Popaganda: El Perro Del Mar

Det finns en anledning till att vi avslutar den här Popaganda-uppladdningen med El Perro Del Mar. Hon har nämligen funnits med under hela Extra allts levnad. 

Det andra inlägget över huvud taget på Extra allt handlade om hennes låt "Party". Den kommer vi nog inte få höra ikväll på Eriksdalsbadet (hon spelade den inte ens i mars 2005, även om "Dog" hängde kvar till 2009), men det gör absolut ingenting. Sedan dess har Sarah Assbring släppt så mycket fantastisk musik.

Väntan har varit spänd inför hennes skivor, från "From the Valley to the Stars" till "Pale Fire". Vartåt är hon på väg? Vilka associationer ska hennes musik väcka den här gången?

Vi har aldrig blivit besvikna och Extra allt har inte snålat med hederbetygelserna. "Change of Heart" var den bästa låt som gjordes i Sverige 2009 och "Pale Fire" var det bästa album som gjordes i Sverige 2012.

Och en gång drämde jag till rejält och kallade henne "Göteborgs Carole King". Men nu för tiden bor hon ju i Midsommarkransen. Verkar det stalker-aktigt att jag vet det? För även om jag följer henne noga, så följer jag henne inte på det sättet.

Popaganda: Hot Chip

Hot Chip är tacksamma att skriva om. Det finns alltid något att nämna, de tar ju aldrig paus. Som apor med cymbaler bara fortsätter de att kasta ur sig musik.

Om inte med Hot Chip så med solo- eller sidoprojekt som Alexis Taylors "Rubbed Out"-album, About Group, Fainting By Numbers, 2 Bears, en remix, ett oväntat samarbete, en radiocover, en solocover eller ett gästinhopp på en cover som någon kompis gör.

Handlar det inte om musik kan det ha fått ur sig en handduk eller kanske bara en ordvits.

Dessutom är de ju på besök i Sverige stup i kvarten. Jag har nästan glömt att det fanns en tid när en Hot Chip-spelning i Sverige kändes långt borta och det var bittert att ha missat deras första besök. Möjligen är tillgången på Hot Chip numera så god att jag blivit blasé. För Extra allt har väl inte ens nämnt senaste singeln "Dark and Stormy"?

Inför lördagens konsert kan ni ju ladda upp på samma sätt som inför Slottsskogen förra året, med Lilla Hot Chip-listan.

Popaganda: Håkan Hellström

Visst har Extra allt också varit del av den Håkan-hysteri som vi själva raljerat om. För när Håkan Hellström släpper en skiva, då vill varenda tidning ha honom på omslaget.

(Håkan tackar dessutom ja till alla förfrågningar. Det är så man når dom: svennarna, pilkastarna.)

Dessutom: när Håkan har släppt nytt, då måste varenda en in i debatten och reda ut vartifrån han har lånat den här gången.

Men som sagt, vi ska inte kasta första stenen, för Extra allt har också skrivit ofta om Håkan. Om musiken, texterna på detaljnivå, texternas tema eller skivomslaget. Vi har till och med klämt till med ett aprilskämt om Håkan.

När Håkan har konsert, då går man dit. På hockeyarenor, i baskethallar, på nöjesfält, på skivbutik, på julbord, på studentnation och nu på lördag - på ett kommunalt poolområde. Jag lär inte bli besviken den här gången heller.

Popaganda: The xx

Extra allt har följt the xx från debuterande kvartett (som jag hann se live) till hyllad trio som alla vill göra covers på.

Jo alla. Samtliga. El Perro Del Mar, Hercules & Love Affair, Gorillaz, Shakira och så den till synes oändliga ryska dockan "You Got the Love". Och så remixerna, där ju Four Tet lyckats bäst.

Kanske är det för att den musik den gör passar till så mycket, till så många sammanhang. Den kan funka i helgstökiga barer (som på Tranan eller Debaser Slussen) och den kan funka att somna till. Jag tror att det kommer plats på Eriksdalsbadet också.

För oavsett omgivning så skär deras musik igenom. Det finns något speciellt i de två rösterna och ljuden runt omkring dem, till och med de mer och mer uttjatade oljefaten. Det finns en spänning, en lågmäld dramatik. Jag har skrivit om vad som gör dem speciella många gånger, till exempel här och här, men försökt hålla mig kort. Försökt vara lika sparsam som the xx är.

Få andra band som debuterat under Extra allts livstid har gjort så starkt intryck. Om ens något.

Popaganda: Jens Lekman

Jens Lekman älskar musik. Därför har han ofta figurerat på Extra allt som någon vars musiktips jag skickar vidare, som "Bim Bam Busse" eller hans sommarmix i valstakt.

Eller som någon som gör intressanta covers, som Paul Simons "Homeless", japanska Nagisa Ni Tes "Me on the Beach", Scout Nibletts "Your Beat Kicks Back Like Death" eller Lee Hazelwoods "Come Home to Me" tillsammans med Tracey Thorn.

Det är som om jag inte gillar hans egen musik, men det gör jag ju. Kanske allra mest "A Postcard to Nina" från 2007, en fin novellsång om vad man kan vara beredd att göra för en vän. Allra bäst är den i sin förlängda version med talade partier.

Jag är glad att han klarade sig undan svininfluensan.

Popaganda: Taken By Trees

Det är mycket möjligt att jag inte hinner till Eriksdalsbadet redan till kvart över tre på lördagen. Det är mycket möjligt att jag inte ens skyndar mig. För det är alltid förknippat med viss nervositet att se Taken By Trees spela live.

Sympatinervositet, eftersom Victoria Bergsman verkat så pressad i den utsatta situationen, ända sedan Concretes-tiden.

Allra bäst gör hon sig ändå på skiva. Om det här har jag skrivit förut på Extra allt, som i den här texten när hon precis debuterat som Taken By Trees. Där passade jag också på att klaga på hennes engelska uttal. Och här klagade jag på hur hon pratade om sina paktistanska musiker i en intervju. Men det visade sig sedan att de fick den cred de förtjänade i skivomslaget, så det var jag som hade förhastat mig.

Jag vet inte varför jag så ofta inte kunnat låta bli att klaga på Taken By Trees. Jag tycker ju att hon fortsatt göra fin musik, även på senaste skivan. Även om hon har glidit med i tidstypiska stilar så har hon alltid satt sitt eget avtryck, oavsett om det varit egna låtar eller covers (verkliga eller önskade). Och tja, hennes uttal är väl en del av det...

Popaganda: Amason

Amason är en supergrupp med bland annat Gustav Ejstes från Dungen och Pontus Winnberg från Miike Snow. Men framför allt med Amanda Hollingby Mattsson, som annars kallar sig Idiot Wind (tidigare Hajen och Jaw Lesson).

Trots att hennes skivor säljs i New York, känns det som om hon fortfarande väntar på ett genombrott, även fyra år efter förra gången hon spelade på Popaganda. För hennes skull ska man kanske vara missnöjd, men det betyder ju å andra sidan att man får chans att se henne på nära håll.

Popaganda: Jessie Ware

En oväntad kontrast mellan den slickt urbana musiken och en gullig "gu' va kul å va' här asså"-attityd i mellansnacken visade Jessie Ware upp när hon spelade på Berns i vintras. Jag tyckte hon gjorde årets bästa radioballad förra året.

Sedan dess har hon inte släppt mycket nytt, några bonuslåtar och gästspel. De har varit mer uptempo, som "Imagine It Was Us" eller "Confess to Me" tillsammans med Disclosure. Lite trist, jag föredrog det mer suggestiva. Undantaget är den nya versionen av Miguels "Adorn", men den lär hon väl knappast köra på Eriksdalsbadet.

Popaganda

Om en vecka börjar Popaganda-festivalen i Stockholm. Det har alltid varit en sympatisk tillställning, från starten som gratisfestival vid universitetet till dagens version.

Att festivalen numera hålls i mina egna kvarter gör att jag kommer gå, oavsett line-up. Eller nej, förra året gick jag inte, när det största de hade att erbjuda var Thåström. Honom måste ha brytt sig om förut för att bry sig om nu (på det sätt som gjorde att jag ändå gick till Popaganda för att se Belle & Sebastian i sin extroverta upplaga och Saint Etienne mitt på ljusan dagen).

I år har Popaganda förvandlats till ett för tidigt firande av Extra allts tioårsjubileum. Inte de allra nyaste artisterna (för dem får man åka till Way Out West, eller snarare Stay Out West), men några av de senaste årens bästa svenska och utländska. Många gamla bekanta.

Som en uppvärmning går vi därför igenom Extra allt-arkiven om Popagandas artister, en om dagen.

Bekännelse

z

I bland önskar jag att Washed Out blir en riktigt, riktigt stor artist, bara för att den där spelningen jag såg med honom på Santo's Party House i New Yorks Chinatown hösten 2009, den som var hans andra någonsin, att den ska bli historisk.

Sen lyssnar jag lite mer på hans musik och så skäms jag.

Det var bara det.

Eller vänta, i nästa del: jag bekänner att jag skriver om fyra år gamla chillwave-konserter på Extra allt bara för att jag kom att tänka på det och för att NÅNTING ska man ju fylla bloggen med. Och så skäms jag.

Ta hit Bill

Det är trist att den här dokumentären om Bill Callahan har funnits ute ett tag nu, men inte visats i Sverige eller varit möjlig att köpa eller se streamad eller... tja, nåt alls, vad jag vet. Om någon där ute vet bättre, skriv en kommentar.

Ibland behöver man helt enkelt lite Bill.

Kalifornisk spellista #2

Nu är vinterns resa till Los Angeles spikad, så jag slängde ihop ytterligare en kalifornisk spellista: California 100 #2.

Några låtar jag glömde bort förra gången, några som det kom önskemål om, ytterligare låtar från samma artister som var med förra gången. 100 låtar med många hits ("It Never Rains In Southern California", "Hold On", "Don't Mess With My Man"), några gamla Extra allt-favoriter ("Brad and David's Theme", "Truck Stop Girl", "Bobby California"), några covers ("Lotta Love", "Harvest Moon", "For What It's Worth") och några nyare låtar ("The Wire", "Pretend You Love Me", "Super Rich Kids").

Men självklart gör det lite ont att en hel del kalifornisk inte finns på Spotify. Eagles, Essra Mohawk, John Phillips "Wolf King of L.A."-album, Merry-Go-Round, Best Coasts "Sun Was High (So Was I)"... För att inte tala om Hultsfreds-versionen av Red House Painters "Cruiser".

Men lyssna på de 100 låtarna som faktiskt finns och tänk på det som Dr Dog sjunger: "California, though you're far away, your love is here today".

Och räcker inte det, lyssna på den lista jag gjorde i juni: California 100.