Det är inte helt solklara regler i den här tävlingen. Exakt hur fullkomligt kontantfri måste jag vara? Om någon TVINGAR på mig kontanter, i en viktig situation, och jag så fort det bara är möjligt gör mig av med dem - det kan väl inte vara så farligt?
Jag måste bikta mig: i lördags höll jag nämligen i två enkronor i kanske tre sekunder. Men till mitt försvar måste jag säga att det var det enda sättet att få tag på lördagskrysset.
Som SvD-prenumerant saknar jag bara en sak med den andra tidningen: DN:s lördagskryss. Och lördagskrysset är viktigt. Så småtrött efter fredagen går jag en gång i veckan till min lokala tobaks- och spelbutik och köper ett lösnummer av DN. Det kostar tjugo spänn. Jag betalar med en skrynklig tjuga eller två tior, som kan ha varit i någons arsle.
I lördags räckte jag däremot så klart fram mitt kort, men möttes av att svaret att de inte kunde dra tjugo kronor på kortet. Hon hänvisade till bankomaten på andra sidan gatan. Så jag svarade att jag hade bråttom, vilket jag i och för sig hade, men det var mest för att jag inte orkade dra hela det härmed tävlingen. Att ha bråttom, det är en skitursäkt. Men hon bakom disken anpassade sig snabbt:
- Jag kan dra 22 kronor för spel här och så får du två kronor av mig.
Jag förstod ingenting, men sa ja. Så jag drog kortet, tryckte koden, yada yada, och så räcker hon mig två enkronor. Jag tar emot dem, men direkt när hon vänder ryggen till lägger jag dem på disken.
Två kronor i handen högst tre sekunder, det skulle ge maximalt 0,1 kronminuter, om ni hänger med. Det är inte så mycket, som att hålla en hundring inte ens i en tiondels sekund. Det var väl ungefär så jag tänkte, kanske inte med siffror och allt, men jag tänkte att den där tiondels kronminutens synd är lördagskrysset värt. Eller?
Det var frågan i min hjärna när jag hastade till bussen. Och att jag tänkte så, att jag var så fokuserad på ett hägrande korsord, gjorde att jag glömde fråga om det viktigast. Hur kan gränsen för kortköp kan gå vid just 22 kronor?
Jag måste bikta mig: i lördags höll jag nämligen i två enkronor i kanske tre sekunder. Men till mitt försvar måste jag säga att det var det enda sättet att få tag på lördagskrysset.
Som SvD-prenumerant saknar jag bara en sak med den andra tidningen: DN:s lördagskryss. Och lördagskrysset är viktigt. Så småtrött efter fredagen går jag en gång i veckan till min lokala tobaks- och spelbutik och köper ett lösnummer av DN. Det kostar tjugo spänn. Jag betalar med en skrynklig tjuga eller två tior, som kan ha varit i någons arsle.
I lördags räckte jag däremot så klart fram mitt kort, men möttes av att svaret att de inte kunde dra tjugo kronor på kortet. Hon hänvisade till bankomaten på andra sidan gatan. Så jag svarade att jag hade bråttom, vilket jag i och för sig hade, men det var mest för att jag inte orkade dra hela det härmed tävlingen. Att ha bråttom, det är en skitursäkt. Men hon bakom disken anpassade sig snabbt:
- Jag kan dra 22 kronor för spel här och så får du två kronor av mig.
Jag förstod ingenting, men sa ja. Så jag drog kortet, tryckte koden, yada yada, och så räcker hon mig två enkronor. Jag tar emot dem, men direkt när hon vänder ryggen till lägger jag dem på disken.
Två kronor i handen högst tre sekunder, det skulle ge maximalt 0,1 kronminuter, om ni hänger med. Det är inte så mycket, som att hålla en hundring inte ens i en tiondels sekund. Det var väl ungefär så jag tänkte, kanske inte med siffror och allt, men jag tänkte att den där tiondels kronminutens synd är lördagskrysset värt. Eller?
Det var frågan i min hjärna när jag hastade till bussen. Och att jag tänkte så, att jag var så fokuserad på ett hägrande korsord, gjorde att jag glömde fråga om det viktigast. Hur kan gränsen för kortköp kan gå vid just 22 kronor?
1 kommentar:
Kan det inte ha varit så att hon inte får dra kort på den ynkliga summan av 20 kronor såvida det inte gäller spel? Och den lägsta spelsumman, typ trav, är 22 kronor. Hon fejkade alltså att du spelade, men då kunde hon ju inte bara dra 20 kronor, om det inte finns spela för så lite? Du måste fråga henne.
Skicka en kommentar