara den jag vill.

En sån som läst Nobelpristagare innan de fick priset.

Det har aldrig hänt. Jag har aldrig fått vara den i fikarummet som säger "jorå, det är rätt okej böcker". Det närmaste jag kommit är väl att ha sett Jelinek- och Pinter-relaterade filmer innan det blev deras tur.

Det är naturligtvis helt mitt eget fel. Om jag ska någonsin få säga så där i fikarummet måste jag bredda mig och inte bara läsa samma amerikanska gubbar - och ett par gummor - som jag läser mest hela tiden. Gå till bibblan och låna nåt av Adonis eller Ko Un. Och definitivt inte ägna delar av sommaren åt Bo Balderson.

I dag sätter jag mitt hopp till Joyce Carol Oates, Philip Roth och Thomas Pynchon. För jag antar att Murakami, DeLillo eller Auster inte är aktuella.

Vad jag läst de senaste tio åren

Ursäkta ett väldigt privatlivigt, "blogg-är-som-en-dagbok-på-Internet-aktigt" inlägg. Men jag tänkte bara få ur mig en överblick över vilka böcker jag har läst de tio senaste åren.

Att skriva ner vilka böcker jag läst har jag hållit på med längre än tio år, men från våren 2009 började jag göra det lite mer noggrant. Därför kan jag också sammanställa det och gräva ner mig. Kanske inte av allmänt intresse, men möjligen kan ni jämföra med ert eget läsande?

Under de här tio åren har jag totalt läst 387 böcker. Det innebär ungefär tre böcker i månaden. Men "bok" är ju inget särskilt jämförbart mått. "Infinite Jest" höll jag på med av och till i ett halvår, medan "Alla borde vara feminister" tog trekvart.

Mest läser jag romaner, som synes nedan. Kanske borde jag läsa mer böcker i kategorin "Fiktion?", den där man faktiskt inte riktigt vet hur mycket en till synes självbiografisk bok hittar på. Och poesi/lyrik läser jag ju knappt alls.

De flesta böckerna är skriva av män, men under senare år läser jag fler kvinnor än män. (Den som kan gissa vilka tre böcker jag läst som skrevs av en man och en kvinna tillsammans får ett pris, men inget särskilt stort, för så svårt borde det inte vara.)

Även om jag läser från hela klotet är det allra mesta ändå amerikanskt. Jag verkar tyvärr inte kunna korrigera det, att projektlägga läsandet av litteratur från "resten av världen". Det håller i sig ett tag, men pyser sedan ut. (Jag läser också mer på engelska än på svenska, hur påverkar det min feeling för svenska språket in the long run, d'ya think?) Att införa ett USA-fritt år skulle kunna snygga upp statistiken lite, men hur blir det då med allt nytt som kommer?

Jag läser allra mest nytt. Färre lästa böcker från innan millennieskiftet än från det nuvarande decenniet... Inte heller projekt i stil med "nu ska jag läsa klassiker!" har gett så mycket avtryck, men de har gett mersmak. Man kommer på sig själv med att som en idiot bli förvånad över att böcker som lästs och älskats av miljontals människor faktiskt är bra. På riktigt.

Och hela 1910-talets litteratur, ur det läste jag bara "Döden i Venedig". Vad har jag missat?

De 387 böckerna är skrivna av 249 olika författare. Toppförfattare är inte oväntat Philip Roth (33 lästa böcker, det vill säga ett par omläsningar) och Joan Didion (18 lästa böcker), men sedan kommer tyvärr Bo Balderson (10). Precis utanför pallen finns Tove Jansson och Yoshihiro Tatsumi (båda 6).

Sedan kan man ju fråga sig vilken som varit den bästa boken jag läst de senaste tio åren. Det går inte att säga. Ska jag väga "Pale Fire" mot "De små hästarna i Tarquinia" mot "Infinite Jest" mot "Sommarboken"? Nej, jag vägrar.

Så, det var min läsning. Nu vill jag se era tårtdiagram.

Inglorious Basterds

Quentin Tarantino is renowned for his violent and controversial films and obviously plays to fans or critics when he decided to take on Inglorious Basterds. It’s an unknown why he changed the spelling and is intended to be a take on Enzo G. Castellari’s original 1978 film.

Typically the cast is an eclectic mix of his regulars, Samuel L Jackson and Eli Roth and playing the awkward Jewish American soldier Brad Pitt. Lined with humour, Mike Myers, and general mocking of Hitler’s regime it reeks of the shocking realism of WWII.

Strangely for Tarantino there is too much emphasis and possibly poor directing as the film is laden with too many languages. French, German, English; unlike other subtitled films it distracts and causes a loss of attention similar to Pulp Fiction’s taxi scene.

Inglorious Basterds does have a fact running through it but the offering of fiction adds a cheeky turn on the serious subject of war. Eight soldiers on a Nazi killing spree is not really one for the faint hearted, but alas has Quentin lost his vicious nature. Yes it does have your typical blood and guts, but maybe die hard fans would expect a little more nastiness?


Det här inlägget är en del av Extra allts projekt Den outsourcade bloggen.

En banal schlagers kraft

Vad är det som gör att två av 2010 års mest hyllade romaner har samma sentimentala jazzstandard som soundtrack?

I både Philip Roths "Nemesis" och Sigrid Combüchens "Spill" dansar kärleksparen till "I'll Be Seeing You" av Sammy Fain och Irving Kahal. Det är den sång som speglar båda kärlekshistoriernas vemod, hur båda paren snart kommer glida ifrån varandra.

För Combüchen var "I'll Be Seeing You" tydligen så viktig att hon var beredd att tänja historiska fakta för att få in den. Om en annan sång i "Spill" anmärker hon att den egentligen skrevs året efter, men att hon använder sin "poetic license". Årtalsförskjutningen med "I'll Be Seeing You" gör hon okommenterat - och kanske ovetande. I boken framförs den på en dansrestaurang i Stockholm 1938 och orkesterledaren säger att den har gjorts känd av Frank Sinatra. Men han spelade inte in den förrän 1940 och om inte den svenske orkesterledaren precis kommit hem från Broadway så är det inte troligt att han vid det laget hade hört "I'll Be Seeing You". Och inte ens i New York pratade man vid det laget som Sinatra, som spelade in sin första demo i maj 1939.

Men vad spelar det för roll? Huvudsaken är att Combüchen och Roth har berörts av samma melodi och samma text och båda använder den i sina berättelser om ungdomskärleken som ekade resten av livet. Tillbakablickande är sångtextens tema och huvudpersonerna vet redan när de hör den, medan de fortfarande är mitt i förälskelsen, att det är så här det kommer bli. När det inte är de två längre.

"Den banalaste schlager" kallas den hånfullt av en av karaktärerna i "Spill". Men den banalaste schlager kan uttrycka så mycket att den är användbar till och med för prisbelönta romanförfattare.

Julkalendern: Läsning

Om jag då knappt alls sett på tv eller film under 2017 och inte gått på väldigt få, men inte heller väldigt många konserter, vilken kultur har jag då tagit del av? Visst, musik. Men då främst i låtform. Inget album har träffat mig tillräckligt för att bli Årets Album Med Stora Bokstäver.

Men så har jag läst en del.

Om jag räknat rätt i listan över böcker jag läst så kom tretton av dem ut i år. Då har jag tagit med Ocean Vuongs ”Natthimmel med kulhål” (från 2016) och Maggie Nelsons “Blått” (från 2009), som översattes till svenska i år.

Tretton böcker. Det är ju inte så stor del av utgivningen.

Men jag läste ju en massa annat också, inklusive några eftersläntrare från 2016 års bokflod. Sedan gick en hel del tid åt till Philip Roth. Jag läste 15 av hans böcker, men kommer ändå inte ha hunnit igenom hela bibliografin innan han fyller 85 år i mars. Jag har heller inte tagit mig tid att skriva här på Extra allt om varje bok, som planen var. Den bästa jag läste under 2017 var nog “The Counterlife”.

Och så läste jag till slut Eve Babitz. Jag hade skjutit på det, för att inte mata L.A.-abstinensen. Nu har jag den allvarligt, för “Slow Days, Fast Company” och “L.A. Woman” var fruktansvärt bra. Joan Didions "South and West", som gavs ut i år, var lite av ett motgift, med sina ärliga och lite mögeldoftande beskrivningar. Absurt att texterna inte har givits ut förrän nu, men på något sätt tröstande att påminnas om att Didion ibland misslyckades.

När jag bara hann med tretton 2017-böcker så kan man ju undra varför en av dem fick bli Per Schlingmans “I maktens öga”. Att han fick en hyfsat recension av Daniel Suhonen gjorde mig nyfiken och bitvis var det intressant med en interiör från krishantering i Almedalen, men allra mest var det fruktansvärt spekulativt. Mord och sex och "makt" utan innehåll.

Några andra svenska debutanter var bättre: Niklas Elmers "Trojkan", Emma Ahlqvists serieroman  “Ta mig härifrån” och Johannes Klenells ”Det fria ordet”, men framför allt Agnes Lidbecks “Finna sig” och ännu mer Isabelle Ståhls “Just nu är jag här”. De två böckerna tror jag också kommer åldras fint och kommer kunna sättas i händerna på barnbarn som undrar hur vi hade det på 2010-talet. Vad barnbarnen kommer säga om "En annan historia", med Lina Thomsgård som redaktör, det får historien utvisa. Förhoppningsvis "behövdes den här boken, fick man inte lära sig om de här i skolan?"

Irländska debutanten Sally Rooneys "Conversations with Friends" är mer tidlös, men det sömlösa sätt som kommunikation via mail, chatt, sms och mobiler användes gör den väl tidstypisk. Alldeles oavsett så var det en mycket bra bok.

Men allra bäst i år var Johannes Anyurus “De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Så otroligt skickligt upplagd. Ingenting kändes så välbehövligt i år som en dystopi som ändå innehöll hopp.

Så därför: den boken var årets verk. Hoppas alla som inte redan läst den sliter upp sina julklappspapper och hittar det mörkblå omslaget. God jul, önskar alla på Extra allt, inklusive Pigpen.

Woody #38: "Alla säger 'I Love You'"

Alla säger “I Love You” (Everyone Says I Love You, 1996)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Julia Roberts, Goldie Hawn, Alan Alda, Edward Norton, Drew Barrymore, Tom Roth m.fl.

En rejäl manusredaktör hade kunnat få fason på denna kvasimusikal. Helheten är mindre än summan av de löst fladdrande trådarna. “Kärleks”-historien mellan Allen och Roberts är dessutom läskig och bortom all logik. Vissa sånger är onödiga men alla dansnummer är väldigt fina, både de knasiga och slutnumret vid Seine.

Nördfakta: Drew Barrymore är den enda som inte sjunger själv. Man kan undra om det var så extremt nödvändigt att det var just hon som spelade den rollen, i stället för någon som kunde sjunga.




Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem. Läs mer här. 

Van Halen hoppar mellan tonarterna

Det måste ha varit lagom kul att vara Van Halen-fan och ha köpt dyra biljetter till återföreningsturnén, och stå där den 29 september i Greenboro, New York, och man har stått där länge, hela väntan och förband och konserten, och man börjar bli kissnödig av ljummen arenaöl och vill bara gå hem, springa iväg på toa, men det kan man ju inte, för de har inte spelat "Jump" än. Och så allra sist kommer de in och introt börjar och man blir glad, men så river av det här.

Det låter minst sagt för jävligt.

Diskussionens vågor går nu höga på nätet: var det fel på den förinspelade keyboarden eller på Eddies gitarr? Det lutar mot att det är gitarren som är fel stämd, eller om det är fel gitarr. Hur som helst så undrar man varför bandet inte bryter, hör inte David Lee Roth hur fruktansvärt det låter? Eller var han också kissnödig?

NYC: Böcker

Alla bokälskare på besök i New York går till Strand (Union Square). Det är liksom bokaffärernas bokaffär med både nytt och gammalt. Dessutom så stor och välsorterad (och billig) att det är omöjligt att gå därifrån tomhänt, jämfört med till exempel Shakespeare & co. i Paris, som är trevligt men inte alltid har exakt det man vill köpa.

I övrigt är de mindre bokaffärerna de bästa.

McNally Jackson (Nolita) visar att det går att ro i land kombon bokförsäljning/fik med hedern i behåll.

Three Lives & Company (West Village), litet men helt fullproppat av nya böcker. Gå hit sent på dagen så du slipper kånka runt så länge på allt du går därifrån med.

Mast Books (East Village) vägde upp sin storlek med ett noga utvalt sortiment begagnat.

I Brooklyn besökte vi bland annat antikvariatet Book Thug Nation, som inte hymlade med att vissa böcker helt enkelt finns i fler exemplar än andra. I stället för att gömma dem på lagret eller sprida ut dem på flera platser samlade de massexemplaren i en hylla, med travar av pocketupplagor av Jonathan Safran Foer, Paul Auster, Philip Roth med flera. Och så klart Little, Brown & Co:s vita och randiga upplaga av "Catcher in the Rye".

På bilden ser ni för övrigt mitt Salinger-facit för den här resan: nio stycken. Jag älskar den solblekta ryggen på en "Catcher in the Rye" som har gjort Michael Mitchells starka orange till en knappt märkbar aprikos.

Julkalendern: Hejdå

Tack för allt tvingades vi i år tyvärr säga till Aretha Franklin, Philip Roth, France Gall, Tom Wolfe, Penny Marshall, Stan Lee, Richard Swift, Rick Hall och Lill-Babs.

Och dessutom till Stephen Hawking, Mort Walker, Tony Joe White, Bernardo Bertolucci, Neil Simon, Karin Liungman, Milos Forman, Pete Shelley, Mac Miller, Dolores O’Riordan, Charles Aznavour, Burt Reynolds, VS Naipaul, Steven Bochco, Johannes Brost, Jerry Williams, Mark E Smith, Avicii, Hugh Masekela, Dennis Edwards, John Mahoney, Johann Johannson, Danny Kirwan, Craig Mack, Bob Dorough, Ursula K LeGuin, Edwin Hawkins, Matt ”Guitar” Murphy, Roy Hargrove, Wah Wah Watson och XXXTentacion.

Woody #39: "Harry bit för bit"

Harry bit för bit (Deconstructing Harry, 1997)
Regi och manus: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Judy Davis, Hazelle Goodman, Kirstie Alley, Demi Moore, Richard Benjamin, Bob Balaban m.fl.

Allens vulgäraste, tarvligast, solkigaste (den sönderfallande t-shirten!) och mest självhatande film, med en uttalad skitstövel som huvudperson. Därför synd att de flesta roliga repliker läggs i hans mun, medan kvinnorna han bedragit (Davis, Alley) visas som hysterikor. Men ändå: underhållande, med många lyckade episoder, till exempel skådespelaren som tappat fokus.

Nördfakta: Åtminstone jag och Roger Ebert (inga jämförelser i övrigt) har sett kopplingen, men är det någon som rakt ut har frågat Philip Roth om han kände sig träffad av figuren Harry Block?



Det här är en del av projektet att se alla Woody Allen-filmer i kronologisk ordning och skriva femtio ord om dem, innan hans 80-årsdag 1 december. Läs mer här.