Att den verkliga konstanten i Woody Allens produktion inte är New York eller hanteringen av livets meningslöshet eller unga kvinnor som faller för äldre män, utan avskyn mot rockmusik.Det mesta av nya "Whatever Works" känns igen från förut. Eller tja, senare, eftersom ursprungsmanuset skrevs för länge sedan. Bara att nämna allt som är gemensamt med "Hannah och hennes systrar" skulle ta ett tag: den äldre mannen som har en yngre flickvänslärjunge, komiskt misslyckade självmordsförsök, att världen är hemsk och alla kommer dö (inte i dag kanske, men NÅN GÅNG!) och att gamla larviga filmer är bästa botemedlet mot dödsångest.
En som jag antar oavsiktlig förändring är att livspessimissmen och klagandet låter mer osympatiskt ur Larry Davids mun än ur t.ex. Woody Allens och Max von Sydows i "Hannah och hennes systrar". Ändå är jag inte helt säker på att Allen vill få sagt att det bara är uttråkande med folk som klagar så här mycket på universums meningslöshet, oavsett hur sant det är att världen är obeskrivligt hemsk. Han är ju själv en av de klagande.
Men en form av klagande som Woody Allen inte på något sätt verkar tycka är uttråkande är att all rockmusik låter likadan och att den är förskräcklig.
I "Whatever Works" var killen som tog Melodie till en rockkonsert helt tydligt fel, det var inte bara nåt som Boris Yelnikoff hade fått henne att inbilla sig. Den hon faller för senare, han är välkammad. I "Hannah och hennes systrar" är det den kokainsnortande, misslyckade skådisen Holly som gillar rockmusik, och hon blir inte lycklig förrän hon slutar med knarket, ger upp skådiskarriären - och slutar lyssna på rockmusik. När hon helt enkelt vuxit upp, menar Woody Allen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar